Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘online’

Årets saknad: WORLD OF WARCRAFT

cataclysm

(Screenshot från World of Warcraft, ”Cataclysme”. Jaha ha det så kul då, utan mej.)

Det finns de där uppbrotten som aldrig läker ut. Ett av mina är World of Warcraft. Kanske för att spelet ännu var i sin linda, för att vi befolkade denna nyfunna sagovärld utan att veta vart den skulle ta oss och därmed klev runt däri med spädbarnets vidöppna ögon … Skulle vi förbli i Azeroth, ge oss av för att döda Onyxia vecka efter vecka …? Det skulle vi inte, visade det sej. Nya världar lades till, spelare försvann, desto fler tillkom. Och en dag var inte WoW detsamma, det var världens mest spelade spel, det var en ändlös brakfest där vi talade vårt eget språk, firade nyår med öl i Stormwind, hojtade i mun på varandra, jämförde utrustningar i timmar …

För drygt två år sen loggade jag ut för sista gången. Jag väntade mitt andra barn och WoW och familj fungerar inte. Den som säger det antingen 1. Ljuger. Eller 2. Har aldrig spelat spelet så som det ska spelas. WoW är din familj. Men det senaste året hade det upphört att spela den rollen i mitt liv. Det gick inte. Jag ville inte.

När detta skrivs har World of Warcraft firat sin sexårsdag och en tredje expansion, ”Cataclysme”, just nått spelbutikerna. Och i och med detta finns inte längre Azeroth kvar i sin forna form, sägs det. Nähä. Det var lite som att höra att platsen där mina barndoms somrar utspelade sej, min farmors hus i Näsåker, blivit sålt. Det gjorde ont på riktigt. Allt med WoW gör förresten ont. Att se spillrorna av den krets man spelade och levde med nån gång dyka upp på MSN, att höra två finniga tonåringar på tunnelbanan konferera kring sina senaste bragder i nån instans man inte längre vet vad det är … Jag älskade WoW och gör det fortfarande. Två år senare kan jag fortfarande – till synes från ingenstans – minnas en scen från några av de mest jungfruliga turerna, den till Feralas, längs The Forgotten Coast, och vidare in i Dire Maul, och tänka att det hade kunnat bli du och jag, WoW.

Året då jag sa tack och hej präglades av en viss lättnad över att vara fri. Nu finns bara saknaden kvar. Inte för att det var fel beslut: mina barn är större än WoW. Men bara snäppet. Så jävla magiska var mina dagar med detta stora, stora spel.

25 december 2010, kl. 18:29

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt