Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Imorse, på väg ut från mitt femte (eller rentav sjätte?), pass på SATS för den här gången sprang jag in i Björne.
Björne är en av mina två yngre bröder, ”den minsta”, och om jag och Tompa har allt det introverta, stillasittande gemensamt (enkla vanor, datorspel, hyra en film fredagarna, vi klipper oss själva ibland, gillar kläder från Intersport), har jag och Björne annat, mindre anspåkslöst, mer åttiotalistiskt: narcissism och utseende, ”inte förfalla”, synas (och därmed också finnas?). I fem minuter pratade vi om perverst ytliga ting: magrutor och kosthållning, kändisar man vill se ut som, kändisar man absolut inte vill se ut som.
Björne tränar för jämnan, utbildar sej till personlig tränare och hade redan lagt sej till med PT-vokabulären (”det hela är väldigt enkelt, mer ut än in”), men var i övrigt samma gamla Björne (”jag kan inte riktigt bestämma mej för om jag ska göra det snabbt eller långsamt” ”Snabbt. Finns ingen mening att gå runt och dra runt på en massa fett …”)