Linna Johansson

Vi köpte en DVD-spelare idag. Den gamla gick aldrig att rädda sen Pietro i ett vredesutbrott skruvat isär den och plockat ut en hyrfilm som fastnat och som vid det laget kostat oss tvåhundrafemtio kronor. När vi kom hem skjutsade vi in Toddans Bamse i trollskogen och triumfen vi kände när menyn rullades upp var av samma slag som om vi just vunnit massor på lotto. Men sen skulle den ut – och det gick inte.

Vårt hem hyser nu en smärre kyrkogård av datorskärmar, modem, hörlurar som glappar, mobiltelefoner som inte överlevde ett enda fall, de där digitaltermometrarna man får som gåva vid prenumerationer på mattidningar och som håller i exakt två månader. Lägg till detta glödlampor som smäller i ett, en köksfläkt som surrar igång närhelst den vill – och inte vill. Och så min laptop som ligger stum som en mussla på klädskåpet bredvid mej. Få saker får mej på så dåligt humör som fallerande hemelektronik. Jag blir uppriktigt nedstämd, av tiden det tar i anspråk att bära tillbaka apparaterna till affärerna och redogöra för händelserna för nån stressad tonåring i pikéskjorta, av maktlösheten jag känner inför att vara beroende av ting jag inte kan nåt om.