Inlägg märkta ‘förlossning’

När vi ändå talar om deprimerande saker … RFSU, vad är detta?

RFSU

Inte heller upplyftande: RFSU:s pågående kampanj mot mödradödligheten.

-

Imorgon är det den internationella kvinnodagen. I samband med detta avslutar RFSU sin månadslånga kampanj Unite for Women. Det handlar om illegala aborter och dålig eller ingen mödravård som kostar en kvinna i minuten runt om i världen livet. Jag blev tillfrågad att delta och tackade ja men fick på grund av en alltför snäv deadline sen ändå tacka nej. Det är jag glad för nu.

-

För att det här inte är en kampanj jag alls kan stå bakom. För att det här är en kampanj som gör mej bedrövad.

Varför? För att det här är en kampanj som kommit att handla allt mindre om abortlagstiftning och allt mer om svenska kvinnor. Och framförallt: svenska kvinnor och hur bra vi har det. Ja det är med ett mycket märkligt fokus på svenska kvinnor och tacksamhet som RFSU vill föra kampen mot mödradödligheten. I den stora Unite for Women-bloggen trängs kändisar och halvkändisar med förlossningshistorier och tårar av tacksamhet över att ha tagit sej igenom detta i ett stycke. ”Jag är tacksam över att ha fått föda mina barn i ett land där resurser finns för att bemöta det oförutsägbara”, skriver författaren Mari Jungstedt. ”Jag är så djupt tacksam över att leva i ett land där man tar livet på allvar”, fortsätter Annika Jankell. Och marschen imorgon har visat sej vara inte en marsch vilken som helst utan – såklart – mer specifikt en barnvagnsmarsch: ”Gå i bredd för en god sak!”, uppmanar RFSU på hemsidan. ”Du som fått barn i Sverige har fått mödravård. Du har kunnat skaffa barn när du vill, rätten till abort är med i lagen. Din barnvagn kan ses som en symbol för dessa rättigheter.”

Det är inte en slump naturligtvis. Detta är vad RFSU varit ute efter hela tiden. Inser jag nu när jag tänker på hur det inledande mejlet till mej om hur bra vi har det i Sverige, såg ut.

Kan ni föreställa er en motsvarande kampanj i andra livsviktiga frågor? Uppmärksamma barn i hungersnöd genom bilder på svenska barn som får lov att äta sej mätta? Uppmärksamma rasism och segregation utanför Sveriges gränser genom bilder på Mohammed från Malmö och Agnieszka från Haninge som trots sina ursprung får tillgång till sjukvård i detta vårt fantastiska land? Nej, otänkbart. Men på detta fattiga, futtiga vis vill alltså RFSU bedriva kvinnokamp.

RFSU hävdar till och med att de i och med detta gör uppror. Uppror? Uppror är för mej att riva upp en ordning, skapa lite oordning. Uppror är att resa sej ur gamla föreställningar som att varje kvinna som går genom sitt liv med rösträtt, utan erfarenhet av våld och våldtäkter, illegala aborter och vådliga förlossningar ska vara tacksam. Uppror i det här fallet skulle till exempel kunna vara att nångång våga hävda att mödravård är givet. Lika givet som all annan vård. Inte ständigt det minst givna. Inte det vi kvinnor ska påminna oss själva om att vi i en annan tid, på annan plats, hade fått klara oss utan. Vi blir aldrig tillsagda att vara hemskt tacksamma över rätten till tandvård eller cancervård. Men obstetrik och gynekologi – de enda medicinska fält som är exklusivt kvinnliga – där står ord som tacksamhet och hur bra vi har det, som spön i backen. Varför? Och är det att bedriva kvinnokamp? Jag tycker inte det. Tacksam över att vara en kvinna boendes i detta land var vad arga svenska män brukade skriva till mej att jag borde vara varje gång jag skrev i Expressen om nåt inhemskt om det så var om dödligt våld. Jag är verkligen väldigt, väldigt trött på tacksam.

-

Till detta vill jag naturligtvis lägga att jag inte ens tycker att svensk mödravård är den förstklassiga apparat den omtalas som. Bland mina mest kränkande upplevelser har jag gjort inom svensk mödravård. Jag har aldrig blivit så misstänkliggjord och överkörd som just här. Det betyder inte att jag inte är glad och tacksam över att ha kommit ut därifrån levande. Men tacksamhet är en privat erfarenhet. Det är en sak mellan jag och mej. Mellan mej och min familj. Det är inte mitt bränsle i politiska debatter. Där tror jag på att flytta fram positionerna. För alla kvinnor. Flytta fram här. Flytta fram där. Inte lägga ribban vid en svensk, fortfarande lågprioriterad, mödravård fylld av brister och skadliga men alltjämt friskt florerande idéer om Modern och Naturen – men en mödravård där man i alla fall överlever.

