Linna Johansson

Det blev inte den där andra, enklare förlossningen. Den blev ungefär som den förra: snyftig, jobbig, jävlig, och gissar jag, helt ordinär.

-

Jag orkade inte, hade ingen lust. Min barnmorska – ”Dana” eller ”Dina”, iranska, perfekt målade läppar – var schysst, hon lät mej vara. Jag satt i en fåtölj i timmar. Jag somnade i nåt badkar. Resten är dimmigt: jag fann mej aldrig riktigt tillrätta på britsen, Pietro fick i uppdrag att hålla fast mej, jag försökte skaka honom av mej, nån stjälpte i mej saft. Efter fyra-fem fullständigt oprofessionella krystvärkar var det över.

-

Finner förlossningar fullständigt överflödiga. Inte häftiga, inte fantastiska, bara smärtsamma, så smärtsamma att jag först varit tvungen att smälta att jag faktiskt överlevt innan jag velat ha mitt barn i famnen.

-

Satt på britsen i nära nog en timme. Grät stilla. Mitt hår var osannolikt tovigt, fördelat i feta, våta korvar, som dreadlocks. Trots dubbla lager filtar frös jag så att jag skakade. Kylan och de stickiga filtarna kastade mej för några sekunder tillbaka till en tågluff och gränskontrollen nånstans mellan två östländer – Slovenien, Slovakien, Ungern kanske? – mörker, hundar i spända koppel, främmande språk.

-

Just som jag var på väg att samla ihop mej kom en annan barnmorska in för att städa upp. Uppdragna axlar, ihopsnörpt mun – jag anade den indignerade frågan flera minuter innan hon slutligen fick den ur sej: ”Nu måste jag få fråga … – varför vill du inte amma …!” Jag tog ett djupt andetag, grät inombords över att jag i det här trasiga tillståndet skulle vara tvungen att debattera. Då hör jag Pietro från sitt hörn – jag hade glömt bort honom, babyn – säga åt henne att lämna oss ifred. Nåt i den scenen, hur hon linkar ut, Pietro med knytet i sin famn och en blick – mild, skör och mycket vuxen på en och samma gång – får mej att inse att det är över, nu är det faktiskt över.