Prenumerera gärna på min RSS-feed!Jag jobbar hemma, mest för att jag har ett sånt stort behov av oordning. Inte klädsam oordning som i boktravar, febrila anteckningar, klipp ur någon engelsk dagstidnings kultursida. Utan oordning som i tandpetare och tandtråd, tops, halstabletter, handkräm, nässprej, Stopp & väx … alltsammans toppat med en nätt samling pappersbollar.
Inget av det här har jag varit bekväm med att välta ut på ett frilanskontor. I ett enormt och luftigt penthouse bland reklamare blev jag till exempel så nervös av den allmänna känslan av framgång som präglade stämningen att jag knappt vågade så mycket som harkla mej. Min bordsgranne var grafisk formgivare och jag tyckte bra om honom men vi kunde inte upprätthålla ett samtal i mer än trettio sekunder. Jag klagade över mina ständiga snuvor, han uppgav ytterligare någon detalj kring sin uppenbarligen mycket lyckade bröllopsresa till Toscana (boendet förlagt till ett slott, vidunderliga matupplevelser, viner att dö för). Sedan tog det slut, lika abrupt varje gång och jag blev sittande med bordskivan inkörd i buken, liksom fastlimmad, och lät timmarna glida iväg utan att så mycket som att gå på toaletten.