Prenumerera gärna på min RSS-feed!Så var det träningstisdag. Dags att röra oss framåt! Den första delen var ett försök att jobba ihop till lite inre förberedelser hos dej som identifierar dej som sporthatare och sportskeptiker – eller till dej som bara kraschlandat i tidigare satsningar. Från och med nu vänder jag mej också till dej som kanske inte vacklar massor i motivation, som kanske till och med gillar att träna – men som inte riktigt fått till det där med rutinerna eller bara vill se över över detaljerna.
Inlägg märkta ‘hata’
Linnas träningsskola #7: Dags att avliva en jättelögn!
Ska vi sätta igång då? Ut och köra? Just do it?
-
Just do it. En reklamslogan som blev en modern berättelse om hur man gör. Man bara gör. Man bara gör? Vilken skitutsaga, vilken vrållögn. Hur har den kunnat få sånt genomslag, blivit själva idén om vad idrott, sport och träna är för nåt? För att den är lockande naturligtvis. ”Just do it” berättar att allt det du vill ha, det finns där för dej att greppa i samma sekund som du bara bestämmer dej för att göra det. Inte konstigt att man lyssnar på det. Just do it. Vad enkelt. Man behöver bara invänta den där dagen, den då man blir uppfylld av ett ”Just do it”. Och sen, sen gör man det bara på ren inspiration.
Just do it. Som bäst bara en löjlig fras. Som värst nåt mycket värre. Nåt som mycket väl kan vara just vad som kommit mellan dej och träna. Gått och väntat på ett ”Just do it” som aldrig infunnit sej? Är det därför du försjunkit i idéer om att du och träna, ni kommer aldrig ha särskilt mycket med varandra att göra? Eller kanske ännu värre: du har faktiskt varit inspirerad. Du klev ju dit, du klev till och med upp på cykeln. Men stupade. Och inbillade dej kanske att just din inspiration var av den klena sorten, den som inte räcker till?
Såhär är det: inget omfattande, inget stort, inget av värde har kommit ut av ”Just do it”. Detta är vad man bygger stora saker av: närvaro och slutsatser. Tid. Och framförallt: kunskaper. Den samlade kunskapen som människor skrapat ihop till. Inga människor bygger nåt på egen hand. Du bygger av vad andra lämnat efter sej. Det är vad vi ska arbeta med. Och den viktigaste av kunskaper sitter du redan på: Du vet att det är bra att röra på sej. Bra. Det är vad som måste komma från dej. Inget ögonblick av gudomlig inspiration som bär dej genom hundratals träningspass. För den finns inte.
Hur du ska använda dej av insikten att ”Just do it” inte finns? Det ska jag berätta och det här, det kommer, vara det viktigaste att ha bära med sej, viktigare än all praktik, allt görande, alla genomförda pass i världen. Varje gång du misslyckas, inte vill, inte orkar, för de dagarna kommer, det gör de för alla, ska du tänka: Det är inte jag som misslyckats, det är mina rutiner, min metod som inte fungerar. Jag ska utvärdera mina metoder.
Lovar du att göra det? Bra, du har just givit mej, och framförallt dej, möjlighet att faktiskt åstadkomma nåt omfattande, nåt mycket stort: en riktig, fungerande träningsrutin.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #8: Jag gör fortfarande det här
26 januari 2010, kl. 12:58
Träningstisdag, en första summering:
Hej träningstisdag! Idag med en första titt på görandet. Men innan dess vill jag passa på att summera träningsskolan såhär långt, för nytillkomna läsare och andra. De tre första delarna var ett försök att rucka på dej som inte alls vill veta av det här med träning. Det handlade om skolgympetrauman, och att klassa sej själv som hopplös, klen och inkompetent på sportigheter överhuvudtaget. Här är tre texter som kanske kan få dej att våga börja tänka om:
1. Linnas träningsskola #1: Glöm skolgympan!
2. Linnas träningsskola #2:Tänk bort män!
3. Linnas träningsskola #3: Du har (nästan) allt gemensamt med ett proffs!
De tre följande vänder sej till dej som bara är ytterst träningsovillig sådär i största allmänhet men utan trauman i bagaget. Det handlar om rädslan för ontet, rädslan för att misslyckas, och det här med att bara tycka att träning är så jävla tråkigt:
4. Linnas träningsskola #4: Men det gör ju så ont!
5. Linnas träningsskola #5: Jag kommer att misslyckas! Det gör jag alltid med träning!
6. Linnas träningsskola #6: Men jag då? jag som bara tycker att träna är så jävla tråkigt?
26 januari 2010, kl. 7:07
Linnas träningsskola #6: Men jag då? Jag som bara tycker att träna är så jävla tråkigt?
Ja, jag har lite att säga dej också. Här, några rader till dej som inte tänker träna för att du tycker att det är så jävla tråkigt.
-
Ni är många. Från de ytterst träningsovilliga är den vanligaste invändningen bara den här: det är ju så jävla tråkigt. Jag brukar alltid svara samma sak: jag tror dej inte. För jag tror faktiskt inte att det finns en enda människa, som med de rätta förberedelserna, i rätt miljö, avskyr att röra på sej så innerligt som görs gällande. Jag tror att det är en position man intar i vuxen ålder för att skjuta allt ifrån sej. Man vet att man bör röra på sej. Man gör det inte. Man behöver, inför andra, men framförallt sej själv, ett skäl. Att vara en människa som tar självständiga, genomtänkta och riktiga beslut är viktigt för de flesta.
Men tänk om det här inte är ett av de besluten? Tänk om ”tråkigt” bara ligger i vägen? Inte för sportfånarna för de kommer att kliva iväg på sina BodyPump-pass ändå. De är helt likgiltiga inför ditt ”tråkigt”. Tycker snarast att det är bra att såna som du finns, då du får dem att framstå som mer vältränade än vad de faktiskt är. Idrott kommer att fortsätta finnas, trappmaskiner och svett och omklädningsrum också. Trots att du ogillar det så mycket. ”Tråkigt” är bara i vägen för dej, för din möjlighet att nån gång, kanske till och med snart, må lite eller mycket bättre. Det är allt. Det är du som förlorar på ”tråkigt”, du och ingen annan.
I den här träningsskolan tänker jag inte försöka övertyga dej om att det är kul att träna. Det tycker jag är att göra våld på din verklighetsuppfattning. Du behöver inte gilla det. Men att bara stå där, med armarna i kors, och repetera att det är så jävla tråkigt … ja, det tycker jag också är att göra våld. På sej själv. Jag tycker att det faller inom samma meningslösa åsikteri som den att barn är otäcka och sommaren tråkig. Sommar finns. Barn finns. Oavsett vad du tycker. Träna bör man. Oavsett vad du tycker. Livet blir bara lite fulare och besvärligare för den som bestämmer sej för de här destruktiva tankefigurerna. Jag tycker kort sagt inte att du ska göra det. Jag tycker att du kan nöja dej med ”inte särskilt kul”, och ta det därifrån. Går det att genomföra nåt som inte särskilt kul? Gör du det annars? Hur gör du då? Och vad är det i att träna som är ”inte särskilt kul”? Troligtvis består ditt motstånd i flera olika motstånd. I den här träningsskolan har jag för avsikt att peta i de flesta av dem. Plötsligt kanske du ramlar över nåt tips som faktiskt kan luckra upp ditt motstånd? Åtminstone lite? Mitt förslag till dej som gärna vill berätta hur jävla tråkigt det är att träna är kort sagt: släpp taget om ditt ”tråkigt”, nöj dej med skeptisk och läs den här träningsskolan med ett halvt öga.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #7: Dags att avliva en jättelögn!
21 januari 2010, kl. 13:04
Linnas träningsskola #5: Jag kommer att misslyckas! Det gör jag alltid med träning!
Du har gjort det här förut? Men slutat? Och nu är du rädd för att komma hem med bara ytterligare en avbruten satsning?
-
De allra flesta har försökt nångång. Kanske har du till och med försökt många gånger. Och det har varit mer eller mindre smärtsamma erfarenheter. Senast kostade det mycket. Kostade ett årskort på gym och dyra joggingskor. Och som du slet. Gick upp när alla andra låg kvar i sängen. Frustade och svor. Och i slutändan fick du – ingenting. Av den lilla form du jobbade upp finns idag inget kvar. Allt är borta. Och kanske värre än så: på dina tre månader i gymmet jobbade du också upp en viss aptit och den blev däremot kvar. Så många tusenlappar, så många timmar investerade och för detta fick du – bara trivselvikt. Inte konstigt att du är rädd för att försöka igen. Bättre att vänta. Bättre att vänta till ett annat, bättre, läge. Den här säsongen är det ändå så mycket, bättre vänta tills nästa, när lillan börjar på dagis, när badrummet är renoverat, när du fått besked om den där utbildningen … För den som blivit ytterst träningsovillig av dåliga erfarenheter finns det tillslut aldrig nåt riktigt bra läge att sätta igång igen. För det här med träning, det var ju så mycket, så mycket att upprätthålla, ja det tycks kräva ett jävlaranamma du inte riktigt har i dej.
Lite om mej och träna: jag har inget jävlaranamma. Jag har heller aldrig älskat att träna. Jag tycker inte att det är fantastiskt. Vill jag ha det fantastiskt slänger jag mej i badet. Men jag gör det. Varför jag ändå simmat och sprungit och hållit på, år efter år? För att jag inte har så mycket som kommer i vägen. Inte längre. Mina år med träningen har lärt mej att stöka undan hindren. Det finns massor mellan mej och andra saker. Jag och gå och lägga mej i tid till exempel, vi är fortfarande inte överens. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör det. Men jag och träna, vi bråkar inte längre med varandra.
