Inlägg märkta ‘mat’
Har legat ned. Har legat ned med spridda OS-sändningar ett halvt dygn. Vad livsfarligt det är. Det är som om jag härifrån fått korn på saker – så som de verkligen är och ser ut. Allt detta ändlöst arbetssamma, ändlösa tunnelbaneturer, Ica-kånkandet och matfixet avlöst endast av blöjbyten och plocka ut nån olämplighet ur Busters mun han fått tag på gud-vet-varifrån. Jag orkar det inte, det är så det känns nu. Jag orkar det inte mer.
-
Tung insikt som vuxen och särskilt med barn: finns inget ”orkar inte mer”. Ingen lyssnar, ingen bryr sej väl om det. Allt maler på ändå, nya dagar, nya isande tidiga morgnar, nya tunga blöjor, hungriga magar, och så Buster med sina ständiga fall i golvet med påföljande explosioner av skrik. Måste Buster hålla på och stå hela tiden? All möda går åt till att studera lutningen i hans kropp, är han på väg att störta …? För det är ju inte så som det var med Toddan att han själv tänker dra en enda slutsats av sina sinande krafter och eventuellt sätta sej ner.
-
Ja, jag antar att det är februari. Och det är overallerna … Med barn, den här tiden på året är allt så oerhört jobbigt, som ett skämt man tar sej igenom som om det vore just ett skämt, med ett flin, ett trötthärjat gråtfärdigt men – ändock – ett flin. Ja vi har för det mesta skrattat åt detta. Men sen, ibland, tillslut, infinner sej en annan känsla som ser ut ungefär: det är inte kul längre. Där är jag idag. Det är inte kul. Idag vill jag spy på det, alltihop.
22 februari 2010, kl. 9:30
Etiketter: baby, barn, bebis, blöja, deprimerad, februari, förälder, gråta, inte, mamma, mat, orka, overall, stå, trött, vinter
Postat i privat |
Varför tjatar jag om snäll? Två skäl: jag vill att du ska lyckas med din träningsrutin. Och det andra, allvarligare: jag vill att du ska må bra.
-
Tycker du att jag är väl allvarlig i den här träningsskolan? För det är väl träna vi pratar om? Ja det är träna. Ja det är träna som i ändlösa funktionella övningar, träna som i springa, frusta och flåsa. Träna kan vara det där. Träna kan vara kulört och rödkindat. Träna kan vara forsa och flöda, kan vara bedövande intensivt och rytmiskt. Men träna kan också vara annat. Träna kan vara allvarligt, för allvarligt. Träna flyttar runt. I huvudet. Träna är tunga saker. Det är knappast det tyngsta, det är inte det jag försöker säga. Men träna har sina offer på sitt samvete, det också. Träna har öppnat upp riktiga mörker av besvärligt och besatt för fler än en. Nej, det började kanske inte där. Men träna kan definitivt göra sämre av redan dåligt.
Har du en historia av elak? Och då menar jag inte nåt traditionsenligt bikinisuckeri i maj-juni utan riktiga, svåra, elaka tankar. För dej räcker inte mitt tjatiga snäll – du måste bli konkret med detsamma. Det finns redan ton med ohälsa och olycka, stress och plågor därute. Vi ska inte vara med och bidra till den högen. Du har en svaghet i förhållande till träning och den ska du ta hänsyn till. Jag vill att du tänker på denna din svaghet som jag tänker på min astma: jag måste ta hand om den för gör jag inte det raserar jag mitt bygge i samma takt som jag greppar nya bitar. I mitt fall betyder det att medicinera, att ta hänsyn till väder och vind. Du har andra saker att fästa särskild vikt vid. Om du vill vara med på den här träningsskolan vill jag att du håller reda på två saker. Och det här är inte en rekommendation utan ett absolut krav:
1. Äta
Helst regelbundet. Åtminstone när du är hungrig. Alltid när du tränat. Oavsett vad det är. Polarkaka och Lätta. Eller två varmkorvar. Allt som liknar mat går bra. Inget går inte alls.
2. Inte genast trappa upp träningen.
Nej varken i tid eller intensitet. Ja träna utan stora rörelser framåt ger också resultat.
