1. Köpte en ny mascara på väg hem från Toddans skola (Maybellines ”Falsie” – jag hatar vanligtvis Maybellines mascaror men den var billig, bara 119:- på Åhléns).
2. Klev av två stationer tidigare för att suga i mej lite av ljuset (men det var det, när allt kom omkring, för kallt för).
08 mars 2010, kl. 13:52
Vad: L’oréals ”Double Extension”, i varianten ”Carbon Black” – med extra mycket svart pigment. En så kallad tvåstegsmascara: måla på det första vita lagret och sen är det bara att sätta igång att bygga volymer. En klassiker, megakändisen av budgetmascaror.
Pris: 175:- på Åhléns. Det är med andra ord bara märket som är det budgetmässiga med den här mascaran.
Första intrycket: Efter ett eller möjligen två års fullständig kräftgång med mascaralyckan stod det omedelbart klart att detta inte var ytterligare en lättviktare till mascara. Min sexmånaders baby hade inte längre mera fransar än jag, min i övrigt sminkiga ögonmakeup saknade inte längre sina likaledes sminkiga fransar.
Andra intrycket: Det här är en kraftig sak, kanske lite för kraftig? En gång av tre kör jag fast i mascaragegga, men de övriga gör den precis som jag vill. För bara rejäla fransar: ett lager vitt och ett svart. För discofransar: ett vitt, två svarta. Applicera det svarta före eller efter att det vita torkat? Därom tvista de lärde. Min slutsats är tveklöst att det ska på före.
Minus: Den lossnar inte direkt av sej själv. Se till att du har en riktig remover till hands annars kommer den här mascaran kosta dej både en och två fransar. ”Beauty Tubes”-varianten i samma ”Double Extension”-serie utlovar apropå detta förutom jättevolym också lättborttaglighet – huruvida detta stämmer kan jag inte svara på men auktoriteter som Bjooti-Kattis och LipGloss Bitch rekommenderar just denna varmt.
Slutsats: Har du också undrat vad som hände med dina fransar? En gång långa, kolsvarta, klädda i ungdomligt klumpiga lager av nån snabbköpsmascara men nu icke längre synliga? Har du kommit på dej själv med att sakna dem, sakna dem så intensivt att du är beredd att stå ut med en och annan klump för glädjen att återse dem så som de en gång var? Då är det här mascaran för dej. ”Double Extension” är ingen sofistikerad historia. Man kliver inte ut på gatan med lätta, böljande sköna fransar men däremot rejäla och mörka.
Betyg: Fyra av fem möjliga. Det går att ha invändningar mot den här mascaran men det går inte att påstå att den inte sköter sitt viktigaste uppdrag: riktiga mascarafransar. Men den perfekta mascaran – den är fortfarande kvar där ute …
27 december 2009, kl. 21:31
Vill inte göra nåt av det som jag måste göra, köpa saker, fixa saker.
-
Vill bara gör det jag inte kan göra … finns ett ställe, vi passerar det på väg hem från skolan, på sträckan mellan busshållsplatsen och sista övergångsstället, det luktar lussekatter och kaffe därinne, skulle vilja kliva in nångång, helt obekymrad om klockslag, barn, och bara sitta ner …
-
Men köpa saker. Fy fan vad tråkigt det är när man måste göra det. Diskmedel, proppar, nappar …
-
Behövde en mascara också, att ta mej genom juligheterna med, och tänkte göra det enkelt och billigt för mej och testa några läsares tips om L’Oréals volymmascara. Men det visade sej att deras ”Double Extension” fanns i fyra förvillande lika varianter, ”svart” och ”intensivt kolsvart”, nåt sorts tubvariant … Tvingade expediten, oinspirerad hon med, till en liten meningslös konversation:
”Du, de här mascarorna, vad är det som skiljer dem åt?”
”Hur menar du då?”
”Ja, som det här med svart och intensivt kolsvart – vad är det för skillnad?”
”Carbon Black är svartare, det är mer pigment i den.”
”Blir det mer pigment som faller av då också?”
”Va?”
”Ja, framåt eftermiddagen, man har inte massor av mascara under ögonen då?”
”Nej?”
”En del mascaror lossnar ju …”
”Va?”
”Ja, det händer att ju de här väldigt maffiga släpper ifrån sej …”
”Det har jag aldrig hört talas om.”
-
Och sen tillbaka till måstena: julklappar till Toddan. På skolan låtsasspelar de Monopol ibland och jag var ute efter ett Monopol men på plats vid hyllan på BR Leksaker stod både Mitt Första Monopol (för lätt?), Klassiska Monopol (kanske lite tråkigt?), Disney-Monopol (vulgärt?), Simpsons-Monopol (ja? nej?) … Mera val. Valmöjligheter. Massor. Marknad. Mycket. För mycket.
09 december 2009, kl. 13:55
Nej, nu ger jag upp det här för den här gången för nu är jag trött på krämer och kladd och konsistenser, guckor och geggor. Äsch, det är jag inte men de sminkmärkta pengarna är slut och det är inte lika kul att ägna sej åt research om man på förhand vet att det kommer bli mycket lite köpa av.
-
Saker jag faktiskt är trött på: alla vanvettigt skitpositiva skönhetsbloggar. Måste allt vara det bästa som nånsin funnits? Är inte så mycket ute efter regelrätta sågningar (för den här marknaden har verkligen tagit sej, det kan jag konstatera redan nu), som jaha-upplevelser, besked om halvträffar, om de där produkterna som funkar, går an, men inte var värda mödan. Om vi vanliga gör såna erfarenheter hela tiden borde de insatta och sakkunniga göra dem ännu oftare – inte mer sällan.
27 november 2009, kl. 10:48
Sådär, en uppdaterad, användbar badrumshylla. Får mej att känna mej som en mycket medveten människa, som en van turist på lyxhotell (snarare än tågluffare). Är trött på att taga vad jag har, rengöring som fräter, gamla saker. Men gillar inte en jättefull badrumshylla heller, utan vill ha det ungefär såhär, sju-åtta saker man använder, som inte är skitgamla, som man använder upp, lite i taget. Nu ska jag använda upp det här:
1. Den icke särskilt mirakulösa japanska mascaran, snarare den helt ordinära Fiberwig Imju. Det enda som troligtvis inte kommer att användas upp. Ska bytas ut mot nåt av stalltipsen: ”DiorShow”, eller nån från Lancôme.
2. Ögonskugga ett, två och tre i de mycket beskedliga färgerna ”white”, ”moonstone” och ”monty”. Från Makeup Store. Mycket fina, möjligen väl beskedliga? Min förkärlek för nedsvärtat, grått och blått sitter djupt.
3. En ögonskuggeprimer. Också från Make Up Store. En primer måste man ha, åtminstone om man är som mej och delar in makeup i de nödvändiga ögonskuggorna och det mindre nödvändiga resten.
4. Eyeliner från Mac, ”Fluidline”. På inrådan av en läsare. Ännu icke utprovat men dosan är helt futuristiskt skitsnygg.
5. Ögonmakeupremover från Collistar: ”Gentle Two-Phase Make Up Remover Eyes-Lips”. Ögonmakeupremover kan jag, obotlig ögonmakeup-knarkare som jag är. Den här är bra, bättre än Chanels tvåfasremover (som också är mycket bra). Tips vid avlägsnande av ögonmakeup: mjuka upp ögonmakeupen med rikligt med vatten innan du greppar bomullssrondell och remover. Då lossnar allt i två svep precis som utlovat. Med en bra ögonmakeupremover ska man inte stå där med en fet hinna över ögat som hade man gått och blivit akut närsynt.
6. Rengöring från Decléor, en ”Lait Demaquillant”. Mjuk och fin. Bort med den skitgamla från Apoteket. Varför utsatte jag min stackars hud för den? Det var dumt.
7. Dyra droppar från Decléor, ”Rose d’Orient”. Jag vet inte om de gör nån skillnad. Återkommer till det. Älskar lukten, stickig, essensig, som att komma direkt från ansiktbehandlingen utan att har gjort nån (jag hatar ansiktsbehandlingar, jag har gjort det två gånger och lidit mej igenom varje sekund. Det är dyrt och jag tvivlar på om det är så bra att under så kort tid bli utsatt för så många olika krämer och vätskor och substanser).
8. Påfågelörhängena. Det i särklass billigaste köpet, 79 kronor från Gina Tricot, och än så länge det mest nyttjade.
26 november 2009, kl. 10:30
På eftermiddagen klickade jag hem ett antal produkter från Decléor, ingen hudkräm utan andra saker, saker jag intalar mej att jag har råd med eftersom de räcker så mycket längre, räcker jättelänge, i minst två år eller så: en ansiktsmjölk, ett litet närande läppbalsam, en glasflaska med magiska droppar på bladen från Rosa Damascena.
25 november 2009, kl. 19:30
En gång var jag – nästan – med hudterapeut. Hon hette Elena, var hälften grekiska, hälften ryska, och såg ut sådär som hudterapeuter brukar göra: modellig, solbränd året om, klädde sej jämt i Missoni. Hon hade ett milt men bestämt sätt som fick mej att känna mej mycket omhändertagen. Så omhändertagen att jag fortfarande långt efter min första och enda behandling regelbundet återvände för att säga hej – och för att hämta upp ett par burkar med varierande innehåll av märket Decléor. Elena lyckades aldrig övertyga mej om att skönhetsfix på salong är nåt annat än slöseri med tid, leda – men desto roligare hade jag med alla de tuber och frostade flaskor som hon försiktigt lyfte ur sitt glasskåp fyllt av små landskap av dyrbar kosmetik.
Men det var då. Sen dess har jag undan för undan bytt delar av min skönhetskonsumtion, de delar vi kan kalla bruksvarorna: märkesschampon mot lågprisdito, de luxuösa handtvålarna med flyktiga fruktessenser från Molton Brown mot Euroshoppers helt osofistikerade. Tråkigare, men inte märkbart sämre. Övergången från dyr till billig ansiktskräm har däremot inte varit en lika smärtfri process. Apotekets blåvita tub gav mej eksem. Niveas var så fluffig i konsistensen att det var som att applicera ingenting. Ytterligare ett par lågprisalternativ testades, alla lika verkningslösa. Plötsligt stod jag, trettio år gammal, och skådade i badrumsspegeln alla kända hudproblem på en och samma gång: svidande kinder, fet panna, svartprickig näsa, torrhetslinjer kors och tvärs över hela ansiktet. Den tillfälliga lösningen blev att plocka fram den sista burken Decléor som jag sparat (antagligen som nåt sorts minnesmonument över hur jag en gång levt). Med denna burk snålade jag i månader, först genom att stryka på ett så tunt lager som det bara var möjligt, och sen när krämen nådde oroväckande låga nivåer, genom att begränsa användandet till en gång i veckan. Men nu är den slut. Jag har slickat varenda ojämnhet, smetat ur de tjockare resterna i ur locket – den är obönhörligen slut.
-
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag välja mellan ruinera oss eller stå ut med dålig hy? Jag skulle behöva namnet på den där krämen alla talar om, den billiga men skitbra.
25 november 2009, kl. 10:01
Vad: ”Fiberwig Imju”, den japanska mirakelmascaran. På nylonfiber, att bygga höghus till fransar av. Lösögonfransar på burk, olikt allt annat du nånsin upplevt. Fick en femma i Elle. Men i nära nog ett halvårs tid förblev den ett rykte, nåt man visste allt om men inte ens skönhetsbloggarna kom över. Numera är den tillgänglig för alla, i butikerna, i webshopparna.
Pris: 220:- på Kicks (med expeditens kvittriga ”den är jättebra, jättebra!” singlandes efter mej).
Första intrycket: Få se nu, nu ska det ske … När jag målat på det första lagret yttrade jag ljudlöst min sminkhistorias troligtvis längsta ”hmmm”. Hade nåt hänt? Hade detta storartade hänt? Studerade mina fransar ur alla vinklar och vrår för att sen konstatera: Inget hänt. Ja, nåt hade väl hänt men det skulle ju hända så mycket mer. Men sen: bygga, det var ju bygga man skulle göra! Så jag satte igång att bygga och bygga … men samma tveksamma, frågande omdöme följde på varje nytt lager: ”Ja? Nej? Kanske?”
Andra intrycket: Nej. Ett lager, två lager, tre lager … Nej. Nej. Nej. Den funkar fortfarande inte.
Plus: Ett som faktiskt stämmer är den omtalade lättborttagligheten. Fiberwig Imju glider av som matresterna i diskmedelsreklamen. Med hjälp av endast vatten står man med händerna fulla av svarta fiber. Det är ju bra. Men det är ju för hur den gör sej på fransarna och inte hur den kommer av man köper en mascara.
Slutsats: På intet vis en skitdålig mascara, den syns, den finns, ger lite längd, mer längd än volym. Men i förhållande till att kampanjen utlovat guld och gröna skogar eller åtminstone fransar som ogräs, så får man inte leverera fransar som hela mascaramarknaden redan kan åstadkomma. Inte värd pengarna, inget speciellt, en bluff, varken mer eller mindre.
Betyg: Två och ett halvt nylonfiber av fem möjliga. Och definitivt inte mer än så.
24 november 2009, kl. 14:30
Kan bara tipsa om skönhetsbloggar den här veckan för skönhetsgooglat våldsamt är vad jag gjort med de små styckena fritid jag numera kommer över. Inga nyheter för de införstådda men faktum är att trots det stora antalet bloggar i ämnet så finns det inte överdrivet många bra därute. Man ramlar för det allra mesta in via nån länk, ser en snygg header, men finner bara ytterligare en med tråkiga copypastade presstexter (eller, ännu värre: alltför välvilligt inställda omdömen och snabba länkar till webbshopparna som gjorda för affiliateprogrammen …). Men de här är läsvärda:
LipGloss Bitch låter uppkäftigt men är sminkbloggarnas veteran och förnuftiga mamma snarare än arga tonåring. Vilket är lite skönt. Efter att ha mascara-googlat i två dygn och på fullt allvar svävat iväg i löjliga fantasier om både en volym-, längd och fibermascara är poster som den här här just vad man behöver. Det är omfattande tyckeri, plus och minus och mindre ”jag bara måste ha”.
Bjooti för att Bjooti-Kattis är ungefär som mej: framförallt road av färg och mera färg, det är rosa och rött, blått och grönt, paletter och pigment intill förbannelse. Mycket Urban Decay och annat roligare än de gamla vanliga jättekosmetikahusen. Och så är det inte så jävla allvarligt och krampartat det här med smink som det kan kännas när man står där vid nån disk på Åhléns.
Louise Adolphson däremot tar skönhet på allra största möjliga allvar. Det är ben som ska smörjas och lindas in i plastfolie, injektioner och dieter från helvetet (pommes frites och fyra timmars power walk). Hittade hit och blev kvar, för att … ja varför hela friden läser jag sånt här? För att Stureplan och dess befolkning börjat intressera mej på senaste tiden och antar jag, för att jag gillar uppriktigheten i vad det innebär att vara beautyqueen idag (istället för de där värdelösa skönhetsknepen nån Fröken Sverige utsatte en för i tonåren: bleka håret med citron, gnugga tänderna med lite salt …). Under rubriken ”beauty review” i den röriga spalt med kategorier finns här också lite matnyttigheter. Det hajpade schampoot Aussie åker i soptunnan, liksom den svindyra omtalade ögonkrämen ”Hylexin” och hårpudret ”Osis” får bara knappt godkänt. Nån Lip Plumper får däremot med beröm godkänt men eftersom priset är högt tipsar Louise helt enligt Stureplanslogik att för tre tuber ”kan man för samma summa gått och fyllt läpparna på riktigt”.
Makeupoholic är numera nedlagd men inläggen ligger kvar och är så många, så ambitiösa i både text och bild att den får vara med här. Välresearched och informativ om exakt vad man gör med globlinjer och ögonlock. Utsågs till årets sminkblogg 2008 av Veckorevyn.
-
För övrigt väntar jag fortfarande på att Anna ska starta sin egen kombinerade parfym- och beautyblogg. Hör du det, Anna?
21 november 2009, kl. 17:46
1. En ny ögonmakeupremover från det för mej okända italienska märket Collistar: ”Gentle Two-Phase Make Up Remover Eyes-Lips”. Fick högst betyg i Amelias årliga skönhetsspecial och de brukar gå att lita på. Mycket svår att komma över dock: fick gå många varv i den där mystiska, röriga gallerian under Slussen för att slutligen hitta fram till den lilla drugstoren som är den enda butik i mitt närområde som tar in den.
2. Body Shops kroppssmör på kakao. Ska bringa lite ordning på min mage har jag tänkt, eller ärligt talat är det väl SATS som ska göra det … Men är trött på mina sterila nattprocedurer (borsta tänderna, ett glas vatten, en dos Symbicort), vill göra som Madonna och slabba in hela mej i nåt fett och trevligt om nätterna jag också.
3. Den nya japanska mirakelmascaran, Fiberwig Imju. På ”nylonfibrer”, ska enligt uppgift kunna byggas på i all oändlighet. Fick en smärre artikel tillägnad sej i Elle. Funkar antagligen inte, återkommer med utvärdering! Får bli mitt tack till er som befolkat kommentarsfälten med sminkkunskaper och som förhåller er skeptiska till den här mascaran men som ändå gärna skulle vilja veta …
Uppdatering: betyg på Fiberwig Imju här!
19 november 2009, kl. 12:01
Prenumerera gärna på min RSS-feed!