Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘känslig’

Jag testar: Rose d’Orient, en aromessens från Decléor

P1270199

Vad: ”Rose d’Orient”, från Decléor. En ”aromessens”, ett serum, mirakeldroppar – kärt barn har många namn. Men mer exakt rör det sej om en essentiell olja på bland annat damaskusros och lavendel. Att använda under din Decléor-ansiktskräm för ansiktsvård deluxe. Eller som i mitt fall, att använda tillsammans med en billig hudkräm för åtminstone komma åt lite av den där dyrbara Decléor-känslan. Observera att Rose d’Orient är för känslig hud – det finns andra varianter för andra hudtyper. Kostar med nutidens alla fritt flytande rabattkoder och öppningserbjudanden alltifrån fyra hundralappar till närmare åtta hos nätåterförsäljare. Själv vill jag tro att jag la runt fyra.

Första intrycket: Kan man alls objektivt bedöma det man redan på förhand bestämt skulle bli ens tröst genom spädbarnsontet och vintermörkret? Jag tror inte det. Jag var hemskt vänligt inställd. Jag ville ack så gärna att den här produkten skulle fungera. Men för att hålla igen på överorden: det första jag noterade var att mina svedda röda fläckar inte sa mycket alls när jag strök på den. Och eftersom jag alltid ogillat just reaktioner i huden tog jag det som ett bra tecken.

Andra intrycket: Mina mirakeldroppar hann inte utföra många gärningar innan jag tog dem till mitt hjärta, bestämde mej för att detta, detta är vad min vinterhy alltid drömt om. Inte för att den, huden alltså, var i bra skick alla dagarna men den sprack åtminstone inte vilket är ungefär var jag brukar lägga ribban kalla långa vintrar. Och det tror jag faktiskt var oljans förtjänst.

Plus: Lukten! Jag läser ibland att andra klagar över stickigheten. Själv älskar jag den. Rose d’Orient luktar i min näsa idel oemotståndligt: naturapotek, medicinalväxter, shamanism …

Minus: Det måste ju vara priset. Massor av hundralappar var mer än vad jag egentligen hade råd med. Men har man väl lagt ut de kronorna behöver man aldrig göra det igen. För trots ymnigt stänkande i nu ett knappt halvår har jag fortfarande inte betat av många procent av innehållet.

Slutsats: För dej som älskar Decléor. För dej som älskar Decléor men i likhet med mej inte har råd att hålla dej med ett batteri att Decléor-produkter. Ett par droppar Rose d’Orient om dagen och man får ändå uppleva lite av den där Decléor-lukten, Decléor-lenheten, Decléor-lyxen … Om jag också ska försöka vara saklig skulle jag säga ungefär: den täpper inte till dina porer, den luktar himmelskt, den fungerar. Om den verkligen kan utföra de mildrande mirakel jag tyckte mej uppleva? Det är jag mindre säker på.

Betyg: Fyra? Fem? Nej, jag är ledsen, jag kan inte kan objektivt betygsätta den produkt som jag för evigt kommer att förknippa med tröst och lindring, när inget annat, nattsömn, väder, stod på min sida den hårda, hårda vintern 2009-2010. Rose d’Orient är till viss del en fråga om att vilja tro, som de säger i Arkiv X, och den här säsongen ville jag verkligen tro.

19 april 2010, kl. 16:58

Klick, klick

På eftermiddagen klickade jag hem ett antal produkter från Decléor, ingen hudkräm utan andra saker, saker jag intalar mej att jag har råd med eftersom de räcker så mycket längre, räcker jättelänge, i minst två år eller så: en ansiktsmjölk, ett litet närande läppbalsam, en glasflaska med magiska droppar på bladen från Rosa Damascena.

25 november 2009, kl. 19:30

Och så var det det där med hudkräm …

P1190590

P1190514

En gång var jag – nästan – med hudterapeut. Hon hette Elena, var hälften grekiska, hälften ryska, och såg ut sådär som hudterapeuter brukar göra: modellig, solbränd året om, klädde sej jämt i Missoni. Hon hade ett milt men bestämt sätt som fick mej att känna mej mycket omhändertagen. Så omhändertagen att jag fortfarande långt efter min första och enda behandling regelbundet återvände för att säga hej – och för att hämta upp ett par burkar med varierande innehåll av märket Decléor. Elena lyckades aldrig övertyga mej om att skönhetsfix på salong är nåt annat än slöseri med tid, leda – men desto roligare hade jag med alla de tuber och frostade flaskor som hon försiktigt lyfte ur sitt glasskåp fyllt av små landskap av dyrbar kosmetik.

Men det var då. Sen dess har jag undan för undan bytt delar av min skönhetskonsumtion, de delar vi kan kalla bruksvarorna: märkesschampon mot lågprisdito, de luxuösa handtvålarna med flyktiga fruktessenser från Molton Brown mot Euroshoppers helt osofistikerade. Tråkigare, men inte märkbart sämre. Övergången från dyr till billig ansiktskräm har däremot inte varit en lika smärtfri process. Apotekets blåvita tub gav mej eksem. Niveas var så fluffig i konsistensen att det var som att applicera ingenting. Ytterligare ett par lågprisalternativ testades, alla lika verkningslösa. Plötsligt stod jag, trettio år gammal, och skådade i badrumsspegeln alla kända hudproblem på en och samma gång: svidande kinder, fet panna, svartprickig näsa, torrhetslinjer kors och tvärs över hela ansiktet. Den tillfälliga lösningen blev att plocka fram den sista burken Decléor som jag sparat (antagligen som nåt sorts minnesmonument över hur jag en gång levt). Med denna burk snålade jag i månader, först genom att stryka på ett så tunt lager som det bara var möjligt, och sen när krämen nådde oroväckande låga nivåer, genom att begränsa användandet till en gång i veckan. Men nu är den slut. Jag har slickat varenda ojämnhet, smetat ur de tjockare resterna i ur locket – den är obönhörligen slut.

-

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag välja mellan ruinera oss eller stå ut med dålig hy? Jag skulle behöva namnet på den där krämen alla talar om, den billiga men skitbra.

25 november 2009, kl. 10:01

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt