Kaffe, mackor, sylt i yoghurten … Vi försökte prata om scheman, hämta och lämna, ska man inte försöka göra lite tid för SATS också? Sen kom vi av oss. Fan vad jobbigt allt är. Känner mej fast i nåt lopp jag inte tränat för, och inte vill vara med i men måste ändå, så jag släntrar runt sist medan täten besegrar mej om och om igen med järndisciplin och krafter-gud-vet-varifrån. Det är först nu som jag fattar hur ambitiösa alla är, hur mycket de orkar, fixar, står i …

Längtar efter att bli gammal. Vill sitta såhär med Pietro … en veranda, en kopp kaffe, nån tidning, utan att bäva för allt som finns runt hörnet.

-

Usch, självömkan. Måste sluta med det.

När Pietro får välja blir det kött. Kalv av nåt slag eller som idag: lyxburgare och Surf and Turf på Jimmy’s Steakhouse. Jag drack massiva mängder läsk, Pietro tog äppelkaka till kaffet.

-

Vi går allt oftare till Hammarby Sjöstad. För att det är lugnt och skönt. För att det är som att kliva rätt ner i en liten dåsig semesterby. Ingen tycks ha särskilt bråttom här, på balkongerna sitter små pastelliga vindsnurror. Inte för att vi ska flytta hit men om vi skulle flytta hit – var skulle vi i så fall bo? har vi allt oftare kommit att fråga varandra (och varje gång sneglat åt området på andra sidan Sickla kanal där husen störtar ned i böljande vasshögar).