Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘övning’

Linnas träningsskola #4: Men det gör ju så ont!

ouem

Ont? Är du rädd för att ha ont? Det har du ju redan.

-

Nu ska jag skriva lite om vad det är att vara människa. På riktigt människa bortom teve, middag, hund och måla naglarna. Att vara människa är att ha ont. På det ena viset eller det andra. Sjukdomar såklart, det finns verkligen för många av dem. Vardagsontet: Ont i axlar. Huvudvärkar. I mildare form: en viss seghet. En känsla av att sitta fast. I sej själv. I sitt huvud. Den ständiga insikten om att vara människa, det är att vara en situation. Papper. Bekymmer. Problem. Saker som måste göras. Ständigt detta race. Framtid att ta ställning till. Få ihop det. Orka. Blicka framåt. Det är kort sagt ett jävla slit att vara människa. Troligen har du redan ont. Inte? Människor är bra på att förtränga smärta. Hon förtränger och förtränger tills den bokstavligt talat kastar omkull henne. Du känner verkligen inte alls igen dej? Det kommer. Är det en sak du kan vara alldeles säker på så är det att det kommer. Det går inte att ta sej genom det här livet utan att förr eller senare bekanta sej med ont.

Jag vet att det finns de som hävdar att man kan leva utan att träna. Att en återhållsam kosthållning räcker för att hålla midjemåttet nere och humöret uppe. En kaka mindre. Pussa på barnen. Tro dem inte. Det där, det är den lätta arsenalen mot ontet. Träning, det är den verkliga, tunga. Smärtlindring, ditt namn är träning. Låter jag som en av de där nyfrälsta? Det är jag inte. Jag vet vad träningen inte löser. Den löser inte dåliga relationer, dålig ekonomi, dåligt nånting. Träning löser i stort ingenting. Men om inte löser så löser den upp. Att träna är som att ta sitt livs första värktablett, du vet, den gången de faktiskt funkade. Att träna är nå oasen, ta ett dopp i poolen, att komma igen, i ett lite bättre, motståndskraftigare skick. Träning funkar, igen och igen. Är det smärta du ogillar, säg hej till träning. Bättre vän mot smärta kommer du inte ha.

-

Men visst kommer det att göra ont det här också? Svar: ja. Men om smärta vill jag att du ska tänka såhär: Du väljer när. Träning ska inte vara ett ett nödvändigt ont och en enda lång smärtfest man loggar in på Facebook för att meddela omvärlden om att man tog sej igenom – igen! Träning ska inte vara en stå ut-övning, fyrtio minuters piskrapp. Så ska det inte vara. Så ska man inte göra det. Du väljer. Den här gången är ontet i dina händer. Du väljer i vilka doser. Och du kan spara det till dina allra bästa dagar. Det är inte som med allt det andra: plötsligt ont, ont vid sämsta, mest utsatta läge. Och du kommer att upptäcka att det här, att själv bestämma över ontet, också är det som gör att du kommer att upphöra att tänka på det som ont.

-

Imorgon:
Linnas träningsskola #5: Jag kommer att misslyckas! Det gör jag alltid med träning!

19 januari 2010, kl. 12:58

Böj, svett och tårar

Idag på SATS utspelade sej en liten scen mitt framför mina ögon. En kvinna – hon var i de tidiga femtio, blond, liten, påminde om en svensklärare jag hade i gymnasiet – hade stämt möte med en personlig tränare. Hon var litegranna ur form, men inte alls påtagligt ur form. Men jag har aldrig sett nån som haft så svårt att genomföra de av tränaren föreslagna övningarna. Hon frustade, svor, slog av löparbandet, slog på det igen. Löpningen skulle varvas med knäböj. Nästan omedelbart hojtade hon att hon inte skulle klara det. Ville hon ta paus? föreslog den personliga tränaren – han var ung, nervös, han hade svårt att hantera situationen – jag tyckte synd om honom. Hon böjde sej ner, vacklade till, tappade balansen. På det tjugonde benböjet ramlade hon nästan in i min motionscykel. Hon började gråta. Han la försiktigt sin handflata mellan hennes skulderblad. Hon hade varit duktig, ville hon ha nåt, en frukt? Hon bad om ursäkt, började gråta igen.

-

Kom på mej själv med att stirra som ett fån. Jag har trampat på fyrans växel, promenerat på löparbandet, nöjt mej med obefintliga vikter så länge nu att jag inte längre riktigt minns det där, mjölksyran, blodsmaken.

24 maj 2009, kl. 11:08

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt