Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Fortfarande mycket trött. Varit duktig den här veckan. Stått med huvudet i olika pappåsar i garderoben för att fiska upp diverse Toddan-relaterat: skridskor och hjälm, delar av en potentiell rävdräkt till maskeraden. Ätit, tränat, ätit, tränat. Att vara i nåt sorts hyfsad fysisk form men inte få sova som man ska försätter en i en del underliga situationer. Man går, uppför trappor, ner för trappor, kliver av tunnelbanor, river åt sej ett par bananer och en Mama på 7-Eleven men står bara och tittar stumt när expediten läser upp slutsumman (ett kort men långt möte våra blickar emellan som gjorde henne, hon var mycket ung, skärrad tror jag – oh det var verkligen inte meningen!).
Är åter på kontoret för första gången på en månad. Allt är sej likt. Bortsett från att Andres Lokkos texter nu tillslut är samlade i en bok, om två, i olika påkostade utgåvor. De har tagit Modernista en smärre evighet att få ihop (om ni såg typografiarbetet skulle ni förstå varför).
-
Det är lugnt och skönt här, de sista resterna av nåt sorts mörk, mjuk, lummig julighet. Jag har just nu inte så många invändningar mot hur det är. Det skulle vara det där att få sova då. Alla klagar på att det är kallt. Jag vet inte. Är det inte alltid mer eller mindre kallt i det här landet? Jag känner som att jag kommit över det nu. Det spelar ingen roll. Men att få sova. Det skulle vara trevligt.