Prenumerera gärna på min RSS-feed!
(Lidija, Anna, Jenny)
-
Eftersom vänner blev lite av ett tema i bloggen den här veckan tänkte jag att jag skulle passa på att skriva nåt om just vänner, om kvinnor jag haft förmånen att lära känna, om relationer och erfarenheter jag inte kan föreställa mej att vara utan för att jag inte kan föreställa mej vem jag skulle vara då. De är några stycken. Men utplattade över ett trettioettårigt liv är de inte särskilt många, snarare för få och framförallt för borttappade.
1. Jessica
Min första bästis, vi parades ihop redan i blöjåldern eftersom våra föräldrar var bästa vänner. Jag bestämde alltid hur våra lekar skulle se ut, hon slog mej – och i detta upprätthöll vi nåt sorts helvetisk balans. Har härjat ihop på Finlandsfärjor, otaliga gräsmattor, i kojor, och sommarstugor … Det var med Jessica jag i mycket tidig ålder upptäckte njutningen i att vända på dygnet. Tillsammans var vi alltid våldsamt roade av att tänja på allt, teckna teckningar men inte i en timme utan sju dygn, bygga snölandskap fast inte ett avgränsat utan ett som sträckte sej över hela vägar och åkrar … Ja vi var aldrig särskilt intresserade av lekarna i sej, utan mer detta att vara värre och värst, bräcka våra gamla rekord, bräcka allt vi kunde komma på. Men en dag flyttade hon – men är numera återfunnen.
2. Christine
Hon var lång, spelade piano och dansade jazzdans. Hennes pappa var musiklärare. Ja jag tyckte alltid att det var nåt mycket kultiverat över henne och inget över mej. Och jag tror faktiskt att hon tyckte ungefär samma sak. Vi fick liksom aldrig till det, kunde inte enas om tema i våra lekar, förstod ofta inte alls varandra. Men våra pratiga planlösa promenader hem då vi samlade tomburkar till inköp av Jenka (hon) och Salta S (jag), åh de var magiska för där var det en ren tillgång att vi kom från olika hem och bakgrunder för i och med detta kunde vi chocka varandra med våra sinsemellan skilda tankar kring allt som rörde sej i våra tolvåriga huvuden: framtidsdrömmar och äventyr i fjärran länder, sex, pengar, relationer och förhoppningar. Men sen flyttade hon en dag – och jag har aldrig hört ifrån henne sen dess.
3. Linn & Lollo
De hade en sommarstuga vid foten av det berg i den djupa skog där jag bodde. Allt med detta syskonpar – Linn var lika gammal som jag, Lollo två år yngre – var i mina ögon romantiskt, nästan plågsamt romantiskt. De drack té istället för O’boy, de hatade sport, de var politiskt medvetna, Linn spelade cello, hade en skyltdocka hon klädde i gamla hattar med flor, dyrkade Greta Garbo och tittade på svartvit film och jag var hemskt fascinerad av allt hon tog i, allt hon bedömde som intressant. Och mitt i allt detta brådmogna, avancerade hade de humor, en sorts ljuvlig galghumor som precis som röken från deras mors oupphörliga bolmande färgat av sej på alla mina minnen av dem. Men en dag var sommarstugan såld och jag såg dem aldrig igen.
4. Gabriella
Min tonårsbästis. Kanske min lugnaste, enklaste relation nånsin, för att vi båda var i sån fundamental avsaknad av temperament. När andra talar om en känslig tonårstid minns jag bara hur okänsligt allt detta med pubertet och tonår var. Kanske tänker jag nu, för att jag tog mej igenom den tillsammans med Gaby. Vi lyssnade på musik, vi tittade film, helst Pretty Woman och olika thrillers, och Gaby hade den mest fantastiska familj – stor och kärleksfull, dit man alltid var välkommen, där det alltid fanns mat och kakor och utrymme i massor. Gaby var bra på sport och en klippa i vårt flicklag i fotboll – också ett bestående minne. Sen skingrades vi. Men hon är numera återfunnen, tack vare Facebook.
5. Anna
Pietros bästis som jag helt fräckt gjort till min med. Anna är mat och viner, mat, resor, musik, film, parfym … ja allt det där man, vi, också gjorde och tog del av, men tappade greppet om när vi föll ned i detta grusiga grå vardagsrejs. Men med jämna mellanrum kommer Anna och plockar upp oss lite och tillsammans med henne är en belgisk våffla plötsligt nåt att kämpa för, leva för. Inser man, minns man. Fortfarande lätt och ledig, ljus och enkel, nu när alla, inklusive jag själv, börjar bli allt mer komplicerade människor att ha att göra med.
6. Lidija
Antes exflickvän som jag helt fräckt gjort till min. Lidija är den rakaste människa jag träffat. Och den lynnigaste, och blygaste, bråkigaste, ja Lidija är alla människor – män och kvinnor, barn och vuxna och gamla – i ett. Jag vet ingen med så många lägen, möjligheter, förmågor att skifta, från blyg till hjärtlig, intellektuell till flinig, allt efter humör, vad som krävs, vad som gör en fest. Näst efter Buster det mest omvälvande, stora som hänt mej på senare tid.
7. Jenny
Vi möttes i ett mejl om feminism och media för nu några år sen. Fullständigt opretentiös. Ett huvud och en människa jag behöver. Har levt precis lagom många år mer än mej för att ge ett och annat faktiskt användbart råd om hur man överlever det här livet med allt dess bök och stök. Jag pratar, hon rätar upp. Men mest pratar vi bara. När mitt huvud går och blir tillräckligt trött och skramligt av ofärdiga tankar och lösa teser om ditt och datt ses vi och samlar ihop allt det det där över mat och sprit och precis som vi ska till att komma fram till saker och ting har vi också supit sönder alla diskussioner och tappat alla trådar. Och så börjar vi om ungefär där, nästa gång igen.