Prenumerera gärna på min RSS-feed!God eftermiddag! Jag har just varit och tränat. Ja, ni läste rätt. Av alla mina sidor antar jag att min fäbless för regelbunden fysisk ansträngning är den som kan sägas stämma minst överens med resten av min hemmasittande, bekväma konstitution. Det är för övrigt bland annat detta som får mej att ifrågasätta om det alls finns nåt som heter personlighet eller om den bara är resultatet av vad man som barn blev introducerad för. Mina föräldrar satte mej tidigt i diverse idrotter (fotboll, simning, tennis) och sen dess har träning varit en vital, ibland den enda vitala delen av mitt liv.
Jag hade fram till min trettioårsdag dock aldrig satt min fot på ett gym. Det var Pietro som propsade på ett medlemskort på SATS till oss båda. Det var enklast så tyckte han. Jag protesterade. Jag förknippade gym med instängd luft, solariebränna, maskiner som slog igen och knäckte lederna på en. Nu har jag gjort det till mitt eget vardagsrum. Jag gillar korgen med frukt i receptionen, de hurtiga fraserna från nån personlig tränare som singlar över lokalen, den själlösa musiken (”Moro mou, my baby, this feeling drives me cra-zy”). Jag har aldrig nåt med mej, ingen iPod, ingen banan, ingenting. Jag kliver bara iväg, sätter mej på nån av motionscyklarna och kommer tillbaka som en ny människa.