Inlägg märkta ‘graviditet’
Ute och drog Buster imorse. Inget särskilt med det. Blött och dött var det. Och det var inte det jag skulle berätta.
-
Utan det här: varje gång jag möter gravida kvinnor, och jag mötte ett par stycken idag därute, rycker jag till och ångar förbi i nåt sorts mild panik. Alltmedan jag försäkrar mej om att jag inte är gravid. Och så blir jag lika orimligt lättad över att inte vara det. Jag kan inte minnas att jag kände såhär när jag kryssade runt med Toddan. Den här graviditeten gick visserligen och blev betydligt tyngre tillslut. Och Buster är en stökig liten sak. Och vintern har varit hård … och allt det här kan bero på det men är det vad det här betyder? Eller betyder det att jag i själva verket är klar med barn? Att jag inte kommer att vilja ha fler? Kan man veta det redan nu? När vet man?
-
Jag har, inser jag, alltid tänkt på mej själv som trebarnsmamma. Troligtvis av inga originellare skäl än att vi, jag och mina bröder, var tre. Det är klart att man ska vara tre, det är de i sagorna … medan två, i mitt huvud är det nåt sorts nutida fenomen. Så stympat, så tillrättalagt … två barn har jag associerat till en viss scen, ett middagsbord, ett fyrkantigt middagsbord med mor och far och bror och syster på varsin kant, alltid en vuxen tillgänglig för vart och ett av barnen, ingen behöver slåss om ordet, allt under kontroll, ingen kris, inget kaos … Nej. Det har jag aldrig tänkt på som min lott. Ett barn kanske. Eller tre. Men aldrig två. Men som det känns nu, tror jag att det faktiskt bara blir två. Vad konstigt i så fall. Ja vad konstigt det känns.
19 mars 2010, kl. 11:28
Etiketter: antal, barn, bebis, ett, gravid, graviditet, mamma, pappa, tre, två
Postat i privat |
Bara för att illustrera hur inspirerande, spännande och upproriskt det blir av en kampanj på temat tacksamhet. Ett utdrag ur bloggaren Mymlans bidrag till Unite for women:
”Det gnälls en del över att den medicinska forskningen är så fokuserad på män och deras sjukdomar. Ändå har vi i Sverige bland den lägsta barnadödligheten, och mammadödligheten i världen. (…) ibland behöver vi ändå perspektiv, för att inte falla ner i bitterhetsfällan. Ibland behöver vi lyfta blicken för att förstå hur mycket vi ändå har att vara tacksamma för.”
”Gnäll.” ”Bitterhetsfälla.” ”Tacksamhet.” Mycket besynnerliga, känsloladdade ord utan konkret mening för sakfrågan. Så är de också sällan förekommande i andra diskussioner, de som inte rör kvinnor. Där talar man allt som oftast om fel eller rätt. Rätt att skjuta vargar? Fel? Det tycker jag att Mymlan också ska göra. Antingen tycker man att forskning för en bättre vård för kvinnor är fel. Då plockar man fram argumenten för detta. Men att peka ut nån som gnällig är i debatter en lika ointressant utsaga som den om huruvida nån är ful eller tråkig.
Och oavsett: ett fortsatt tugg om att det som rör kvinnor är lite mindre och lite gnälligare kommer knappast frigöra resurser. För nån kvinna. I nåt land. Ty kvinnor får höra ungefär samma saker här som där då de åberopar jämställdhet: Hörni, ni har det bra nog. Ni hade kunnat ha det mycket värre.
Ett värre som lutar sej mot vad? Nej just det. Det finns inte en viss avgränsad mängd rättvisa för alla kvinnor att dela på där den enas ökade jämställdhet på nåt vis talar för den andras minskade. Däremot finns det en hel del som talar för att det förhåller sej precis tvärtom.
07 mars 2010, kl. 22:07
Etiketter: argument, bitter, debatt, forskning, gnäll, gnällig, graviditet, jämställdhet, kampanj, kvinnor, mödravård, Mymlan, rättvisa, RFSU, tacksam, Unite for women
Postat i långt |
1. Köpa vinterjacka. Alla dessa otroligt handfasta, nödvändiga men skitdyra och skitfula ting … Glasögon, barnvagn, vinterjacka … Nej. Inte i år heller. Får frysa mig igenom vintern i gamla tröjlager en gång till.
2. Gå på efterkontroll. Har inte tid och vill inte heller. Hyser inte jätteaversioner mot de där gynstolarna, faktum är att senaste gången jag hamnade där jag låg jag helt likgiltig och glodde upp i nåt lysrör. Men jag är utled nu, utled på att allt under så lång tid utspelats i min mage, livmoder, könsorgan. Nej, jag gör det inte.
3. Tvätta sminkredskapen. Läste en gång att man bör rengöra penslar och borstar var tredje månad. Jag gör det aldrig. Jag har aldrig gjort det. Hur ska det kunna bli av? När kommer den dagen då allt det viktiga (gympapåsar, middag, tvätt och stök) är avbockat, och filtar, brie och nån Hitchcock väntar men jag väljer att helt nyktert ställa mej i badrummet och rengöra nån rougeborste?
03 november 2009, kl. 22:24
Etiketter: borstar, efterkontroll, glasögon, graviditet, gynstol, Hitchcock, penslar, rengöra, rouge, vinterjacka
Postat i privat |
Dagens aktiviteter här på Modernista: packa, buda, pricka av recensionsexen av Kristina Hultmans monumentala debut- och komma ut-roman: ”Undersökningen – eller when i woke up this morning i felt so gay”.
-
Saker jag gör på Modernista: sitter vid min lilla PC, med mejlboxen, den är liksom så mycket annat utom kontroll … Cirkulerar oroligt kring bokgörat. Mina texter är spridda över sinnessjuka mängder dokument. Jag gör ett par hejiga försök att samla ihop allt, men ger upp och börjar på nåt annat, slänger ur mej några rader, överger dem med.
Kissar för ofta. Det är inte urinvägsinfektion, det är en rest från graviditeten och de där sista oavbrutet kissnödiga veckorna. Jobbade upp en överkänslighet mot att vara kissnödig minsta lilla, och den sitter kvar, liksom den gjorde efter graviditeten med Toddan tills dess att jag fick nog och ägnade en vecka åt att den sällsamma sysselsättningen göra-vad-som-helst-men-absolut-inte-gå-och-kissa.
Sen försvinner den sista snutten kontorstid i nåt sorts matbestyr, med yoghurt och müsli, välling och bananer och matlådor, och dit är jag nu på väg med raska steg.
21 oktober 2009, kl. 14:35
Etiketter: bok, dokument, graviditet, Kristina Hultman, lesbisk, matlåda, mejl, PC, recension, roman, skriva, Undersökningen, urinvägsinfektion, välling, When i woke up this mornig i felt so gay, yoghurt
Postat i privat |
Nu ska jag skriva nåt om kropp. Och återigen jaga upp dej som skulle kunna tänka dej att ha ett eget litet barn att bära runt på … om det bara inte vore för att alla säger att man blir så ful av en graviditet. Nä det ska jag inte skriva. För det blir man inte. Så fick jag det sagt. Graviditet gör saker med en men inte alls så mycket som man gör med sej själv med alla sina värdelösa vanor. Jag skulle säga att graviditet sammanfattar, snabbspolar dej dit dina vanor tagit dej i alla fall, tillslut, några år senare. Tro inte på alla som gör jättepoänger av hur trimmade och tunna de var och sen kvaddade ungen allt. De var snygga på utsidan därför att alla människor är vackra när de är tjugofem men de var egentligen burkoliver- och cola light-späkta, med kondis som en lungsjuk. Det finns ganska många av dem och därför finns många såna historier. Men det gör den inte mer sann.
Graviditeten gjorde inget med mej första gången, då var jag tjugofem och sprang och höll på och åt fortfarande ungefär som vi brukade göra hemma: knäckebröd, potatis och kött, chips på fredag, ibland på lördag också – men inte chips varje dag. Den här graviditeten mosade mej fullständigt. För att jag sen dess jobbat upp så många besynnerliga vanor: parader av mackor, ett juicepaket på en enda förmiddag, kexchoklad, kycklingnuggets hela tiden … Jag har ätit mer än mina pojkvänner (åh, denna värdelösa bild för att förklara att man verkligen tappat greppet men nu kommer jag inte på nån bättre), jag har suttit där futtiga kvartar inpå kompisdejter och bara: men å ska vi inte ta och äta nåt snart. Ja. Så var det. Det var jag. Det var inte graviditeten. Och det är viktigt för mej att säga för jag inte står ut med den där historien, den om att kvinnor och kvinnors liv alltid kan delas in i ett före och efter, före och efter graviditet, före och efter tjugofem eller trettio eller fyrtio, ung, gammal, fin eller förfallen. Det är en så jävla äcklig berättelse. Och den är inte sann.
Sant är att det inte finns nåt före och efter, sant är att jag bara gått och blivit i sämre form för varje år. För att jag kunnat. Det har ju gått ändå. I relationen min kropp och jag har jag deltagit ungefär som karikatyren av en medelålders karl i väntan på kaffet eller köttbullarna eller avsugningen. Ger inget, tar bara. Kroppsrelaterade händelser sen graviditeten: fick ett nervöst sammanbrott på ett provrum på Hennes & Mauritz. Förkrossad och rasande på samma gång, föll ihop på Pietro: ”Jag måste härifrån … snälla, ta mej härifrån … ”. Fick ett astmatiskt anfall en av de där hisslösa dagarna då vagn, unge och alla möjliga plastkassar jämt skulle kånkas upp. Men inte ryckte jag upp mej för det. Det gick ju ändå, tillslut.
-
Men nu vill jag göra nåt. Ska gå och bli så jävla snygg. Stark med. Vill kunna bära på mina ungar utan att känna mej strypt och tillplattad. Vet bara inte riktigt vad jag vill göra. Springa igen? Nä, jag har sprungit tillräckligt. Kallt och jävligt för det mesta och förr eller senare pajar man ändå knäna. Vi får se, vi får se.
12 oktober 2009, kl. 11:00
Etiketter: äcklig, astma, barn, chips, fin, ful, gammal, gråta, graviditet, Hennes & Mauritz, juice, kött, kropp, kvinna, kvinnor, kyckling, potatis, provrum, smal, snygg, stark, tjock, tjugofem, ung
Postat i långt |
Folk tittar på mej, på min mage. De första veckorna antogs jag vara gravid, men nu har den sjunkit ihop till … bara en ovanligt stor mage. Så de tittar på den, och sen på resten av mej och får inte ihop det.
-
Jag känner inte längre av graviditeten. Jag har fått mens igen. Det är mycket som talar för att jag borde ta upp träningen men jag orkar inte.
-
En ny dålig vana: jag äter brieost varje kväll.
25 augusti 2009, kl. 11:41
Etiketter: brieost, graviditet, mage, träna, träning
Postat i privat |
Provade mina gamla jeans idag. Fick upp dem på på höfterna och sen gick det inte att rubba dem. Jaja. Senare, senare …
13 augusti 2009, kl. 13:50
Etiketter: gravid, graviditet, höfter, jeans
Postat i privat |
På morgonen gick jag ut på parkeringen utanför BB-hotellet. Buxbombollar, stålblå himmel, ett viberande åskmoln gled förbi. Jag tog ett djupt andetag, nåt ljust och pirrigt strömmade genom mej, nåt som kändes som: hej världen, jag är tillbaka.
07 juli 2009, kl. 17:30
Etiketter: andetag, åskmoln, BB-hotell, förlossning, gravid, graviditet, parkering
Postat i privat |
Det blev inte den där andra, enklare förlossningen. Den blev ungefär som den förra: snyftig, jobbig, jävlig, och gissar jag, helt ordinär.
-
Jag orkade inte, hade ingen lust. Min barnmorska – ”Dana” eller ”Dina”, iranska, perfekt målade läppar – var schysst, hon lät mej vara. Jag satt i en fåtölj i timmar. Jag somnade i nåt badkar. Resten är dimmigt: jag fann mej aldrig riktigt tillrätta på britsen, Pietro fick i uppdrag att hålla fast mej, jag försökte skaka honom av mej, nån stjälpte i mej saft. Efter fyra-fem fullständigt oprofessionella krystvärkar var det över.
-
Finner förlossningar fullständigt överflödiga. Inte häftiga, inte fantastiska, bara smärtsamma, så smärtsamma att jag först varit tvungen att smälta att jag faktiskt överlevt innan jag velat ha mitt barn i famnen.
-
Satt på britsen i nära nog en timme. Grät stilla. Mitt hår var osannolikt tovigt, fördelat i feta, våta korvar, som dreadlocks. Trots dubbla lager filtar frös jag så att jag skakade. Kylan och de stickiga filtarna kastade mej för några sekunder tillbaka till en tågluff och gränskontrollen nånstans mellan två östländer – Slovenien, Slovakien, Ungern kanske? – mörker, hundar i spända koppel, främmande språk.
-
Just som jag var på väg att samla ihop mej kom en annan barnmorska in för att städa upp. Uppdragna axlar, ihopsnörpt mun – jag anade den indignerade frågan flera minuter innan hon slutligen fick den ur sej: ”Nu måste jag få fråga … – varför vill du inte amma …!” Jag tog ett djupt andetag, grät inombords över att jag i det här trasiga tillståndet skulle vara tvungen att debattera. Då hör jag Pietro från sitt hörn – jag hade glömt bort honom, babyn – säga åt henne att lämna oss ifred. Nåt i den scenen, hur hon linkar ut, Pietro med knytet i sin famn och en blick – mild, skör och mycket vuxen på en och samma gång – får mej att inse att det är över, nu är det faktiskt över.
07 juli 2009, kl. 11:15
Etiketter: badkar, förlossning, gråta, gravid, graviditet, krystvärk, smärtsam
Postat i privat |
Ska man lägga till nån punkt på förlossningsbrevet kanske? Den innehåller ännu så länge bara två fetade rader: 1. Jag inte ska amma. 2. Jag vägrar gulvita sjukhusrockar, jag ska bära mina egna plagg.
-
Sjukhuskläder är en fobi jag har. Toddan födde jag i ett av mina älsklingsplagg – en t-shirt, vinröd, från Nike. Den försvann sen. Jag tror att jag kanske glömde kvar den där.
-
Nä, kommer inte på nåt. Bedövning, ingen bedövning, på rygg, på sidan, stående … De får göra vad de vill med mej så länge de hjälper mej att få ut den här ungen.
-
Tänk att nån äntligen, tillslut, ska hjälpa mej!
03 juli 2009, kl. 23:20
Etiketter: amma, amning, BB, fobi, förlossning, förlossningsbrev, gravid, graviditet, huk, rygg, sidan, sjukhusrock, stående, t-shirt
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!