-

Utan det här: varje gång jag möter gravida kvinnor, och jag mötte ett par stycken idag därute, rycker jag till och ångar förbi i nåt sorts mild panik. Alltmedan jag försäkrar mej om att jag inte är gravid. Och så blir jag lika orimligt lättad över att inte vara det. Jag kan inte minnas att jag kände såhär när jag kryssade runt med Toddan. Den här graviditeten gick visserligen och blev betydligt tyngre tillslut. Och Buster är en stökig liten sak. Och vintern har varit hård … och allt det här kan bero på det men är det vad det här betyder? Eller betyder det att jag i själva verket är klar med barn? Att jag inte kommer att vilja ha fler? Kan man veta det redan nu? När vet man?

-

Jag har, inser jag, alltid tänkt på mej själv som trebarnsmamma. Troligtvis av inga originellare skäl än att vi, jag och mina bröder, var tre. Det är klart att man ska vara tre, det är de i sagorna … medan två, i mitt huvud är det nåt sorts nutida fenomen. Så stympat, så tillrättalagt … två barn har jag associerat till en viss scen, ett middagsbord, ett fyrkantigt middagsbord med mor och far och bror och syster på varsin kant, alltid en vuxen tillgänglig för vart och ett av barnen, ingen behöver slåss om ordet, allt under kontroll, ingen kris, inget kaos … Nej. Det har jag aldrig tänkt på som min lott. Ett barn kanske. Eller tre. Men aldrig två. Men som det känns nu, tror jag att det faktiskt bara blir två. Vad konstigt i så fall. Ja vad konstigt det känns.

”Det gnälls en del över att den medicinska forskningen är så fokuserad på män och deras sjukdomar. Ändå har vi i Sverige bland den lägsta barnadödligheten, och mammadödligheten i världen. (…) ibland behöver vi ändå perspektiv, för att inte falla ner i bitterhetsfällan. Ibland behöver vi lyfta blicken för att förstå hur mycket vi ändå har att vara tacksamma för.”

”Gnäll.” ”Bitterhetsfälla.” ”Tacksamhet.” Mycket besynnerliga, känsloladdade ord utan konkret mening för sakfrågan. Så är de också sällan förekommande i andra diskussioner, de som inte rör kvinnor. Där talar man allt som oftast om fel eller rätt. Rätt att skjuta vargar? Fel? Det tycker jag att Mymlan också ska göra. Antingen tycker man att forskning för en bättre vård för kvinnor är fel. Då plockar man fram argumenten för detta. Men att peka ut nån som gnällig är i debatter en lika ointressant utsaga som den om huruvida nån är ful eller tråkig.

Och oavsett: ett fortsatt tugg om att det som rör kvinnor är lite mindre och lite gnälligare kommer knappast frigöra resurser. För nån kvinna. I nåt land. Ty kvinnor får höra ungefär samma saker här som där då de åberopar jämställdhet: Hörni, ni har det bra nog. Ni hade kunnat ha det mycket värre.

Ett värre som lutar sej mot vad? Nej just det. Det finns inte en viss avgränsad mängd rättvisa för alla kvinnor att dela på där den enas ökade jämställdhet på nåt vis talar för den andras minskade. Däremot finns det en hel del som talar för att det förhåller sej precis tvärtom.

2. Gå på efterkontroll. Har inte tid och vill inte heller. Hyser inte jätteaversioner mot de där gynstolarna, faktum är att senaste gången jag hamnade där jag låg jag helt likgiltig och glodde upp i nåt lysrör. Men jag är utled nu, utled på att allt under så lång tid utspelats i min mage, livmoder, könsorgan. Nej, jag gör det inte.

3. Tvätta sminkredskapen. Läste en gång att man bör rengöra penslar och borstar var tredje månad. Jag gör det aldrig. Jag har aldrig gjort det. Hur ska det kunna bli av? När kommer den dagen då allt det viktiga (gympapåsar, middag, tvätt och stök) är avbockat, och filtar, brie och nån Hitchcock väntar men jag väljer att helt nyktert ställa mej i badrummet och rengöra nån rougeborste?

Dagens aktiviteter här på Modernista: packa, buda, pricka av recensionsexen av Kristina Hultmans monumentala debut- och komma ut-roman: ”Undersökningen – eller when i woke up this morning i felt so gay”.

-

Saker jag gör på Modernista: sitter vid min lilla PC, med mejlboxen, den är liksom så mycket annat utom kontroll … Cirkulerar oroligt kring bokgörat. Mina texter är spridda över sinnessjuka mängder dokument. Jag gör ett par hejiga försök att samla ihop allt, men ger upp och börjar på nåt annat, slänger ur mej några rader, överger dem med.

Kissar för ofta. Det är inte urinvägsinfektion, det är en rest från graviditeten och de där sista oavbrutet kissnödiga veckorna. Jobbade upp en överkänslighet mot att vara kissnödig minsta lilla, och den sitter kvar, liksom den gjorde efter graviditeten med Toddan tills dess att jag fick nog och ägnade en vecka åt att den sällsamma sysselsättningen göra-vad-som-helst-men-absolut-inte-gå-och-kissa.

Sen försvinner den sista snutten kontorstid i nåt sorts matbestyr, med yoghurt och müsli, välling och bananer och matlådor, och dit är jag nu på väg med raska steg.

Graviditeten gjorde inget med mej första gången, då var jag tjugofem och sprang och höll på och åt fortfarande ungefär som vi brukade göra hemma: knäckebröd, potatis och kött, chips på fredag, ibland på lördag också – men inte chips varje dag. Den här graviditeten mosade mej fullständigt. För att jag sen dess jobbat upp så många besynnerliga vanor: parader av mackor, ett juicepaket på en enda förmiddag, kexchoklad, kycklingnuggets hela tiden … Jag har ätit mer än mina pojkvänner (åh, denna värdelösa bild för att förklara att man verkligen tappat greppet men nu kommer jag inte på nån bättre), jag har suttit där futtiga kvartar inpå kompisdejter och bara: men å ska vi inte ta och äta nåt snart. Ja. Så var det. Det var jag. Det var inte graviditeten. Och det är viktigt för mej att säga för jag inte står ut med den där historien, den om att kvinnor och kvinnors liv alltid kan delas in i ett före och efter, före och efter graviditet, före och efter tjugofem eller trettio eller fyrtio, ung, gammal, fin eller förfallen. Det är en så jävla äcklig berättelse. Och den är inte sann.

Sant är att det inte finns nåt före och efter, sant är att jag bara gått och blivit i sämre form för varje år. För att jag kunnat. Det har ju gått ändå. I relationen min kropp och jag har jag deltagit ungefär som karikatyren av en medelålders karl i väntan på kaffet eller köttbullarna eller avsugningen. Ger inget, tar bara. Kroppsrelaterade händelser sen graviditeten: fick ett nervöst sammanbrott på ett provrum på Hennes & Mauritz. Förkrossad och rasande på samma gång, föll ihop på Pietro: ”Jag måste härifrån … snälla, ta mej härifrån … ”. Fick ett astmatiskt anfall en av de där hisslösa dagarna då vagn, unge och alla möjliga plastkassar jämt skulle kånkas upp. Men inte ryckte jag upp mej för det. Det gick ju ändå, tillslut.

-

Men nu vill jag göra nåt. Ska gå och bli så jävla snygg. Stark med. Vill kunna bära på mina ungar utan att känna mej strypt och tillplattad. Vet bara inte riktigt vad jag vill göra. Springa igen? Nä, jag har sprungit tillräckligt. Kallt och jävligt för det mesta och förr eller senare pajar man ändå knäna. Vi får se, vi får se.

-

Jag känner inte längre av graviditeten. Jag har fått mens igen. Det är mycket som talar för att jag borde ta upp träningen men jag orkar inte.

-

En ny dålig vana: jag äter brieost varje kväll.

-

Jag orkade inte, hade ingen lust. Min barnmorska – ”Dana” eller ”Dina”, iranska, perfekt målade läppar – var schysst, hon lät mej vara. Jag satt i en fåtölj i timmar. Jag somnade i nåt badkar. Resten är dimmigt: jag fann mej aldrig riktigt tillrätta på britsen, Pietro fick i uppdrag att hålla fast mej, jag försökte skaka honom av mej, nån stjälpte i mej saft. Efter fyra-fem fullständigt oprofessionella krystvärkar var det över.

-

Finner förlossningar fullständigt överflödiga. Inte häftiga, inte fantastiska, bara smärtsamma, så smärtsamma att jag först varit tvungen att smälta att jag faktiskt överlevt innan jag velat ha mitt barn i famnen.

-

Satt på britsen i nära nog en timme. Grät stilla. Mitt hår var osannolikt tovigt, fördelat i feta, våta korvar, som dreadlocks. Trots dubbla lager filtar frös jag så att jag skakade. Kylan och de stickiga filtarna kastade mej för några sekunder tillbaka till en tågluff och gränskontrollen nånstans mellan två östländer – Slovenien, Slovakien, Ungern kanske? – mörker, hundar i spända koppel, främmande språk.

-

Just som jag var på väg att samla ihop mej kom en annan barnmorska in för att städa upp. Uppdragna axlar, ihopsnörpt mun – jag anade den indignerade frågan flera minuter innan hon slutligen fick den ur sej: ”Nu måste jag få fråga … – varför vill du inte amma …!” Jag tog ett djupt andetag, grät inombords över att jag i det här trasiga tillståndet skulle vara tvungen att debattera. Då hör jag Pietro från sitt hörn – jag hade glömt bort honom, babyn – säga åt henne att lämna oss ifred. Nåt i den scenen, hur hon linkar ut, Pietro med knytet i sin famn och en blick – mild, skör och mycket vuxen på en och samma gång – får mej att inse att det är över, nu är det faktiskt över.

-

Sjukhuskläder är en fobi jag har. Toddan födde jag i ett av mina älsklingsplagg – en t-shirt, vinröd, från Nike. Den försvann sen. Jag tror att jag kanske glömde kvar den där.

-

Nä, kommer inte på nåt. Bedövning, ingen bedövning, på rygg, på sidan, stående … De får göra vad de vill med mej så länge de hjälper mej att få ut den här ungen.

-

Tänk att nån äntligen, tillslut, ska hjälpa mej!

händelser: Inga. Allt går sin gilla gång. Det är varmt. Pietro jobbar, Toddan hos sin pappa.
middag: General Tsos kyckling – receptet är egentligen alldeles för omständligt för min rygg och mina svårt svullna fötter men jag var hungrig och ensam och fick för mej att ta graviditetstidskrifternas alla ”unna dej”, ”ta hand om dej” och ”du förtjänar att skämmas bort” på största allvar.
efterrätt: Jordgubbar, The Wire

-

Saknar World of Warcraft. Då visste jag i alla fall vad jag skulle göra av såna här dagar.

-

Sist det begav sej bestod min uppladdning av en påse Djungelvrål och ett nio timmar långt pass med Game Cube och Monkey Ball – en pubertal och meningslös kväll som kom att prägla hela förlossningen. Redan när jag kom in till förlossningsavdelningen var jag så medtagen att jag hyperventilerade, såg svarta fläckar, snubblade på mina egna skor. Jag fick så småningom upp Djungelvrålen (jag minns fortfarande spyan på toaletten: en liten ondskefull pöl med de halvupplösta bitarna i). Och min första natt som nybliven förälder drömde jag inte om barnet utan om – Monkey Ball. I timmar irrade jag runt på ett berg, ett stort självlysande berg som rörde sig som jello under mina fötter, överallt blinkande stjärnor, föremål som flaxade runt mitt huvud, ett varmt regn som träffade mig i ansiktet, monster runt varje hörn som kastade stenar och bomber mot mig. Det tänker jag inte vara med om igen.

aktivitet: Kvällspromenad
bekantskap: Värkar, värkar – klena dock, värkar som inte kommer ta mej, oss, nånvart.
humör: Det går an

-

Sitter i köksfönstret med Pietros laptop. Läser att polarisarna är på väg att smälta.

-

Läser att Michael Jackson vid obduktionen var anorektisk, flintskallig (”sånär som på ett tunt dun, som hos en persika”), täckt av ärr (efter alla plastikoperationer) och sticksår (efter att i åratal, flera gånger dagligen injicerats av smärtstillande medel).

-

Det är för sent, alldeles för sent i mänsklighetens historia att skaffa barn. Allt som finns kvar lagom till det här barnet växer upp är råttor, oljefält i lågor, hav grumliga av alger och plankton.

Läget just nu: Dödsmörkt.

-

Äter bara kött, mejeriprodukter … Ohälsan pyser ur porerna på mej. Fantiserar om att vandra i fjällen, äta granskott, dricka direkt ut nån fors.

-

Har inte duschat på två dagar. Känner ett gravt äckel över mej själv, mitt feta hår, mina smutsiga kläder.

-

Jag ser ut som ett lik som legat i vatten. Stor och svullen, svampig, lös. Får inte längre plats i nån t-shirt. Får inte plats i nånting.

-

På väg hem från Ica idag slöt två hemlösa karlar upp kring mej, väste nåt i stil med: ”Vad har du gjort… vi vet vad du har gjort … du har varit en dålig flicka …” Blev så chockad över den låga nivån på trakasserierna att jag handgripligen föste undan dem, som vore de knott.

-

Alla kan dra åt helvete.

-

Hatar detta. Aldrig mer!

Mina vanor har fullständigt kapsejsat. Saft och mariekex till frukost, Snickers till mellanmål. Idag testade jag den nya ”lyxmilkshaken” på Max. (Den var okej, men bara okej.)

-

Intalar mej själv att åt den här graviditeten gick inget att göra, den gjorde vad den ville med mej. Men snart är det över. Om en vecka är det över. Om en vecka måste det vara över!