Nytt för den här graviditeten: jag är skitointresserad av kilon, ”matchvikt”, ”hitta tillbaka”, hitta tillbaka till nån flickkropp jag ändå inte riktigt vet hur den såg ut. Å alla de här löjliga jämförelserna man gör, första semestern, andra pojkvännen, man själv i nån solgul bikini ställs mot nu, idag, ställs mot oktober, dammgrått ljus i nån spegel bakom boktravar och klädhögar. Jag är less på det. Less på mej själv för att jag lagt mej till med alla dessa uppgivna och ledsamma tankeövningar som bara leder en bakåt, dit man ändå aldrig kan ta sej. Faktum är att jag aldrig ens sett fantastisk ut. Jag var vältränad men aldrig vältrimmad. För det sket jag i. Brukade till och med luta mej mot att min helt ordinära kropp var så mycket mer än vad den såg ut, kunde springa på riktigt, kunde simma på riktigt.
Men nu. Jag tror att jag ska göra det nu, skaffa mej en liten superkropp, en kropp jag aldrig haft. Träna av ytliga skäl. Träna för att en gång i livet ta reda på hur det är att vara riktigt vältränad. Det är för tröstlöst att vara i precis den form man med nöd och näppe kan acceptera. Vetskapen att man är på väg utför, bekanta sej med nån ny liten krämpa, bli bättre och bättre på att dölja kroppsdelar tills det blivit helt otänkbart att inte alltid dölja åtminstone lite … Nä. Jag är inte redo för det. Det är som med högklackade skor och damigt mode. Vill det inte, inte den här höstsäsongen heller.
-
Tror gym. Tror jag ska förnya mitt SATS-kort. Det är varmt och skönt. Man slipper bli våldtagen i nån buske.
-
Det var Madonna-boken, banalt nog. Överväger träna, träna, träna, ångad broccoli, rismjölk, yoga, rubbet.
13 oktober 2009, kl. 13:10
Prenumerera gärna på min RSS-feed!
