Prenumerera gärna på min RSS-feed!Mina och Toddans biobesök har hittills inte liknat de gemenskapsskapande aktiviteter jag såg framför mej när jag bokade biljetterna. Idag sov jag mej igenom hela den nya Pettsson & Findus-filmen som Toddan valt ut åt oss. Med ett simmigt öga försökte jag snappa upp handlingen. Pettssons snickarbod, hönsgården … och där är en sjö och … Plötsligt petade Toddan på mej: Vad hände med Pettsson? Jag hummade nåt ohörbart. Toddan framhärdade: Men vad hände när Pettsson fick blixten på sej?
-
På väg ut var jag vanvettigt trött. Utgången gick via en ringlade spiraltrappa upp. Klarar jag det här? frågade jag mej själv när jag greppade ledstången. Tog mina första steg. Det gick. Men sen: benen som bly, blodsmak i munnen. Gud, jag klarar inte det här. Vi satt ner i ett par minuter. En vakt kom förbi och frågade om vi behövde hjälp. Jag fick plötsligt krafter, gud vet varifrån, att ta oss därifrån.