-
Till sist:
Linnas träningsskola #17: Ett PS till dej som bara inte har TID med det här med snäll
18 februari 2010, kl. 9:20
Etiketter: ätstörningar, besatt, form, kondition, kropp, Linna, mat, motion, snäll, träna, träning, träningsskola
Postat i Linnas träningsskola |
Ditt enda skäl till att träna är smal? Allright. Alla skäl är bra utom de skitdåliga. Smal är inte nödvändigtvis skitdåligt. Det finns otaliga som snörat sina skor endast i jakt på Mage och Lår men som slutat som minst lika förmögna att också gilla det där med att träna. Dieta är däremot skitdåligt. Argumenten mot diet har du hört förut, jag ska inte trötta dej med dem alla nu. Däremot vill jag säga det här: det är framförallt meningslöst med diet. Med mat i kroppen är det mesta möjligt. Smal också. Med mat i kroppen har du i själva verket ökat dina chanser till smal. Det är på mat du bygger maskineriet, förbränning, in och ut. Det är sånt du vill åt. Du vill inte puttra runt på halvfart. Det gör bara din jakt på smal tröstlös, hopplös, fruktlös. Dieta brukar felaktigt klassas för fusk, den enkla vägen, genvägen. Det är det inte. Träna och äta är den enkla, i jämförelse fuskigt enkla. Du har bara inte provat den på riktigt. Dieta däremot är den nästan omöjliga. Dieta och träna är den vansinniga, den som ännu ingen människa rott iland med förståndet i behåll. Och nej, du är troligtvis inte den utvalda.
Vad menar jag med att dieta? I den här träningsskolan använder jag begreppet diet för att beskriva i huvuddrag följande:
1. Låta bli att äta
Åtta timmars fastor, hoppa över luncher och sova hungrig ibland – bara för att liksom snabba på det hela. Nej. Du vet redan varför så jag tänker inte upprepa det. Men. Du som vet att du inte tänker släppa taget om det här skadliga beteendet – gör dej själv och din kropp en tjänst: träna inte också.
2. Extrema ingrepp i kosthållningen
Inga kolhydrater, sockerförbud, fettfritt … Om det är lustfyllt, av intresse. Om det är för att du mår bra av det, för att din kropp och mage säger det åt dej. Ja. Men inte för att du hört talas om det. Inte för att du läst om det. Inte för att bli smal. Varför inte? Av samma skäl som du inte ska ägna dej åt punkt tre:
3. Ge maten liv
Ibland i kombination med föregående punkt, ibland nåt som utövas oberoende av det faktiska kostintaget. Med att ge maten liv menar jag att tänka väldigt mycket på mat. På olika livsmedel. På saker du ätit. Hänger intaget av nån chokladkaka sej kvar i ditt medvetande inpå nästa dag? Och ska denna chokladkaka givet göras upp för med en mager dag? Plus. Minus. Stå emot. Försöka åtminstone. Och så vidare. Det här är inte nödvändigtvis diet i egentlig mening. Det kan ju mycket väl hända att du faktiskt äter en hel del. Jag kallar det för att dieta ändå. Det är skadligt. För att det tar för mycket tid och kraft i anspråk för att du på riktigt ska kunna genomföra andra, viktigare saker. Som att träna.
4. En plötslig, stor förändring i födointaget
Du brukade äta allsidigt och rätt så mycket men nu ska du ju börja träna och då är det lika bra att … Nej. Inte ens om det är en kosthållning till det bättre. Att börja träna är en jätteomställning. Ta en sak i taget. Varför ska jag återkomma till. Tills dess: en sak i taget.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #14: Våga snäll den här gången!
10 februari 2010, kl. 12:21
Etiketter: äta, ätbeteende, ätstörning, choklad, diet, dieta, fasta, föda, förbränning, form, kost, kosthållning, kropp, lår, mage, mat, motion, svälta, träna, träning, träningsskola
Postat i Linnas träningsskola |
Okej. Nu, några första ord om maten. Ett viktigt ämne. Jag tänker dock aldrig gå med på att det är så viktigt som görs gällande allt oftare. Numera låter det ungefär som så, att man måste först kunna återge näringsinnehållet i allt man stoppar i sej för att våga ta sej ut. Så är icke fallet. Jag ska återkomma till mat, flera gånger om. Men vi ska inte börja med mat då börja med både träna och mat utgör en av mesta fallgroparna i din jakt på fungerande träningsrutiner.
10 februari 2010, kl. 10:45
Etiketter: diet, form, kropp, mat, motion, näringsinnehåll, rutin, träna, träningsskola
Postat i privat |
Hängt med Buster, försökt tala lite vett med Buster (och misslyckats). Buster lever sitt eget liv, utanför oss. Buster är ett komplicerat litet barn. Hör ni det ni alla som tycker att det är väl mycket prat om fjortontimmarsnätter och harmoniska utvecklingskurvor från småbarnsföräldrar? Jag har också ett komplicerat litet barn. Han är komplicerad mest hela tiden. Till exempel vill han inte krypa. Sitter och blir helt förtvivlad när sällskapet här hemma rör sej nånstans, mot köket eller så. Fast han kan. Men han tänker inte. Däremot tänker han stå. Fast han inte kan. Och allra helst vill han stå, med en skakig arm i nåt skakigt föremål – och med blicken fäst i taket.
-
Jag är glad att Buster inte var mitt första barn. Det hade varit en svår chock. Men nu, med det rätta bränslet, tror jag att vi kanske kommer att klara det. Det rätta bränslet – jag har gått och blivit fullkomligt besatt av det rätta bränslet, av ljus, luft, föda, bär och gryn. Och det händer att jag fantiserar om att man kanske ska fortsätta intressera sej för det rätta bränslet även sen, även då Buster inte slukar alla krafter. Dessa vanor men med riktig nattsömn i kroppen och några riktiga fria timmar … Det måste vara som att sväva. Men antagligen kommer jag inte göra det, inte då, inte längre. Det är ju så oerhört svårt att göra sånt som inte är alldeles nödvändigt – ibland när jag tittar på människor, människan, och allt hon tar sej för och inte, tänker jag att hon kan och vill så mycket, men hon kan verkligen inte göra mer än det som hon uppfattar som absolut nödvändigt.
05 februari 2010, kl. 15:29
Etiketter: bar, barn, bränsle, förälder, gryn, ljus, luft, mat, småbarn, trött, vanor
Postat i privat |
Så, nu har jag påpekat vikten av att vara snäll. Nu tar vi det vidare. Nu ska du bli din egen bästa vän.
-
Vad är att vara en bra vän? Att komma med goda råd? Att berätta hur man gör? Och hur man inte gör? Kanske det. Men det är inte de vännerna du framförallt väljer att träffa, eller hur? När allt kommer omkring är din bästa vän hon som det går att umgås med. Som låter dej vara ifred. Som inte pekar och letar. Varför gör du si? Varför gör du så? Din bästa vän håller inte på så. Hon är glad att se dej. Hon hoppar upp i din soffa och gillar läget. Hon gillar utsikten från ditt fönster. Hon gillar faktiskt det mesta med dej och ditt.
Det ska gå att umgås med ditt träningsjag också. Hon ska kunna röra sej hemma hos dej utan att slå dej på fingrarna. Hon ska säga ja oftare än nej. Hon ska inte röja runt i ditt hem och peta på saker. För den som låter sitt träningsjag gå loss på det viset kommer den egna bostaden genast rymma idel problematik: Soffan. Teven. Smöret. Mackan. Såsen. Det där om den mycket medvetna kosthållningen är en olyckligt spridd myt med utgångspunkt i extrem elitidrott. Det är inte konstigt att du gått på den, den ältas ju till förbannelse precis överallt numera. Men lyssna inte på det där. Det är milt sagt dumheter. Till detta ska jag snart återkomma.
Tills dess: ditt träningsjag är en gäst. Hon kommer att bo hos dej sålänge du trivs med det. Hon ska inte trötta ditt huvud. Hon ska inte göra dej olycklig. Hon ska inte konsumera alla dina krafter och all din tid – tid du säkert behöver lägga på annat. Du ska inte släppa in ett träningsjag du aldrig annars skulle välja att umgås med. Du ska inte känna dej jagad och utpekad. För då blir det outhärdligt. Och då, vare sej du vill det eller inte, kommer du tillslut att säga: ”du det här var trevligt men …” Tillslut kommer du att be henne gå.
Nu är du din egen gäst – var en fantastisk, enkel och härlig gäst. Var din egen bästa vän.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #10: Tre budord om hur du inte ska göra det
28 januari 2010, kl. 11:15
Etiketter: fett, form, hälsa, kondition, kosthållning, kropp, Linna, macka, mat, motion, smör, snäll, soffa, träna, träningsskola, träningstisdag, vän
Postat i Linnas träningsskola |
Släpade hem högar med grönt idag, apelsiner, korianderkvastar …
-
Ni vegetarianer: vilka har varit era skäl till en grön kosthållning? Har det varit av djurvänsskäl, miljöskäl, hälsoskäl, smakskäl eller andra skäl? För mej är det alltihopa men inget av det har varit lika avgörande som det här: jag tycker att grönt är så snyggt. Snyggt som i upphetsande. Färgerna, safterna som rinner ut, fröna, stjälkarna … Älskar det våta, frasiga ljudet som uppstår när man skär en paprika itu, i jämförelse med icke-ljudet från en grå kycklingfilé. Kött är så färglöst, grått kött, de vita hinnorna, vitt och grått, vitt och grått, så uppenbart dött …
Förknippar kött med dött av ett annat skäl också: för att jag ätit som mest av det när jag haft som minst ambitioner med mitt liv. Dator, teve, och så steka nåt kött på kvällen. Vad tråkigt vi har haft det, köttet och jag. Jag har aldrig ogillat det, aldrig upplevt det där äcklet som en del vegetarianer vittnar om – jag har bara aldrig gillat det så mycket. De senaste åren har det varit en relation helt på utdöende. Jag har plockat upp det, bankat ut det … och känt ungefär som man gör just i en relation på utdöende: det ska kännas mer än såhär. För att äta upp ett djur tycker jag att ett slags minsta möjliga krav man ska ställa på sej själv är att man åtminstone gillar det – mycket.
18 januari 2010, kl. 11:16
Etiketter: djur, djurvän, färger, grått, grönsaker, hinnor, kosthållning, kött, köttätare, mat, miljö, tråkigt, vegetarian, vego
Postat i privat |
Vad skönt att skriva det där senaste inlägget. Jag och min hosta, jag och min ständiga sjuklighet, det var en gång en mycket tajt och speciell relation vi hade. Jag tror att jag ska skriva nåt mer om det för här händer just inget annat skrivbart.
-
Jag hade inga allvarliga sjukdomar när jag var yngre men jag hade så många … astman, allergierna, den här hostan och så halsflusserna som avlöste varandra. Det var alltid nåt med mina halsmandlar, mamma såg till sist till att de blev bortkarvade men fram tills dess var jag tvungen att kliva åt sidan under fotbollsmatcher för att hulka upp slem, rusa ut från tennisträningen för att de vid det laget var så sargade och kroniskt förstorade att de hyste matrester. (Jag tror att det faktum att jag sportade så mycket påminde mej extra mycket om min sjuklighet, där var det definitivt ingen annan som höll på såhär.)
Jag brukade tänka på det som ett sorts skamlig hemlighet, det här att jag hade en massa saker i min kropp som behövde komma ut hela tiden för det verkade inte som att nån annan hade det så. Jag hade alltid nåt att hosta upp, och jag kunde när som helst på dygnet, sjuk eller icke, snyta mej. Jag var för smal. Jag var också, slog skolsköterskan fast under nån av de där rutinkontrollerna, närsynt – den enda i min släkt, min pappa kunde inte tro det, vi var ju en sportfamilj och inga glasögonormar. Jag ville inte heller gå med på det – faktum var att jag vägrade att gå med på det och yrade de sista glasögonvägrande åren runt halvblind ledsagad av min bästis Gabbi tills det att jag blev vuxen nog att använda kontaktlinser.
Och sen visade det sej att jag faktiskt hade en allvarlig sjukdom, att min beniga kropp inte var ett utslag av normala omständigheter utan en giftstruma som gav mej en ämnesomsättning som en häst och detta kombinerat med min bristande aptit … det var en, ska vi säga, skoningslös bantningskur. Jag tyckte inte om att äta mat, kokt potatis, köttfärs … ja i synnerhet middagsmat var det värsta jag visste. Så oerhört konstigt när jag tänker på det, jag kan inte förstå det nu (men dessvärre notera att Toddan ärvt denna min barndoms skepsis mot allt varmt och middagsmatigt). Jag fick struman bortkarvad den också. Allt blev bra, jag mår numera för det mesta bra, och jag tror att det kanske beror på att jag lärde mej att äta tillslut, jag med.
-
Bra sak med att ägna så mycket tid åt sjukdom: jag har aldrig känt mej odödlig, jag har i allra högsta grad respekterat döden, tagit hänsyn till den, aldrig chansat, aldrig tänkt att det händer inte mej utan oavsett vad det gällt varit övertygad om att det händer troligen just mej. Jag kan glömma bort det ibland men inte särskilt länge. Jag ska inte säga att det betyder att jag gör så mycket mer av livet men jag kommer åtminstone aldrig vakna upp vid fyrtiofem och ha gjort allt fel och först då komma på hur jävla gärna jag vill leva.
05 januari 2010, kl. 17:21
Etiketter: ämnesomsättning, aptit, barn, barndom, död, fotboll, giftstruma, halsfluss, hosta, mat, ont, operera, sjukdomar, smal, sport, tennis
Postat i privat |
Vi fördelade julfirandet på två förorter, en i norr, en i söder. I den södra dukade mina föräldrar upp utöver den vanliga julmaten alla våra specifika önskemål: lasagne (Björne), tre sorters lax (Tompa), hummer (jag). Vi spelade plump och sen invigde jag och Pietro, Tompa och Björne Toddans Disney-Monopol till halvfem på morgonen – och med Monopol var allt sej likt, smärtan i att trixa sej ytterligare ett varv runt bara för att omedelbart kliva på den där rutan där man måste böta bort hela avlöningen, det underliga i att man hela tiden hamnar på samma gator (i det här fallet ”Djungelboken” och ”Lilo & Stitch”). Tompa vann allt, allt sej likt där också.
Och i den norra sprang vi runt ett pyttelitet pingisbord i ett pojkrum, åt en röd prinsesstårta, tittade på På spåret – Pietros (italienske) far upprördes över hur lite deltagarna kunde om Palermo … (”Sirocco!” ”Sirocco!”)
-
I ett juligt fönster (hyacinter och små porslinstomtar) medan Buster vandrade från famn till famn satt jag och Pietro ner och andades ut, inte mycket men lite.
-
Och sen blev jag, för första gången sen Buster föddes, sjuk.
27 december 2009, kl. 0:30
Etiketter: deltagare, Disney-Monopol, Djungelboken, fira, hummer, hyacint, Italien, jul, julafton, julbord, kortspel, lasagne, lax, Lilo & Stitch, mat, Monopol, På spåret, pingisbord, plump, prinsesstårta, sirocco, sjuk, teve
Postat i privat |
1. Barn i vredestårar på golvet på BR Leksaker med händerna kedjade runt nån korg med Guitar Hero… Ibland, som idag, ser man ett barn som är lite för stor för de där apkonsterna och det är så obehagligt.
2. Kokböckerna. Utbudet är helt fult och stereotypigt. Bara olivoljor. Itaaalien. Kvinnorna med sina dietböcker och kakböcker, medan männen, åh männen vräker sej ut över diskarna, med kött och monsterskärbrädor i trä, så himla potenta.
3. Underkläder till jul. Rött och rosetter och små negligéer och pinglor … Gud. Sitter kvinnor i det här landet och klär ut sej till lilla sexiga tomtemor på julafton? Säg att det inte är så.
4. Åhléns. I största allmänhet. Vilken ful butik det är, butiken för alla glädjelösa måste-inköp … ljusstake till mamma, en slips till pappa, inget av intresse, allt av plikt, krav, effektivitet.
5. Omslagspapperet på Åhléns.
6. I kön på Åhléns med en enda glittergirlang i näven, står jag med ett stycke barn (trött), ett annat (hungrigt), och då tränger sej en jävla karl på med nåt ”jag har bara den här, så jag tänkte …” ”Tyvärr, jag har bara den här och två trötta barn”, svarade jag och trodde att jag i och med detta varit mycket tydlig men ändå försöker han tränga sej.
7. På väg hem, höll en bil på att köra över oss på ett övergångsställe. Mitt mesta trauma här i livet inkluderar Toddan, ett övergångsställe och en ambulans och av detta kom det ut att jag har ingen tolerans och inga hämningar mot bilar som tänker satsa och ta sej förbi som om det vore nåt jävla jämlikt möte därute. Jag dunkade till fönsterrutan – och då vevar kvinnan därinne, packad och vansinnesmejkad, sej ut – och börjar helt frenetiskt att slängkyssas.
-
Så mycket fult därute, så mycket sjukt, att nu släpper jag alla ytterligare ambitioner om att bärga hem nåt och sätter igång och firar jul.
10 december 2009, kl. 22:06
Etiketter: Åhléns, bil, BR Leksaker, Guitar Hero, jul, julafton, kokböcker, kokbok, mat, negligé, olivolja, omslagspapper, övergångsställe, Per Morberg, Plura, underkläder
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!