Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘grädde’

Toddan ”sjuk”

Det händer att jag har Toddan hemma, ett par tre dagar per termin eller så ringer jag och sjukanmäler honom fast han inte är sjuk. Toddan är aldrig sjuk, trots alla våra gemensamma fel – min icke-amning, hans minst sagt enahanda kosthållning (kall korv, sura äpplen) och hans generella ovilja mot att vara påklädd – kan jag räkna hans sammantagna sjukor på ena handen och jag minns dem allihopa: influensan vid två, jättefebern förra året som knockade honom rätt ned i soffan med en ryckig vänsterhand som enda vis att meddela sej på (det säger ju inte de barnlösa nåt men ni med barn hemma vet ju att de ogärna ligger ner alls, det ska röjas till varje pris). Men bortsett från det: ingenting, knappt en snuva. Och ja, jag tycker faktiskt lite synd om honom för det här, för att han aldrig får uppleva det jag gjorde som låg nedbäddad genom halva barndomen i än det ena än det andra men allt som oftast nåt segdraget halsrelaterat: serietidningarna och glassen, nyponsoppa med grädde, alla de här omsorgerna från min mor … och så mitt rum, stilla, helt olikt sej i grusigt förmiddagsljus. Men Toddan får aldrig uppleva dagarna och livet ur andra vinklar än de gamla vanliga: skor av, skor på, dagis, skola, sparkcyklar, och ibland är det naturligtvis fest med, födelsedagskalasen på Andy’s Lekland, våra pyssligheter och ändlösa spelkvällar men det är ju ett sorts arbete, det med.

Så ibland sjukanmäler jag honom och det gjorde jag idag. ”Vill du vara hemma idag?” ”Mm – om jag får.” ”Du får.” ”Får jag?” ”Ja.” ”Åh!”

30 november 2009, kl. 11:25

Det sämsta med Stockholm

En fråga som inte ingår i Hej Konsument-enkäten men som jag tänker besvara ändå:

Det sämsta med Stockholm: Att alla i den här stan gick och anslöt sej till de extremt kolhydrathatiskas läger, bara sådär.

I höstas, det här var innan graviditeten slog ut i ett gnagande dygnet runt-illamående, avlastade jag och Pietro vår ekonomi på ett för vår bransch rätt typiskt vis: Vi tackade ja till alla de här bjudningarna i brevlådan, prisutdelningar, hundraårsjubiléet på Kvarnen. Fram tills dess trodde jag, helt naivt, att skräcken för kolhydrater var nåt endast programledaren, känd för att importera varje tema i Oprah Winfreys talkshow till sitt eget frukostprogram, verkligen gått in för. Men på de här tillställningarna fick jag viss insikt i vilket grepp den så kallade ”lågkolhydratkosten” har om Stockholms kulturklick. Kvinnor som män, unga som gamla, nån överviktig, de flesta inte, flickvännen till en stå-uppare definitivt inte överviktig – alla hanterade de vad som låg på tallriken på ett närmast schematiskt vis: köttbiten först, på det ett nogsamt trixande för att få upp såsen på gaffeln, inte en droppe till spillo, medan potatisterrinen sköts bort med en likgiltig handledsrörelse som vore det … räkskal. I de fall efterrätt serverades följde ätandet samma mönster: glass och grädde – slick, slurp! – och så äppelkakan kvar, tilltufsad, övergiven.

Så ser det ut på varje stockholmsk restaurang 2009. Man kan tappa matlusten för mindre.

14 maj 2009, kl. 16:30

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt