Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘hals’

Träningsskolan snart tillbaka!

Då fortsätter vi nästa vecka med lite motmedel mot träningstristessen! Då kommer jag att introducera det kortare träningspasset och prata om vad du gör istället för att träna (en ledtråd: inte skålar och partajar och har det jättespännande).

26 augusti 2010, kl. 9:47

Linnas träningsskola #12: Budord två: Du ska icke träna sjuk

streptokocker

Sjuk? Kanske sjuk? Bara nåt stick i halsen? Det är inte så bara.

-

Av alla de kunskaper träningsfolket sitter på skulle jag säga att det är framförallt en som skiljer från dem från de andra: respekten för sjukdom. Också halvmotionärerna sväljer, känner efter och utvärderar. Medan de som just klivit utomhus för första gången, de med blicken endast fäst på det där nyårslöftet tycks fullständigt obekymrade över det här med sjukdom. På mitt SATS den här tiden på året snuvas och snörvlas det friskt. Jag har suttit och stirrat medan vänner pimplat brusalvedon i omklädningrum. Är du en av dem? Då vill jag du slutar genast. Och det är inte ett förslag. Sluta nu. Du ska inte träna sjuk. Är din kropp mitt uppe i att bekämpa en infektion kan den inte tillgodogöra sej träning. Och du riskerar att dra ut på sjukan. Och du riskerar framförallt allvarligare komplikationer. Hur vet man att kroppen är sysselsatt med infektionsbekämpning? Det vet man inte. Upplevelsen av sjukdom är individuell och riktigt säker på sakernas tillstånd kan du bara vara då man på din vårdcentral talat om det för dej. Men till vårdcentralen kan man inte hela tiden bege sej. Därför ger jag dej fyra viktiga ledtrådar att hålla i huvudet:

1. Halsen
Ont i hals och munhåla är ett av de tydligaste tecknen på infektion. Bara ett pirr? Eller stick? Liksom tjock? En känsla av att svälja ett äpple fast inget är där? Inte träna. Du ska aldrig träna med okänt halsont. Aldrig. Träna på halsont är ett av träningssnackens verkliga favoriter och rymmer skräckhistorier om hjärtmuskelinflammationer och hjärtsäcksinflammationer, respirator och ond bråd död. Nej, jag vet ingen som råkat ut för det. Men vad spelar det för roll hur vanligt det är att allvarligare komplikationer tillstöter? Nöj dej med detta: det tjänar inget till. Träna på sjukor ger det inget. Och livet är för kort för att göra onödiga saker.

2. Feber
Ett lika tydligt tecken på att nåt är på gång som det där med halsen. Är du typen som sväljer två huvudvärkstabletter och studsar iväg till jobbet ändå? Coolt. Men inte här. När det kommer till träning är inte hårt och tufft viktigare än snällt och försiktigt. Den som ständigt hoppar iväg i halvsänkt tillstånd kommer inte sluta som starkare än alla andra – den kommer att sluta som svagare och sjukare och till sist allvarligt sjuk.

3. Rörelse
Tillhör du typen som aldrig riktigt kommer upp i de där respektabla febergraderna? Utan att för den sakens skull vara en nötkärna? Då vill jag att du gör som jag: är noga med när det pågår nåt sorts rörelse i kroppen. Reser du dej upp med känslan av att huvudet inte riktigt hänger med? Gungar det till? Det tycks hända nåt? Även om du inte vet så noga vad? Ge dej själv tid att känna efter vad det är som händer.

4. Trötthet
Kom en plötsligt ofattbar, kopiös trötthet över dej? Och då menar jag inte den som kommer av för lite sömn eller tio timmar framför datorn eller två timmar med Avtalsrätt 1 för på den sortens trötthet biter träning – biter verkligen träning. Men inte på den sortens kemiska trötthet som knappt tar dej över tröskeln, den som två dagar senare ofelbart leder till sjukdom. Ja. Teve. Hemma. Du får. Och du bör.

-

Imorgon:
Linnas träningsskola #13: Budord tre

09 februari 2010, kl. 12:03

Träningstisdag!

Hej igen! Den här veckan fortsätter träningsskolan med budord två och tre. Idag bland annat om det där med halsen. Läs! Om du bara ska läsa tre delar i den här träningsskolan vill jag att du läser de här tre budorden.

09 februari 2010, kl. 10:35

Toddan ”sjuk”

Det händer att jag har Toddan hemma, ett par tre dagar per termin eller så ringer jag och sjukanmäler honom fast han inte är sjuk. Toddan är aldrig sjuk, trots alla våra gemensamma fel – min icke-amning, hans minst sagt enahanda kosthållning (kall korv, sura äpplen) och hans generella ovilja mot att vara påklädd – kan jag räkna hans sammantagna sjukor på ena handen och jag minns dem allihopa: influensan vid två, jättefebern förra året som knockade honom rätt ned i soffan med en ryckig vänsterhand som enda vis att meddela sej på (det säger ju inte de barnlösa nåt men ni med barn hemma vet ju att de ogärna ligger ner alls, det ska röjas till varje pris). Men bortsett från det: ingenting, knappt en snuva. Och ja, jag tycker faktiskt lite synd om honom för det här, för att han aldrig får uppleva det jag gjorde som låg nedbäddad genom halva barndomen i än det ena än det andra men allt som oftast nåt segdraget halsrelaterat: serietidningarna och glassen, nyponsoppa med grädde, alla de här omsorgerna från min mor … och så mitt rum, stilla, helt olikt sej i grusigt förmiddagsljus. Men Toddan får aldrig uppleva dagarna och livet ur andra vinklar än de gamla vanliga: skor av, skor på, dagis, skola, sparkcyklar, och ibland är det naturligtvis fest med, födelsedagskalasen på Andy’s Lekland, våra pyssligheter och ändlösa spelkvällar men det är ju ett sorts arbete, det med.

Så ibland sjukanmäler jag honom och det gjorde jag idag. ”Vill du vara hemma idag?” ”Mm – om jag får.” ”Du får.” ”Får jag?” ”Ja.” ”Åh!”

30 november 2009, kl. 11:25

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt