Lidija har åkt till Serbien och ska stanna där i en jävla evighet. Saknar henne redan. Är löjligt melankolisk över det till och med. Och det är lite skönt. Melankoli är min favoritgren, har jag berättat det? Gillar att knalla runt lätt gråtfärdig över saker och ting. Till exempel hoppas bara en del av mej att Lidija ska tycka att det är skittråkigt därnere så att hon slutar upp med sitt tjat om att flytta tillbaka. Medan en annan, liten del hoppas att hon stannar och aldrig kommer tillbaka – så att jag får sitta och gråta ut över allt vi inte gjorde, allt som inte blev. Har alltid varit sån. Jag gillar inte att vara fullständigt lycklig och tillfreds, då går jag bara runt och stressar över vad som snart kommer att gå snett.
(Bilder från Fatbursparken och Södra teatern från förra veckan då jag, Ante, Nicke, Ulrika och Nickes bror Charlie firade av Lidija. Glashögen är inte vår – jag fotade den bara för att den var så snygg. Och nä, jag röker inte. Jag tycker bara att det ser snyggt ut. Inte när jag låtsas göra det dock.)