Den här gången vill jag att du ska tänka på nån av alla de sysslor du genomför hela tiden – fastän du inte tycker att det är fantastiskt kul. Borsta tänderna, gå till jobbet, laga mat. Varför blir det gjort, gång på gång, trots att du gärna sluppit? Vilken är din metod? Den som lyckas laga middag dag efter dag vet att det underlättar att föreställa sej middagen på förhand, bestämma inköpsställe, kanske också bestämma när man tar sej till inköpsstället. En sämre metod är att inte föreställa sej alls. Det finns en metod för allt. Träning också. Träna regelbundet handlar om metod, inte gladiatorspel, inte lida, inte liv och död. Träning är, om ni ursäktar en sliten jämförelse, som att bygga ett hus, eller bygga ett pussel, bygga vad du vill. Det går att bygga fel. Ta till våld. Banka fast bitarna. Och det är kanske så man bäst kan beskriva dina avbrutna träningssatsningar? För mycket, för snabbt, för illa genomtänkt? Det går ett tag. Men tillslut går det inte. För det går inte att lägga ut ett pussel när bitarna inte ligger där de ska.
Så ska du inte göra nu. Nu ska vi lägga pussel. Och jag ska hjälpa dej att sortera bitarna.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #6: Men jag då? Jag som bara tycker att träna är så jävla tråkigt?
20 januari 2010, kl. 10:41
Är ni kvar?
Sådär, det var första inledande veckan exklusivt för er sporttraumatiserade och sportfobiker och alla ni andra som bär på den här rädslan att vara fel. Jag kommer att återkomma till det här att känna sej fel, också med svar på det helt konkreta: hur fasen för man sej på ett gym och vad ska man ha för kläder på sej egentligen? (En ledtråd: inte vad som helst.)
Men nästa tisdag fortsätter träningsskolan med den kanske största rädslan av allt: den för mjölksyran, ontet. Hur motivera sej att avsätta tid för nåt som är så oskönt?
-
Tack så mycket för alla kommentarer! Återkom gärna med fler önskemål om vad ni vill att jag ska ta upp, den här träningsskolan kommer att ticka på med nya delar och jag vill att den ska vara användbar för alla.
15 januari 2010, kl. 13:24
Linnas träningsskola #1: Glöm skolgympan!
Tillbaka till början, tillbaka till skolgymnastiken. Du hatade den? Och nu har du byggt en kompakt sporthataridentitet på denna din barndoms mesta trauma? Du kan inte och du vill inte för det har skolgymnastiken talat om för dej?
-
Sju ord om skogymnastiken: den har inget med idrott att göra. Skolgymnastiken är en stympad idiotisk version av vad idrott är. Hela klasser som rusar kors och tvärs enligt nån lärares snabba order om ”friidrott”, ”redskap” eller ”orientering”? Som om inte alla dessa vitt skilda aktiviteter kräver sin alldeles egen varsamma introduktion? Idrott är precis som vad som helst ett fält som kräver tid och närvaro, utvärdering och de rätta slutsatserna för att gå att göra nåt med. Och skolgymnastiken skulle kunna ägna sej åt det, skulle kunna ordnas i små, trygga grupper eftersom idrott kräver just små grupper för att vara möjlig att lära ut. Men nu var det inte så, eller hur? Nu var det nåt helt annat. Nu var det ett litet laglöst land. Du anade kanske att de som redan utövade fotboll hade fördelar över dem som inte gjorde det? Men du anade troligtvis inte exakt hur monumentala dessa fördelar var. Du som inte spelade fotboll i organiserad form var inte chanslös så mycket för att du inte kunde fotboll som för att de andra kände till att du inte kunde.
Jag spelade fotboll i ett vanligt flicklag. Vårt lag var inget särskilt och jag var aldrig nån stjärna. Men på skolgymnastiken! Där slog vi oss fram, tryckte till och fortsatte vår väg framåt tills dess att man nådde dem som visste vad man får göra och icke. Och då var man alls inte längre lika våldsam. Den som inte kunde åkte inte bara på stryk. Den åkte på dubbelt så mycket eftersom den inte hade kunskaperna att tolka vad som hände och därmed inte heller självförtroendet att protestera.
Så, skolgymnastiken: det var inte du. Det var den. Jag vet att skolgymnastiken skapat trauman som några rader i en blogg inte biter på men jag försöker ändå: radera omedelbart dessa bisarra erfarenheter från ditt medvetande. Minns dessa sju ord: skolgymnastiken har inget med idrott att göra. Var stolt över att du överhuvudtaget stod på benen. Det är tecken nog på att du har vad som krävs. Ingenting kommer nånsin att bli så orättvist, obegripligt och omöjligt som det var då. Du ska nu göra nåt helt annat.
-
12 januari 2010, kl. 15:05
Om träning, vi tar det från början!
Träningstisdag var det. Träna, vad mycket det finns att säga om det. Men jag tror att vi tar det från allra första början. Jag har nämligen en fåfäng idé om att inspirera även de av er som alls inte vill veta av träning, inte här, och inte nån annanstans heller. Kanske inspirera åtminstone nån av er … Därför kommer just den här träningstisdagen bli en liten träningsvecka, och inte handla om varken förberedelser, löpning och utrustning, utan om annat, som till exempel skolgympan och varför du ska glömma bort allt som ägde rum där. Så, alla ni sporttraumatiserade, ni som identifierar er som passionerade sporthatare och paniska sportfobiker – jag är snart tillbaka och jag hoppas att ni är det också!
12 januari 2010, kl. 13:11