Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘gråta’

Hello melancholy, my old friend

P1290572

P1290603

P1290606

P1290621

P1290634

P1290655

Lidija har åkt till Serbien och ska stanna där i en jävla evighet. Saknar henne redan. Är löjligt melankolisk över det till och med. Och det är lite skönt. Melankoli är min favoritgren, har jag berättat det? Gillar att knalla runt lätt gråtfärdig över saker och ting. Till exempel hoppas bara en del av mej att Lidija ska tycka att det är skittråkigt därnere så att hon slutar upp med sitt tjat om att flytta tillbaka. Medan en annan, liten del hoppas att hon stannar och aldrig kommer tillbaka – så att jag får sitta och gråta ut över allt vi inte gjorde, allt som inte blev. Har alltid varit sån. Jag gillar inte att vara fullständigt lycklig och tillfreds, då går jag bara runt och stressar över vad som snart kommer att gå snett.

(Bilder från Fatbursparken och Södra teatern från förra veckan då jag, Ante, Nicke, Ulrika och Nickes bror Charlie firade av Lidija. Glashögen är inte vår – jag fotade den bara för att den var så snygg. Och nä, jag röker inte. Jag tycker bara att det ser snyggt ut. Inte när jag låtsas göra det dock.)

02 juni 2010, kl. 13:03

Skitdag, skitliv

Har legat ned. Har legat ned med spridda OS-sändningar ett halvt dygn. Vad livsfarligt det är. Det är som om jag härifrån fått korn på saker – så som de verkligen är och ser ut. Allt detta ändlöst arbetssamma, ändlösa tunnelbaneturer, Ica-kånkandet och matfixet avlöst endast av blöjbyten och plocka ut nån olämplighet ur Busters mun han fått tag på gud-vet-varifrån. Jag orkar det inte, det är så det känns nu. Jag orkar det inte mer.

-

Tung insikt som vuxen och särskilt med barn: finns inget ”orkar inte mer”. Ingen lyssnar, ingen bryr sej väl om det. Allt maler på ändå, nya dagar, nya isande tidiga morgnar, nya tunga blöjor, hungriga magar, och så Buster med sina ständiga fall i golvet med påföljande explosioner av skrik. Måste Buster hålla på och stå hela tiden? All möda går åt till att studera lutningen i hans kropp, är han på väg att störta …? För det är ju inte så som det var med Toddan att han själv tänker dra en enda slutsats av sina sinande krafter och eventuellt sätta sej ner.

-

Ja, jag antar att det är februari. Och det är overallerna … Med barn, den här tiden på året är allt så oerhört jobbigt, som ett skämt man tar sej igenom som om det vore just ett skämt, med ett flin, ett trötthärjat gråtfärdigt men – ändock – ett flin. Ja vi har för det mesta skrattat åt detta. Men sen, ibland, tillslut, infinner sej en annan känsla som ser ut ungefär: det är inte kul längre. Där är jag idag. Det är inte kul. Idag vill jag spy på det, alltihop.

22 februari 2010, kl. 9:30

Jag och min hosta

Hosta, hosta. Här sitter jag och hostar och här har ni skälet till att jag alltid föredragit magsjukor framför de här snoriga småsjukorna: för en magsjuka tar slut medan mina snuvor alltid toppas av ett tröstlöst hostande som aldrig tar slut.

Hosta får mej att känna mej socialt missanpassad, som ett vrak och det i sin tur beror på att jag hostade mej igenom mina tonår. Jag vet inte vad det var med mej, för det tycktes bara gälla mej. Jag hostade verkligen så jävla mycket, det var jag och min hosta och jag kunde min hostas cykel utan och innan för den var alltid densamma: från det mordiska färglösa slemmet (det varade i tre-fyra dagar) som kastade mej ut i hemska hostspasmer helt utan förvarning, via det gulgröna, gurgliga, segare (det varade länge) till det avslutande hostbara bruna (mycket osnygg, högljudd men tack och lov snabb fas). Minns hur jag brukade sitta i klassrummet, frusen, och svettig om vartannat och utan aning om vad som hände därframme för alla krafter gick åt till att svälja i vild panik medan halsen vred sej ut och in, gud vad det kröp … Och jag minns en kille i klassen, han var inte särskilt road av skolan, han var typen som led sej igenom varenda minut, lektionerna, väga på stolen, ”och här kommer en jävla stencil” … och han brukade vända sej om när jag mitt uppe i detta och ge mej en blick som sa ungefär ”och så hennes jävla hosta nu också”. Och jag minns skoltoan som jag rusade till när hostan övergått i regelrätta hostattacker – jag brukade välja den nedpissade, nedklottrade i anslutning till vaktmästeriet, eftersom ”klasstoan”, den städade, krävde ”klassnyckel” av nån ”klassvakt” (en omständighet som fick till följd att ingen använde den och allra minst jag, som i de här stunderna hade ett vansinnigt, vrålande odjur i halsen).

Hade jag tur brast det ibland till, där jag stod och hulkade som om jag vore besatt av nåt – det var bara möjligt i den inledande fasen då hostandet var så aggressivt att det ibland var som om … jag kan bara likna det vid att det var som om nån hostade åt mej och då hände det att jag spydde upp slemmet, alltihop och jag tittade på det där det guppade fram och tillbaka över avloppet en-två gånger innan det gled ner. Då brukade jag sjunka ihop, helt belåten, på väg att brista ut i gråt utan att nånsin faktiskt gråta eftersom jag inte hade krafterna till det.

Men oftast gick det inte till så. Oftast var det som under den här julen: hosta, hosta hela vägen. Gud vad jag hostat mycket i mitt liv.

04 januari 2010, kl. 16:36

Det var jag, det var inte graviditeten eller: Det finns inget jävla före & efter

Nu ska jag skriva nåt om kropp. Och återigen jaga upp dej som skulle kunna tänka dej att ha ett eget litet barn att bära runt på … om det bara inte vore för att alla säger att man blir så ful av en graviditet. Nä det ska jag inte skriva. För det blir man inte. Så fick jag det sagt. Graviditet gör saker med en men inte alls så mycket som man gör med sej själv med alla sina värdelösa vanor. Jag skulle säga att graviditet sammanfattar, snabbspolar dej dit dina vanor tagit dej i alla fall, tillslut, några år senare. Tro inte på alla som gör jättepoänger av hur trimmade och tunna de var och sen kvaddade ungen allt. De var snygga på utsidan därför att alla människor är vackra när de är tjugofem men de var egentligen burkoliver- och cola light-späkta, med kondis som en lungsjuk. Det finns ganska många av dem och därför finns många såna historier. Men det gör den inte mer sann.

Graviditeten gjorde inget med mej första gången, då var jag tjugofem och sprang och höll på och åt fortfarande ungefär som vi brukade göra hemma: knäckebröd, potatis och kött, chips på fredag, ibland på lördag också – men inte chips varje dag. Den här graviditeten mosade mej fullständigt. För att jag sen dess jobbat upp så många besynnerliga vanor: parader av mackor, ett juicepaket på en enda förmiddag, kexchoklad, kycklingnuggets hela tiden … Jag har ätit mer än mina pojkvänner (åh, denna värdelösa bild för att förklara att man verkligen tappat greppet men nu kommer jag inte på nån bättre), jag har suttit där futtiga kvartar inpå kompisdejter och bara: men å ska vi inte ta och äta nåt snart. Ja. Så var det. Det var jag. Det var inte graviditeten. Och det är viktigt för mej att säga för jag inte står ut med den där historien, den om att kvinnor och kvinnors liv alltid kan delas in i ett före och efter, före och efter graviditet, före och efter tjugofem eller trettio eller fyrtio, ung, gammal, fin eller förfallen. Det är en så jävla äcklig berättelse. Och den är inte sann.

Sant är att det inte finns nåt före och efter, sant är att jag bara gått och blivit i sämre form för varje år. För att jag kunnat. Det har ju gått ändå. I relationen min kropp och jag har jag deltagit ungefär som karikatyren av en medelålders karl i väntan på kaffet eller köttbullarna eller avsugningen. Ger inget, tar bara. Kroppsrelaterade händelser sen graviditeten: fick ett nervöst sammanbrott på ett provrum på Hennes & Mauritz. Förkrossad och rasande på samma gång, föll ihop på Pietro: ”Jag måste härifrån … snälla, ta mej härifrån … ”. Fick ett astmatiskt anfall en av de där hisslösa dagarna då vagn, unge och alla möjliga plastkassar jämt skulle kånkas upp. Men inte ryckte jag upp mej för det. Det gick ju ändå, tillslut.

-

Men nu vill jag göra nåt. Ska gå och bli så jävla snygg. Stark med. Vill kunna bära på mina ungar utan att känna mej strypt och tillplattad. Vet bara inte riktigt vad jag vill göra. Springa igen? Nä, jag har sprungit tillräckligt. Kallt och jävligt för det mesta och förr eller senare pajar man ändå knäna. Vi får se, vi får se.

12 oktober 2009, kl. 11:00

På den tredje dagen

Tre dagar sen förlossningen. Gillar den här dagen. Så uppenbart dagen då alltihop rinner ur kroppen. Eftervärkar i klass med förlossningsvärkarna. Kissar ut vattenmassorna jag samlat på mej. Gråter av inga skäl alls. Hejdå graviditet.

08 juli 2009, kl. 13:22

Förlossningen

Det blev inte den där andra, enklare förlossningen. Den blev ungefär som den förra: snyftig, jobbig, jävlig, och gissar jag, helt ordinär.

-

Jag orkade inte, hade ingen lust. Min barnmorska – ”Dana” eller ”Dina”, iranska, perfekt målade läppar – var schysst, hon lät mej vara. Jag satt i en fåtölj i timmar. Jag somnade i nåt badkar. Resten är dimmigt: jag fann mej aldrig riktigt tillrätta på britsen, Pietro fick i uppdrag att hålla fast mej, jag försökte skaka honom av mej, nån stjälpte i mej saft. Efter fyra-fem fullständigt oprofessionella krystvärkar var det över.

-

Finner förlossningar fullständigt överflödiga. Inte häftiga, inte fantastiska, bara smärtsamma, så smärtsamma att jag först varit tvungen att smälta att jag faktiskt överlevt innan jag velat ha mitt barn i famnen.

-

Satt på britsen i nära nog en timme. Grät stilla. Mitt hår var osannolikt tovigt, fördelat i feta, våta korvar, som dreadlocks. Trots dubbla lager filtar frös jag så att jag skakade. Kylan och de stickiga filtarna kastade mej för några sekunder tillbaka till en tågluff och gränskontrollen nånstans mellan två östländer – Slovenien, Slovakien, Ungern kanske? – mörker, hundar i spända koppel, främmande språk.

-

Just som jag var på väg att samla ihop mej kom en annan barnmorska in för att städa upp. Uppdragna axlar, ihopsnörpt mun – jag anade den indignerade frågan flera minuter innan hon slutligen fick den ur sej: ”Nu måste jag få fråga … – varför vill du inte amma …!” Jag tog ett djupt andetag, grät inombords över att jag i det här trasiga tillståndet skulle vara tvungen att debattera. Då hör jag Pietro från sitt hörn – jag hade glömt bort honom, babyn – säga åt henne att lämna oss ifred. Nåt i den scenen, hur hon linkar ut, Pietro med knytet i sin famn och en blick – mild, skör och mycket vuxen på en och samma gång – får mej att inse att det är över, nu är det faktiskt över.

07 juli 2009, kl. 11:15

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt