Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Stilla duggregn hela helgen. Pietro dukade upp en midsommarmiddag så omfångsrik att vi inte fick i oss hälften. Vi åt kräftor och mandeltårta till frukost igår, resterna av siken till middag idag. Vi gick ut, vi gick in igen. Vi startade ett gräl vi inte orkade slutföra. Vi pratar inte särskilt mycket med varandra nu. Allt utspelar sej nu i ett vakuum, allt vi gör är att vänta.
-
Vi tittade på film, ett par tidiga Hitchcock, Främlingar på tåg, Rebecca. Jag är nervös, rädd, ser tecken överallt. Fixerade mej för ett litet tag vid den inledande scenen i Rebecca när kameran sveper över den dimmiga ringlande vägen till Manderley: ”Och till slut … där låg Manderley. Så hemlighetsfullt och tyst. Alltjämt symmetriskt och perfekt.”
Åh, tystnad. Kommer det nånsin att vara lite tyst här igen?