Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘förebild’

Årets Dags att reclaima: ORDET FÖREBILD

madeleinecigg

2010 var året då prinsessan Madeleine smygfotades med en cigarett i näven och bannades med detsamma. Aftonbladet slog upp händelsen stort. Non Smoking generation engagerade sej. Debattinlägg författades. Nyckelordet var hela tiden förebild. Madeleine var i och med sin rökning inte en god förebild.

Förebild, det är ett konstigt ord. Det tycks för det första numera bara vara kvinnor som kan aspirera om titeln. Och aspirerar, det gör de dessutom liksom per automatik. Utan att ha anmält sitt intresse sätter sej en liten jury ned och sammanträder kring varje kvinna som träder ut i offentligheten. Passerar hon? Det gör hon mycket sällan då kravlistan är lång: Alltid hälsosam ska man vara. Lycklig. Sitta på alla de rätta värderingarna. Stabila familjeförhållanden, helst. Inga kända sexuella utsvävningar. Drogfri naturligtvis. Och numera alltså också rökfri. Slutgiltigt omdöme: Ingen förebild. Allt som oftast.

Inte så konstigt då att unga kvinnor ständigt avsäger sej alla ambitioner, helst i förväg. Långt innan nån hunnit döma ut dem. För de vet ju: Den där listan över kriterier lever de inte upp till den dagen nån konfronterar dem med den. Hur skulle de? Det är det ju knappt nån levande som gör.

Och det konstigaste mitt i allt detta: Inget av det här har ju med förebilder att göra. Vad skulle en cigg ha med ens kapacitet som förebild att göra? En förebild är en människa för andra att inspireras av. En människa som gjort eller sagt något som kändes. Eller bara haft en särskild attityd, kanske bara en scenkostym eller ett kroppsspråk som gjort intryck. Det kan med andra ord vara vad som helst. Eftersom just vad som helst inspirerar människor. Förebilder talar till drömmar och fantasier, till minnen, till vitt skilda, djupt personliga saker. Förebild är stort. Förebilder är magiska, ogripbara saker. Förebild är däremot alls icke nödvändigtvis synonymt med det lilla sketna ordet föredöme. Vilket våra vänner jurymedlemmarna tycks tro. Madeleine är verkligen inget föredöme med sin rökning. Men förebild? Det är det faktiskt ingen som vet nåt om.

2011 hoppas jag att kvinnor slutar se sej själv slagna i huvudet av ordet förebild. Rygga inte tillbaka. Avsäg er det inte. Ta tillbaka det. Igen: Förebild är stort. Och jo du är en förebild. Trots cigg i mungipan eller en grogg i näven. Misstänker du att du inspirerat en enda människa i den här världen så är du en förebild.

(2010 var för övrigt också året då män nyss dömda för både narkotikabrott och rattfylleri omedelbart anlitades för stor lördagsunderhållning och kunde se sina avsomnade karriärer ta fart på nytt. Antalet författade debattartiklar på temat medelålders män och missbruk? Noll. Och då är medelålders män och missbruk samhällsekonomiskt och socialt en mångdubbelt tyngre utgift än den med kvinnors rökning.)

27 december 2010, kl. 19:18

Linnas träningsskola #20: Istället för målsättningar: en idé

szabo

En Gabriela Szabo. En idé.

-

Jag har tidigare berättat om min barndoms fascination för Monica Seles. Nu ska jag berätta om en annan, om Gabriela Szabo: rumänska och medeldistanslöpare, olympisk mästare och världsmästare många gånger om. Men detaljerna är inte viktiga nu. Det viktiga är det här: jag fastnade för henne. Jag såg henne för första gången i ett juniorvärldsmästerskap och det var nåt så banalt som att hon bar en gul dräkt, nåt jag i en kort sekund misstog för en svensk dräkt. Och det var hennes utpräglade steg och hållning (lätt, trippigt, tassigt), och det var hennes storlek. Hon var liten – jag har alltid identifierat mej starkt med att vara liten. Det var Szabo som gjorde att jag fick för mej att ta upp löpningen på allvar. Inte för att jag satsade på femtusen meter (jag har aldrig varit särskilt road av långt), inte för att jag nånsin övervägde att försöka imitera hennes stil (för kuriös). Men Szabo var en riktning, en bild, en idé. Ofta behövde jag henne inte alls. Men regniga dagar, fula dagar, gjorde jag det. Szabo skänkte ett sorts mening, en berättelse om vad jag, åtminstone i mitt eget huvud, gjorde. Szabo lämnade mej aldrig ensam därute, bland flis och spån och det dova mullret från motorvägar nånstans långt borta.

Så, över till dej. Vad skulle kunna vara din idé? Vad talar till dej? Det behöver inte var nåt som tvingar dej till ett alldeles särskilt sorts utövande. Men nåt som puttar dej i en viss riktning. Nåt som håller dej sällskap. Var inte rädd för att plocka från elitidrotten. Den är trots allt den tjusigaste versionen av idrott och till och med de mest inbitna sporthatare brukar ramla över en och annan upplevelse som stannade kvar. Känns elitidrott långt borta? Minns mina ord om att avståndet mellan dej och elitidrott är mindre än vad du tror.

Det måste naturligtvis inte vara elitidrott. Det kan vara en prestation på ett skolmästerskap som du aldrig kunde glömma. Det kan vara nåt litet, nåt suddigt. Men den måste kännas. Måste ha nåt med dej att göra. Måste vara nåt som talar till dej. Helst på mer än ett vis. Snygg räcker inte. Välj med omsorg – en hel uppsättning ansikten, prestationer och minnen är för många. En bild, en idé. Och den här idén ska du bära med dej från och med nu. Varför? För att det är såhär vi alltid annars gör. Det är trots allt få saker, viktiga som oviktiga – utbildningar, familjebildning, resor, bostadsköp, klädköp, matinköp – vi tar oss an helt i avsaknad av idéer, förslag och inspiration av hur andra människor gjort det. Jag tycker inte du ska ge dej i kast med att träna utan en idé, heller. För kraften i en idé är stor. Och framförallt är den långvarig – bra mycket mer långvarig än det där med enstaka, utspridda målsättningar.

-

Imorgon:
Linnas träningsskola #21: Eller bara en bild

02 mars 2010, kl. 14:12

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt