Prenumerera gärna på min RSS-feed!Det händer att jag njuter av att vara stor, av att ta plats. Jag är normalt en sån där 55-kilosmänniska som i situationer av trängsel pressas upp i ett hörn som vore jag helt och hållet ihopvikbar. Men nu när nån bredbent karls lår slår i mina är mötet stumt, likgiltigt. På bussar slår jag mej ner på pensionärssätet med samma självklarhet som vore det mitt alldeles egna.
-
På en busshållplats vid Kungsträdgården hamnade jag bredvid en äldre kvinna av bästa Öfre-snitt: quiltad jacka, tatuerade eyeliners, en liten ful mops under armen. Hon grävde runt i sin portmonnä, tappade ett mynt i marken, tittade genast uppfordrande på mej. Tillfredsställelsen i att pusta ur mej ett avmätt, ljudlöst ”Ja?” och luta mej tillbaka – så reell att jag kunde ta på den.
-
Fick en kundvagn i ryggen i kön på Ica. Ett stressat medelålders par, festklädda, uppenbart i färd med att ställa till med nåt slags bjudning, försökte på detta sätt snabba på kön. Helt olikt mej vände jag mej om, markerade mot magen och utbrast sådär demonstrativt uppretat som Pietro ibland kan göra: ”jag är hemskt ledsen men som ni ser kommer ni inte längre här.”