Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Vad: ”Fiberwig Imju”, den japanska mirakelmascaran. På nylonfiber, att bygga höghus till fransar av. Lösögonfransar på burk, olikt allt annat du nånsin upplevt. Fick en femma i Elle. Men i nära nog ett halvårs tid förblev den ett rykte, nåt man visste allt om men inte ens skönhetsbloggarna kom över. Numera är den tillgänglig för alla, i butikerna, i webshopparna.
Pris: 220:- på Kicks (med expeditens kvittriga ”den är jättebra, jättebra!” singlandes efter mej).
Första intrycket: Få se nu, nu ska det ske … När jag målat på det första lagret yttrade jag ljudlöst min sminkhistorias troligtvis längsta ”hmmm”. Hade nåt hänt? Hade detta storartade hänt? Studerade mina fransar ur alla vinklar och vrår för att sen konstatera: Inget hänt. Ja, nåt hade väl hänt men det skulle ju hända så mycket mer. Men sen: bygga, det var ju bygga man skulle göra! Så jag satte igång att bygga och bygga … men samma tveksamma, frågande omdöme följde på varje nytt lager: ”Ja? Nej? Kanske?”
Andra intrycket: Nej. Ett lager, två lager, tre lager … Nej. Nej. Nej. Den funkar fortfarande inte.
Plus: Ett som faktiskt stämmer är den omtalade lättborttagligheten. Fiberwig Imju glider av som matresterna i diskmedelsreklamen. Med hjälp av endast vatten står man med händerna fulla av svarta fiber. Det är ju bra. Men det är ju för hur den gör sej på fransarna och inte hur den kommer av man köper en mascara.
Slutsats: På intet vis en skitdålig mascara, den syns, den finns, ger lite längd, mer längd än volym. Men i förhållande till att kampanjen utlovat guld och gröna skogar eller åtminstone fransar som ogräs, så får man inte leverera fransar som hela mascaramarknaden redan kan åstadkomma. Inte värd pengarna, inget speciellt, en bluff, varken mer eller mindre.
Betyg: Två och ett halvt nylonfiber av fem möjliga. Och definitivt inte mer än så.
