Linna Johansson

Det här är Ante. Han ingår i en krets från Fredrika Bremergymnasiet jag fortfarande umgås med. Ante skulle egentligen bli rockstjärna men bytte en dag bort den ambitionen mot en viola, nåt vi andra fann chockerande avancerat och märkligt. Efter att ha kuskat runt och frilansat för diverse symfoniorkestrar i flera år är han nu tillbaka i Stockholm med avsikt att för första gången skaffa sej en egen, fast bostad.

Ante och jag gillar att sitta på Gondolen eller Le Rouge och inta förutsägbara positioner i simpla ämnen som Idol (jag är för, Ante emot), snabbmat (jag för, Ante emot), svanktatueringar (jag för, Ante emot). Ante gör gärna stor sak av sitt förakt för fulkultur i allmänhet och teve i synnerhet. Men hans mest påtagliga karakteristika är hans rastlöshet. Jag vet ingen som har så bråttom – jämt. Ante skyr monotomi, vardag och för sej som endast hård och oberoende, utan behov av andras omsorger. Desto mer roande är det därför de gångerna, och de blir allt fler, då han berättar andra saker om sej själv. Som att han ibland saknar nån exflickvän. Eller som när han för inte särskilt länge sen fått veta att han hade kolik som barn. Då lutade han sej fram, spände blicken i mej, och sa med ett tonfall som om detta var verkligt sensationella uppgifter: ”Det enda sättet att få tyst på mej var att köra runt mej i bilen. Jag bara skrek – hela tiden.”