Prenumerera gärna på min RSS-feed!
1. Hissen funkar igen. Tack, Tack!
2. Jenny. Barnvagnspromenera med Jenny, sitta och prata med Jenny medan vi hoppas att det ska vara tyst i barnvagnen bara lite till …
-
Jag fick Toddan när jag var tjugofem. Ingen av mina vänner hade barn. Sen kom det en och annan unge. Men då var det försent, försent, Toddan för stor för att sammanföras med nåt blöjbarn. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle göra med oss, mej och Toddan. Det var alltid bara vi. Vi på Junibacken, vi på Gröna Lund (lyfta treåring ner i barkbåtar, vagga runt i Kärlekstunneln, med en enda kvalfylld tanke: nu tar nån barnvagnen …). Det hände att jag jobbade upp nån halvrelation till nån mamma på dagis men jag avvecklade den lika snabbt. Jag kan inte mötas kring barn, står inte ut med alla de här underligheterna som uppstår när man har framförallt barn och inte varandra gemensamt. Som den där kvittriga, infantila rösten man lägger sej till med som liksom riktar sej till hela sällskapet: ”vad säger ni, ska vi ta och köpa strutglass allihopa?”. Jag har velat chailattes, caféer, hela skiten, men jag velat det med vänner som råkar ha barn och inte med mammor man raggat upp för att de-råkar-befinna-sej-nånstans-i-mitt-ålderspann-och-går-att-prata-med-hjälpligt-i-alla-fall. Jag vill att barn ska släntra i bakgrunden så som jag och Jessica gjorde. Våra mammor gjorde sitt och vi vårt, och det är så jag vill att det ska vara eftersom allt annat, barnen i huvudrollerna känns onaturligt och forcerat och fel, precis så spöklikt Stepford-artat som alla barnlösa älskar att beskriva picknickande mammor och barn.
-
Saker jag och Jenny gjorde idag: rusade med barnvagnarna, galleriahängde, åt dumplings och sallad på kräftstjärtar på Ljunggrens. Jag åt salladen. Jag känner plötsligt för att vara lite nyttig.