Linna Johansson

En bekännelse: jag tycker illa om nästan alla föräldrarna till de andra barnen på Toddans dagis. När jag kliver innanför grindarna känner jag mej förflyttad, från en lagom urban och fartig miljö till nån jävla advokatserie. De allra flesta är hyperstressade på det där viset som får en att känns sej sysslolös även då man är allt annat än just sysslolös. De klär sej fult. I ljusblå sladdriga lammullskoftor (mammorna), och för stora chinos (papporna) kliver de runt med headset mitt bland legobitar och plastdinosaurier och kommunicerar med nonchalanta handledsrörelser. Ibland händer det att man fastnar i kapprummet med varsin unge och tvingas till nån liten konversation. De mynnar allt som oftast ut i plågsamt ointressanta frågeställningar så som vad man jobbar med och hur planerna för sommaren ser ut. Motvilligt brukade jag nämna Expressen, motvilligt därför att responsen alltid var densamma: ”Jaså. Själv läser jag inte kvällstidningar.” Varför svarar man så? Jag är inte heller skitimpad av nån liten tjänst på en PR-byrå ”riktad mot hälsobranschen” men inte gör jag en stor poäng av det. Numera är jag så trött på att att göra mej liten att jag helt ogenerat säger som det är, att jag skriver på en bok. ”Jaha, vad ska det bli för bok då? Nåt spännande?”, svarade idag mamman till en av Toddans bästisar i ett tonfall som om jag vore blott ett barn med kladdkritor.

De här människorna måste vara det slutgiltiga beviset för att vuxenhet inte finns, det är bara nåt man uppfinner en dag. Föräldramötena är en orgie i spelad vuxenhet. Sist det begav sej var det en av papporna som med myndig stämma gjorde klart för oss andra att han helst sett att förskolan fokuserade mer på bildning: ”I England, där vi bodde några år, var det inte tal om att leka …” När han av personalen fick frågan vad för typ av aktiviteter han efterfrågade hade han inget svar utan började krumbukta sej med den bortgjorda mellanchefens alla tomma fraser: ”från mitt perspektiv alltså”, ”det är givetvis också en fråga om kultur”.