07 mars 2010, kl. 12:48

Du och jag, Toddan

Inget är som de säger att det ska vara. Babyn har hittills utlöst hysteriskt sentimentala känslor för – Toddan. Jag säger saker som att den här nya är söt men inte lika söt som du, att det alltid, oavsett, kommer att vara han och jag … och rabblar allt vi ska göra i sommar, bada, gå på Tekniska muséet, åka Djurgårdsfärjan mitt i natten …

09 juli 2009, kl. 16:53

Eftervärkar

p1080621

Har knappt lyft upp min unge. Kan inte. På trippeldoser Voltaren och vin och choklad sitter jag invirad i en filt och utkämpar ett tyst krig mot eftervärkarna. Försöker tänka på annat, på konkreta saker, på litteratur, på min roman, men det går inte. När jag har ont har jag bara ont.

-

Längre in i lägenheten springer Pietro med filtar och nappflaskor.

-

Inget är som de säger att det ska vara.

09 juli 2009, kl. 0:31

På den tredje dagen

Tre dagar sen förlossningen. Gillar den här dagen. Så uppenbart dagen då alltihop rinner ur kroppen. Eftervärkar i klass med förlossningsvärkarna. Kissar ut vattenmassorna jag samlat på mej. Gråter av inga skäl alls. Hejdå graviditet.

08 juli 2009, kl. 13:22

Tillbaka

På morgonen gick jag ut på parkeringen utanför BB-hotellet. Buxbombollar, stålblå himmel, ett viberande åskmoln gled förbi. Jag tog ett djupt andetag, nåt ljust och pirrigt strömmade genom mej, nåt som kändes som: hej världen, jag är tillbaka.

07 juli 2009, kl. 17:30

Förlossningen

Det blev inte den där andra, enklare förlossningen. Den blev ungefär som den förra: snyftig, jobbig, jävlig, och gissar jag, helt ordinär.

-

Jag orkade inte, hade ingen lust. Min barnmorska – ”Dana” eller ”Dina”, iranska, perfekt målade läppar – var schysst, hon lät mej vara. Jag satt i en fåtölj i timmar. Jag somnade i nåt badkar. Resten är dimmigt: jag fann mej aldrig riktigt tillrätta på britsen, Pietro fick i uppdrag att hålla fast mej, jag försökte skaka honom av mej, nån stjälpte i mej saft. Efter fyra-fem fullständigt oprofessionella krystvärkar var det över.

-

Finner förlossningar fullständigt överflödiga. Inte häftiga, inte fantastiska, bara smärtsamma, så smärtsamma att jag först varit tvungen att smälta att jag faktiskt överlevt innan jag velat ha mitt barn i famnen.

-

Satt på britsen i nära nog en timme. Grät stilla. Mitt hår var osannolikt tovigt, fördelat i feta, våta korvar, som dreadlocks. Trots dubbla lager filtar frös jag så att jag skakade. Kylan och de stickiga filtarna kastade mej för några sekunder tillbaka till en tågluff och gränskontrollen nånstans mellan två östländer – Slovenien, Slovakien, Ungern kanske? – mörker, hundar i spända koppel, främmande språk.

-

Just som jag var på väg att samla ihop mej kom en annan barnmorska in för att städa upp. Uppdragna axlar, ihopsnörpt mun – jag anade den indignerade frågan flera minuter innan hon slutligen fick den ur sej: ”Nu måste jag få fråga … – varför vill du inte amma …!” Jag tog ett djupt andetag, grät inombords över att jag i det här trasiga tillståndet skulle vara tvungen att debattera. Då hör jag Pietro från sitt hörn – jag hade glömt bort honom, babyn – säga åt henne att lämna oss ifred. Nåt i den scenen, hur hon linkar ut, Pietro med knytet i sin famn och en blick – mild, skör och mycket vuxen på en och samma gång – får mej att inse att det är över, nu är det faktiskt över.

07 juli 2009, kl. 11:15

Förlossningsbrevet

Ska man lägga till nån punkt på förlossningsbrevet kanske? Den innehåller ännu så länge bara två fetade rader: 1. Jag inte ska amma. 2. Jag vägrar gulvita sjukhusrockar, jag ska bära mina egna plagg.

-

Sjukhuskläder är en fobi jag har. Toddan födde jag i ett av mina älsklingsplagg – en t-shirt, vinröd, från Nike. Den försvann sen. Jag tror att jag kanske glömde kvar den där.

-

Nä, kommer inte på nåt. Bedövning, ingen bedövning, på rygg, på sidan, stående … De får göra vad de vill med mej så länge de hjälper mej att få ut den här ungen.

-

Tänk att nån äntligen, tillslut, ska hjälpa mej!

03 juli 2009, kl. 23:20

Två eller tre saker jag ska göra när det här är över

1. Sluta äta kött.

2. Skaffa mej en ny look. Byta hårfärg, byta färg på ögonskuggan, alltihop.

3. Nytt, nytt, nytt i största allmänhet. Måste bryta med mitt deprimerande likartade schema med bara bad och veckotidningar och loja rundor i kvarteret. Ska välja andra promenadstråk, ska prova nån av de grupporienterade aktiviteterna på SATS, ska sitta i nån skybar, resa.

02 juli 2009, kl. 14:18

Amma Pappa Barn

Möjligen är det sista gången jag åker till Mödravårdscentralen idag. Det var i alla fall vad min barnmorska gissade senast jag var där. Hon utlovade summering, ville jag prata förlossning – amning kanske?

-

Jag kommer inte att amma det här barnet. Jag ammade inte Toddan heller. Då menar jag att jag inte ammade överhuvudtaget. Jag skulle kunna förklara det med att en graviditet är en alldeles tillräckligt påfrestande erfarenhet för mej. Det hade varit sant. Efter förlossningen vill jag inte engagera min kropp i nya processer. Jag vill kunna kliva upp, kliva därifrån, tala om för mej själv att jag är klar, i mål. Men det verkliga skälet är min läggning rent generellt. Jag var sju år när jag fick mitt första småsyskon. Jag hade då sen länge lagt mej till med de vanor som skulle komma att prägla mitt vuxna liv: timmarna på egen hand, stängda dörrar, miniteven, serietidningarna, de banala böckerna från Barnens bokklubb. Jag kan helt enkelt inte sitta med ett spädbarn särskilt länge i sträck. Jag vill kunna gå därifrån, och jag vill kunna göra det utan att hålla reda på statusen på mina bröst.

Att på förhand välja bort amning var i min dåvarande barnmorskas ögon ett så apart beslut att hon helt öppet meddelade att hon ämnade motarbeta det med all kraft. I månader stirrade vi ut varandra, förolämpade varandra. Hon slängde den nalle med vilken hon tänkt demonstrera amningtekniker i golvet, jag upphörde så småningom att hälsa. Länge opererade hon kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl. Jag minns fortfarande hennes kapitulation, hur hennes ögon smalnade av till små ondskefulla springor och hur hon fick ur sej den fråga hon velat ställa hela tiden: men varför skaffar du barn då?

Det är framförallt i frågan om amning som jag blivit varse den avgrundsdjupa skillnaden i förväntningar på vad en mamma respektive pappa är, bör vara. Som pappa kan man närma sej sitt barn lite som man vill, komplettera en redan färdig tillvaro mellan mamma och barn. Som mamma förväntas jag bryta ned eller åtminstone bortse från nästan varje aspekt av min personlighet. Som mamma måste jag vara beredd att erbjuda allt.

15 juni 2009, kl. 10:01

Prata på balkongen

Jag och Pietro har suttit på vår imaginära balkong (två stolar invid ett öppet köksfönster, det mot innergården), ätit varma mackor, pratat förlossning. Pietro är orolig, borde vi inte läsa på, gå på nåt slags utbildning? Jag envisas med att det inte är nån mening, att jag vet med mej att omständigheterna kring en förlossning är så överväldigande att jag ändå kommer att glömma bort allt. Rabblade åter alla detaljer kring den förra förlossningen. I korthet: allt gick som det skulle, men det var ändå mycket tråkigt. Det är en berättelse Pietro inte finner särskilt tillfredsställande.

-

Hade önskat att kejsarsnitt åtminstone varit ett tänkbart alternativ för mej men det enda jag ogillar mer än brutalsmärtor är de ihållande, gnagande halvsmärtorna efter en operation (till exempel utsatte jag mej för några år sen för det löjligaste ingrepp – avlägsnande av halsmandlarna – som andra enligt uppgift repar sej från efter en vecka, själv låg jag och grät som ett litet barn i nära nog en månad.)

05 juni 2009, kl. 18:30

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt