Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘skola’

Avreagerat mej

Skrev tillslut ett mejl till Toddans pappa för att avreagera mej med diverse utfall mot denna tävling, denna tävling med fler och fler aktiviteter tills folk dukat under och nåt ensamt föräldrapar står kvar på tronen som DE MEST ENGAGERADE – förutom i vår skola då, för där är alla de mest engagerade, ingen vanartig, ingen trött eller minsta osugen NÅNSIN. Vi enades om denna analys och kom överens om att dela på hälften av de återstående bördorna (han grillfest, jag kalas) men strunta i skolans dag. Och nu känns det lite bättre.

03 maj 2010, kl. 22:28

Sista plats

Skälet, tror jag, till att jag blir så matt och less och arg: Nederlaget. Jag hade vissa ambitioner med det här året, Toddans första år i skolan. Jag skulle inte längre vara den där tonårsmamman i mjukisbrallor som kommer försent och glömmer hämta tidigt-dagarna. Det där med mjukisbrallorna fick jag ju ge upp med detsamma och vi har kommit försent ett par gånger också men i övrigt: jag har inte glömt bort nåt alls, inte tidigt-hämtningarna, inte frukter till fruktstunden, inte matsäckar till utflykterna, ingenting. Och jag har infunnit mej på föräldramöten, färdats till barnkalas var och varannan helg, och till och med språkat med föräldrar på väg hem med t-banor och tyckt att det var okej. Och jag har varit rätt så belåten med mej själv för det här, för att jag gjort som man ska, och inte skolkat. Men nu orkar jag inte mer. Så trots alla mina insatser: är jag fortfarande hon den unga, som inte orkar, som raderar gruppmejlen och kommer att ducka åtminstone hälften av allt återstående. Trots alla mina insatser kom jag på sista plats igen.

03 maj 2010, kl. 17:55

!!!!

OK, orsak till utbrott idag: att det är sommar nu, i min värld är det det och inte bara i min, Pietro går runt och öppnar fönstren, Toddan tigger om att få gå ut i t-shirt. Men inte ska det tummas minsta lilla på slitet och fixet för det. Öppnade Toddans skolmapp imorse för att se efter om det var nåt där och visst var det det: papper rasade ut, nya barnkalas (ok kalas, jag accepterar det, alla barn vill ha sitt eget, det är jobbigt men rimligt), nåt sorts skolans dag där vi föräldrar förväntas ordna med loppis och ditt och datt (onödigt), och nån grillfest klassens barn och föräldrar emellan på det (inte rimligt alls). Varför? Vad tjänar det till? Kan vi inte ta det lugnt nån gång? Solen skiner, jag vill leva lite också, dricka drinkar, leta sommarstuga, ta med mina barn till nån park och inte hasta hem omedelbart efter skolan för mamma måste poppa popcorn till popcornstrutar som ska fraktas tillbaka till skolan för nån jävla försäljning. Vill inte fixa mer. Vill inte infinna mej på ytterligare platser än dem jag redan måste infinna mej på. Det räcker nu. Varför måste det fortsätta hittas på mer? Varför bara mer, mer, mer? Jag är så less! Jag vill skriva nåt pubertalt som svar på alla de här gruppmejlen som dimper ned flera om dagen där föräldrarna bara går på (”Har nån hört med vaktmästaren om bord att låna?”, ”Det är fixat!”, ”Bra, då ses vi där!”). Vill hojta: Sluta!!!! Låt mej vara!!!! Men det går ju inte, vill inte skämma ut Toddan.

03 maj 2010, kl. 12:57

Frusen River

bloggbilder2 089

bloggbilder2 090

Fortfarande ur form men borde ta och resa mej upp. Ska göra det, imorgon kanske.

-

Har tittat på Dogfight, en av mina favoritfilmer. River Phoenix utgjorde under många år själva mallen för vilka varelser jag förälskade mej i, storögda, varliga och känsliga skulle de vara, och jag hittade dem lite varstans, hittade till exempel Mattias. Han gick i min mellanstadieklass – jag sa aldrig ett ord till honom. Mattias flyttade en dag, nåt jag i mitt huvud byggde stora dramer kring (hade hans föräldrar skilt sej? satt han ensam olycklig? kanske i nån jättestad? kanske utomlands?).

Sen fann jag honom, flera år senare, i Ribbybergs skolkatalog – han hade inte tagit sej längre än till Västerhaninge, samma kommun, samma pendeltågslinje, bara två stationer bort. Och sen, antagligen för att jag i och med detta höll utkik efter honom, fann jag honom livs levande på bussterminalen utanför Västerhaninge station. Det var en vinterdag, vit och krispig, ungefär som nu, och det var på väg att skymma och detta ögonblick – virvlande snöflingor, det gulaktiga skenet från nån gatlykta, han var numera fjorton, femton – var magiskt i några sekunder och sen var det som om det föll sönder mitt framför mej. Inte för att verkligheten visade sej vara en annan än mina Dickens-artade fantasier utan, tror jag, för han fanns här, så nära, utan att ha sökt upp mej. Det fanns inget här, vi hade inget, han visste inte ens vem jag var.

-

Har aldrig fattat obesvarad kärlek, tycker inte det är romantiskt alls, och verkligen inte vackert, bara dött och dystert, om den andra inte vill ha en.

06 januari 2010, kl. 17:18

Jag och min hosta

Hosta, hosta. Här sitter jag och hostar och här har ni skälet till att jag alltid föredragit magsjukor framför de här snoriga småsjukorna: för en magsjuka tar slut medan mina snuvor alltid toppas av ett tröstlöst hostande som aldrig tar slut.

Hosta får mej att känna mej socialt missanpassad, som ett vrak och det i sin tur beror på att jag hostade mej igenom mina tonår. Jag vet inte vad det var med mej, för det tycktes bara gälla mej. Jag hostade verkligen så jävla mycket, det var jag och min hosta och jag kunde min hostas cykel utan och innan för den var alltid densamma: från det mordiska färglösa slemmet (det varade i tre-fyra dagar) som kastade mej ut i hemska hostspasmer helt utan förvarning, via det gulgröna, gurgliga, segare (det varade länge) till det avslutande hostbara bruna (mycket osnygg, högljudd men tack och lov snabb fas). Minns hur jag brukade sitta i klassrummet, frusen, och svettig om vartannat och utan aning om vad som hände därframme för alla krafter gick åt till att svälja i vild panik medan halsen vred sej ut och in, gud vad det kröp … Och jag minns en kille i klassen, han var inte särskilt road av skolan, han var typen som led sej igenom varenda minut, lektionerna, väga på stolen, ”och här kommer en jävla stencil” … och han brukade vända sej om när jag mitt uppe i detta och ge mej en blick som sa ungefär ”och så hennes jävla hosta nu också”. Och jag minns skoltoan som jag rusade till när hostan övergått i regelrätta hostattacker – jag brukade välja den nedpissade, nedklottrade i anslutning till vaktmästeriet, eftersom ”klasstoan”, den städade, krävde ”klassnyckel” av nån ”klassvakt” (en omständighet som fick till följd att ingen använde den och allra minst jag, som i de här stunderna hade ett vansinnigt, vrålande odjur i halsen).

Hade jag tur brast det ibland till, där jag stod och hulkade som om jag vore besatt av nåt – det var bara möjligt i den inledande fasen då hostandet var så aggressivt att det ibland var som om … jag kan bara likna det vid att det var som om nån hostade åt mej och då hände det att jag spydde upp slemmet, alltihop och jag tittade på det där det guppade fram och tillbaka över avloppet en-två gånger innan det gled ner. Då brukade jag sjunka ihop, helt belåten, på väg att brista ut i gråt utan att nånsin faktiskt gråta eftersom jag inte hade krafterna till det.

Men oftast gick det inte till så. Oftast var det som under den här julen: hosta, hosta hela vägen. Gud vad jag hostat mycket i mitt liv.

04 januari 2010, kl. 16:36

Shoppingen som icke blev & en liten dröm om Gwen Stefani

Helgen i korthet: satt och förde anteckningar över allt skönhetsrelaterat jag mest av allt behöver, som en ny eyeliner, ögonskuggor – flera stycken, en ny handkräm? Min plan var att ta listan med mej ut och göra mej av med en ansenlig mängd hundralappar men det regnade och regnade och lördagen och söndagen kom och gick.

-

Natten till idag drömde jag följande: jag befann mej i min gamla högstadieskola, korridorer, tomma, men nånstans, hörde jag, pågick nånting, ett våldsamt ståhej, rop och skratt. Plötsligt stod jag utanför ett klassrum, bänkarna utslängda, buller, trängsel, människoryggar överallt, nån sa att Gwen Stefani var därinne, och detta, som alltid i drömmar, föreföll helt naturligt. Jag satte mej ned på en av bänkarna, för att invänta att hon klev ut och det gjorde hon också, med ett litet hov av fotografer och sminköser och pressfolk. Den här drömmen hängde sej kvar under hela söndagen – mest för att hon var så snygg tror jag.

23 november 2009, kl. 9:10

Getting Better

Uppe i tid. Toddan hann till och med stå i en eller två fundersamma minuter och välja ut det rätta gröna äpplet i snabbköpet i tunnelbaneuppgången på väg till skolan.

-

Hur kommer det sej att först när man på rätt sida om saker och ting noterar man dem som är på fel sida? Brukade bara se föräldrarna som anmält sej som klassförälder, föräldrarna som frågade om skolans beredskap inför ”pandemin”, föräldrarna som studerar veckoschemat ingående och omedelbart fyller i de viktiga punkterna i filofaxen. Först nu ser jag dem, ungar som i kapprummet förbryllat konstaterar att inget matsäck packats inför turen till brandkåren, hela syskonskaror i rena sommarkläderna (för tunna byxor, inga mössor, inga vantar), pappa och son som under svår stress (ängsliga blickar, händerna fulla av papper och kladd) hugger i sej varsin Big Mac till frukost i en skuggig vrå av skolgården.

-

Det är som en liten tävling, det här.

20 oktober 2009, kl. 11:14

Jag fick inte feeling

Oroväckande tendens: jag är redan less på den fem tunnelbanestationer långa sträckan till och från Toddans skola.

Och ikväll slängde jag mej ner i tevesoffan med ett helt uppriktigt ”äntligen”.

Det kommer att bli en lång höst.

21 augusti 2009, kl. 21:32

Plugget

Toddan var liten, skolan stor. Det var allt jag hann uppfatta innan den nästan uteblivna nattsömnen och helt uteblivna frukosten gav sej till känna. Sikten blev mycket grumlig. För att fixa den avslutande hej då-ceremonin var jag tvungen att låsa in mej på en av barntoaletterna – pappershanddukar, toalettstol och handfat i lårhöjd – och slå mej själv med kallt vatten på kinderna.

20 augusti 2009, kl. 16:10

Skolan börjar och vi med den

Blickade på papperna från Toddans skola. Klasslistor. Ryggsäck. Samling varje dag 8.15. Åh herregud.

17 augusti 2009, kl. 12:17

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt