Inlägg märkta ‘skönhet’
Vad: IsaDoras ”VibraLash” – en i den nya generationens batteridrivna vibrerande mascaror som ömsom blivit utskrattade, ömsom storhyllade. Med ett enkelt knapptryck surrar mascaraborsten igång och vibrationerna påstås ge en ”zig-zag applicering som täcker fransarna 360°”. Just denna variant går att köra i tre olika hastigheter.
Pris: 195:- på Hennes & Mauritz – tendensen att budgetmärkenas mascaror skenar i pris håller i sej.
Första intrycket: Skrämmande! Det jag befarade när jag med skakig hand närmade mej ögat med den surrande tingesten infriades direkt. Mascaran ryckte åt sej en frans och i rena förskräckelsen körde jag borsten rätt in i ögat. De närmaste dagarna vågade jag inte använda mej av vibratorn utan applicerade den i dött läge.
Andra intrycket: Från hotfullt surrande borr till bara bekväm, enkel och fullständigt harmlös. En vibrerande mascara visade sej snart vara en enkel sak att hantera, så enkel att jag inte alls förstår hur jag nästan lyckades punktera ögat med den. ”Vibralash” är ingenting med ett lager – med två en riktig bitig sak. Fäster dessutom fint i de där småfransarna i yttre och inre ögonvrån som annars brukar vara knepiga att få grepp om.
Plus: Fransarna klumpar inte. Knappt en frans hakar i en annan oavsett dubbel- och trippelapplicering vilket måste vara nåt sorts rekord för en volymmascara av den här tunga, feta kalibern. Dock bryr jag mej inte så mycket om just klibbiga fransar så det lägger bara till sisådär ett halvt plustecken till slutbetyget.
Minus: Relativt svårborttagen. Hur omsorgsfullt jag än löser och och sveper av sitter det alltid en remsa sot kvar nånstans. Ett jätteminus i min bok – jag avskyr att gnugga så att ögonfransarna ryker.
Slutsats: Den är skoj. Och den är riktigt bra. Men ”VibraLash” är inte det nya revolutionerande. Vibratorn är framförallt för att spara tid och inte så mycket mer. Och vad man ska med tre hastigheter på vibratorn till kan jag inte för mitt liv förstå.
Betyg: Tre och en halv av fem. Som mascara är den väl värd en fyra men det faktum att den är batteridriven och bara åstadkommer det de bästa mascarorna på marknaden utan dylika finesser redan åstadkommer drar givetvis ned betyget.
26 juni 2010, kl. 14:48
Etiketter: applicera, batteridriven, betyg, blogg, hastigheter, Isadora, kosmetika, makeup, mascara, omdöme, skönhet, smink, VibraLash, vibrator, vibrera
Postat i monstermascaror |
Så var man trettiotvå. Jag har ålderskrisat sen jag var sjutton tror jag. Första vändan gällde det talang, göra nåt, bli nåt. Jag skulle skriva roman innan jag var tjugo. Så blev det inte. Så blev det inte alls. Runt tjugofem började jag krisa kring ungdom, ungdomsliv, fest, sprit, allt sånt jag inte alls ansåg mej vara färdig med där jag satt med nyfödda Toddan i famnen men som jag gissade var alldeles omöjligt att komma i närheten av igen. Sen kom skönhetsnojorna. Var det dags att bli ful nu också? stod jag och snyftade i inombords mot speglar med spädbarnshärjad blick. Och tillsist blev det alltihopa: Romanjäveln. Fester som aldrig blev. Utseende. Pengarna jag inte hade. Platserna jag inte besökt. Allt i en enda röra, och hela tiden var det nåt nytt som påminde mej om alla timmar, dagar, veckor och år som bara gick utan att jag hade nåt att säga till om.
Men nu har allt bara … läkt ut. Senaste gången jag var ute och fastnade med Lidija bland högar av halvtonåringar minst tio år yngre än jag kände jag ingenting för det. Inget alls. Jag hade kunnat vara fyrtio och femtio år också. Jag känner mej inte särskilt ung längre. Inte gammal heller. Och inte mitt-emellan. Inte halvung, inte medelålders. Jag känner mej som ingenting. Jag vet inte hur det gick till. Rätt skönt är det. Och lite konstigt.
-
(På bilderna: utan ålderskris är det desto roligare att fylla år. Hur man firar mej bäst: med en hög Decléor-byttor och kulörta sportstrumpor.)
23 juni 2010, kl. 22:07
Etiketter: ålderskris, barn, Decléor, festa, födelsedag, gammal, gräddtårta, karriär, medelålders, party, skönhet, sportstrumpor, sprit, stressad, trettio, ung
Postat i privat |
Mera smink och lite till: Emma Veronica Johansson känner ni kanske från svenska Top Model då hon skapade en del rubriker. Numera frilansskribent, modell och bloggare. Hennes blogg läser jag för att jag älskar att läsa om mode mer än jag gillar att göra mode. Ju mer mode, desto mindre press att frestas ge sej in i leken själv, typ. Och det står verkligen ett moln av gala runt Emma Veronica Johansson. Det här är de tunga parfymernas blogg, de tunga mejkupernas och de stora Prada-frisyrernas blogg. Glöm Gina Tricot, glöm modebloggarnas tjatiga rabattkoder och ständiga utlottningar av nån ny sketen skitgrej. Och glöm det där hemskt fräscha och nyfönade vilket är min mesta invändning mot gängse modeblogg. Emma Veronica Johansson är uttalat mot hemskt fräscht och det måste man ju också älska henne för. Såhär lyder till exempel ett av hennes skönhetsråd:
”Kroppen svettas mindre om man inte använder deo! Spraya ett tunt moln parfym under armarna i stället. Trevligare. Franskare. Seriöst borde du sluta duscha varje dag, det är en sommargrej! Låt kroppen ha sin naturliga gång och använd tvättlappar och rengöringsoljor i stället! De som säger att detta skulle vara ‘äckligt’ säger bara det för att de är måna att framstå som ‘fräscha’. Strunta i det och tänk på din kropp och dess hud bästa i stället. Det kan ju bara inte vara bra att skölja kroppen i uttorkande, kokhett vatten en halvtimma per dag!”
09 maj 2010, kl. 16:03
Etiketter: blogg, bloggtips, Cosmopolitan, deodorant, Emma Johansson, Emma Veronica Johansson, fräsch, mode, modeblogg, Prada, rabattkod, skönhet, skönhetsråd, smink, svenska, tips, Top Model
Postat i bloggtips |
LipGloss Bitch är skönhetsbloggen jag alltid återvänder till. För att den tar allt i ett enda samlat grepp. Press-releaser, budget och lite lyx på det. Massor med bilder. Ofta med den egna demonstrerande handflatan. Under våren har bloggen varit frikostig med recensioner, dessutom den sortens samlade recensioner jag tidigare efterlyst och inte bara de där extatiska femmorna man är van vid från skönhetsredaktörna. Det är så jag vill ha det för det finns inget tråkigare än att köpa nån påstått mirakulös bytta och upptäcka att det här var ju bara en i raden av ”jaha och inget särskilt hände den här gången heller”-produkter. De städar LipGloss Bitch vänligt nog undan åt en. Såhär klargörande låter det till exempel om en ny mascara från Nivea:
”Jag är heller inte helt överens med utformningen. Jag hade gärna sett att mascaran var längre, tycker att tyngden hamnar helt fel när skaftet är för kort. Men mascaran sitter på plats hela dagen, jag ser inte till varken smul eller smet när det är dags att tvätta av sig (…)”
08 maj 2010, kl. 11:32
Etiketter: blogg, bloggtips, LipGloss Bitch, mascara, skönhet, skönhetsblogg, tips
Postat i bloggtips |
Anledningen till att jag inte går igång så mycket på skönhet längre? För att jag en gång i tiden överdoserade skönhet. Tillsammans med min bästis Gaby gick jag under nittiotalet igenom en period fullständigt översvämmad av Hollywoodskt stjärnströssel. Marilyn Monroe. Vykort på vackra döda filmstjärnor vilka som helst från turistshopparna längs Drottninggatan. Och så fotomodeller. Det här var under de åren då fotomodeller för ett kort tag jobbade upp mer stjärnstatus än filmstjärnorna själva – de kallades till exempel varken fotomodeller eller toppmodeller utan kort och gott för supermodeller. Elle gjorde hela bilagor med tema supermodeller där de delgav sina biografier och skönhetstips (dricka mycket vatten, alltid dricka mycket vatten). Jag hade en klippbok där jag samlade allt jag kom över om dem (och det var mycket). Jag förstod aldrig Claudia Schiffer, tyckte Cindy Crawford med sitt stora lagda hår var alltför amerikanskt banal, nykomlingen Kate Moss desto coolare. Men snyggast: Linda Evangelista. Hon representerade den artificiella skönheten, färgat hår och massor av ögonmakeup (såhär i efterhand gissar jag att jag fastnade för detta eftersom jag själv i mitt blekgråa hår och blekgråa ansikte varit fullständigt hjälplös utan just massor av färg). Evangelista påstods vara den divigaste av dem alla och var den som myntade uttrycket ”vi kliver inte upp för mindre än tiotusen dollar”.
Det här var ett tag sen nu – nittiotalets supermodeller har hunnit med att både dö ut, och nu, på senare år, återuppstå i kampanjer och på visningarna. Och jag tycker fortfarande att Linda Evangelista i rött hår är den snyggaste av kvinnor.
04 april 2010, kl. 19:50
Etiketter: Cindy Crawford, Claudia Schiffer, filmstjärna, hår, kändis, Kate Moss, Linda Evangelista, Marilyn Monroe, rött, skådespelare, skönhet, supermodell, vacker
Postat i privat |
Vad: Maybellines ”Falsies”. Maybellines senaste tillskott till den lilla men mycket berömda familjen av godisfärgade mascaror. Med böjd borste, vad det nu ska vara bra för, det har jag faktiskt aldrig förstått. I övrigt inga finesser eller nymodigheter.
Pris: 119:- på Åhléns. De har nåt sorts kampanj, ska tilläggas. Ordinarie pris på annat håll tycks vara 139:-.
Första intrycket: Som inbiten Maybelline-hatare (jag avskydde ”Great Lash” så intensivt att jag aldrig ens testade ”Colossal” – för mej är Maybelline synonymt med torrt och obrukbart, ja dåligt på så många vis att jag skulle kunna rabbla mitt missnöje en hel helg eller så), var köpet bara ett utslag av snålhet och mina förväntningar således lågt ställda. Konstaterade att den gav mej fransar i alla fall och det var mer än vad jag väntat mej, klev ut och tänkte inte mer på saken …
Andra intrycket: … Så när jag väl, några dagar senare, upptäckte att oj, det här är ju en riktigt välfungerande liten mascara, kom det som en ren överraskning faktiskt. Två veckor senare är intrycket bestående. Jag får fina separerade, rätt så volymiga fransar som inte släpper ifrån sej nåt nämnvärt på en hel dag.
Plus: Efter att just ha brukat L’oréals ”Double Extension”, i varianten ”Carbon Black” som visserligen är en högst kompetent mascara men inte direkt esset av lättborttaglighet var det första jag reagerade på hur snällt ”Falsies” rann av. Svepte bort den nästan lika lätt och ledigt som de där TV-Shop-tingen brukar avlägsna smuts på golv.
Slutsats: Har du vägarna förbi Åhléns och en hundring över är detta ett bra köp. Den kostar inget och den gör sitt jobb. Men som vanligt med mascaror: den skulle gärna fått göra sitt jobb ännu bättre. Och ”Falsies” i bemärkelsen en mascara som är att jämställa med lösögonfransar? Låt mej bara kort säga: nej.
Betyg: Tre och en halv av fem mascarapoäng. Det här är inte en mascara jag kommer att minnas, det är inte en mascara jag kommer att köpa igen – men det är inte en mascara som gjorde mej besviken. Och för att vara en Maybelline-mascara gjorde den mej positivt överraskad.
21 mars 2010, kl. 11:06
Etiketter: 119, 139, Åhléns, betyg, blogg, Colossal, Double Extension, Falsies, Great Lash, kosmetika, L'Oréal, makeup, mascara, Maybelline, recension, remover, separera, skönhet, smink, svårt, ta bort, utseende, volym
Postat i Linna testar, monstermascaror |
Vad: L’oréals ”Double Extension”, i varianten ”Carbon Black” – med extra mycket svart pigment. En så kallad tvåstegsmascara: måla på det första vita lagret och sen är det bara att sätta igång att bygga volymer. En klassiker, megakändisen av budgetmascaror.
Pris: 175:- på Åhléns. Det är med andra ord bara märket som är det budgetmässiga med den här mascaran.
Första intrycket: Efter ett eller möjligen två års fullständig kräftgång med mascaralyckan stod det omedelbart klart att detta inte var ytterligare en lättviktare till mascara. Min sexmånaders baby hade inte längre mera fransar än jag, min i övrigt sminkiga ögonmakeup saknade inte längre sina likaledes sminkiga fransar.
Andra intrycket: Det här är en kraftig sak, kanske lite för kraftig? En gång av tre kör jag fast i mascaragegga, men de övriga gör den precis som jag vill. För bara rejäla fransar: ett lager vitt och ett svart. För discofransar: ett vitt, två svarta. Applicera det svarta före eller efter att det vita torkat? Därom tvista de lärde. Min slutsats är tveklöst att det ska på före.
Minus: Den lossnar inte direkt av sej själv. Se till att du har en riktig remover till hands annars kommer den här mascaran kosta dej både en och två fransar. ”Beauty Tubes”-varianten i samma ”Double Extension”-serie utlovar apropå detta förutom jättevolym också lättborttaglighet – huruvida detta stämmer kan jag inte svara på men auktoriteter som Bjooti-Kattis och LipGloss Bitch rekommenderar just denna varmt.
Slutsats: Har du också undrat vad som hände med dina fransar? En gång långa, kolsvarta, klädda i ungdomligt klumpiga lager av nån snabbköpsmascara men nu icke längre synliga? Har du kommit på dej själv med att sakna dem, sakna dem så intensivt att du är beredd att stå ut med en och annan klump för glädjen att återse dem så som de en gång var? Då är det här mascaran för dej. ”Double Extension” är ingen sofistikerad historia. Man kliver inte ut på gatan med lätta, böljande sköna fransar men däremot rejäla och mörka.
Betyg: Fyra av fem möjliga. Det går att ha invändningar mot den här mascaran men det går inte att påstå att den inte sköter sitt viktigaste uppdrag: riktiga mascarafransar. Men den perfekta mascaran – den är fortfarande kvar där ute …
27 december 2009, kl. 21:31
Etiketter: Beauty Tubes, betyg, Carbon Black, Double Extension, klumpig, L'Oréal, läger, långa, makeup, perfekt, pigment, skönhet, smink, svårt, test, torka, torkat, vit, vitt, volym
Postat i Linna testar, mirakelmakeup, monstermascaror |
Sådär, en uppdaterad, användbar badrumshylla. Får mej att känna mej som en mycket medveten människa, som en van turist på lyxhotell (snarare än tågluffare). Är trött på att taga vad jag har, rengöring som fräter, gamla saker. Men gillar inte en jättefull badrumshylla heller, utan vill ha det ungefär såhär, sju-åtta saker man använder, som inte är skitgamla, som man använder upp, lite i taget. Nu ska jag använda upp det här:
1. Den icke särskilt mirakulösa japanska mascaran, snarare den helt ordinära Fiberwig Imju. Det enda som troligtvis inte kommer att användas upp. Ska bytas ut mot nåt av stalltipsen: ”DiorShow”, eller nån från Lancôme.
2. Ögonskugga ett, två och tre i de mycket beskedliga färgerna ”white”, ”moonstone” och ”monty”. Från Makeup Store. Mycket fina, möjligen väl beskedliga? Min förkärlek för nedsvärtat, grått och blått sitter djupt.
3. En ögonskuggeprimer. Också från Make Up Store. En primer måste man ha, åtminstone om man är som mej och delar in makeup i de nödvändiga ögonskuggorna och det mindre nödvändiga resten.
4. Eyeliner från Mac, ”Fluidline”. På inrådan av en läsare. Ännu icke utprovat men dosan är helt futuristiskt skitsnygg.
5. Ögonmakeupremover från Collistar: ”Gentle Two-Phase Make Up Remover Eyes-Lips”. Ögonmakeupremover kan jag, obotlig ögonmakeup-knarkare som jag är. Den här är bra, bättre än Chanels tvåfasremover (som också är mycket bra). Tips vid avlägsnande av ögonmakeup: mjuka upp ögonmakeupen med rikligt med vatten innan du greppar bomullssrondell och remover. Då lossnar allt i två svep precis som utlovat. Med en bra ögonmakeupremover ska man inte stå där med en fet hinna över ögat som hade man gått och blivit akut närsynt.
6. Rengöring från Decléor, en ”Lait Demaquillant”. Mjuk och fin. Bort med den skitgamla från Apoteket. Varför utsatte jag min stackars hud för den? Det var dumt.
7. Dyra droppar från Decléor, ”Rose d’Orient”. Jag vet inte om de gör nån skillnad. Återkommer till det. Älskar lukten, stickig, essensig, som att komma direkt från ansiktbehandlingen utan att har gjort nån (jag hatar ansiktsbehandlingar, jag har gjort det två gånger och lidit mej igenom varje sekund. Det är dyrt och jag tvivlar på om det är så bra att under så kort tid bli utsatt för så många olika krämer och vätskor och substanser).
8. Påfågelörhängena. Det i särklass billigaste köpet, 79 kronor från Gina Tricot, och än så länge det mest nyttjade.
26 november 2009, kl. 10:30
Etiketter: ansiktsbehandling, Apoteket, Chanel, Collistar, Decléor, Dior Show, dyr, eyeliner, Fiberwig Imju, fluidline, Gina Tricot, Lait Demaquillant, Lancôme, Mac, Make Up Store, makeup, mascara, monty, moonstone, ögonskugga, örhängen, påfågel, primer, remover, rengöringsmjölk, Rose d'Orient, skönhet, smink, tvåfas, white
Postat i privat |
På eftermiddagen klickade jag hem ett antal produkter från Decléor, ingen hudkräm utan andra saker, saker jag intalar mej att jag har råd med eftersom de räcker så mycket längre, räcker jättelänge, i minst två år eller så: en ansiktsmjölk, ett litet närande läppbalsam, en glasflaska med magiska droppar på bladen från Rosa Damascena.
25 november 2009, kl. 19:30
Etiketter: ansiktsmjölk, Decléor, huvård, hy, känslig, läppbalsam, makeup, rosa damascena, Rose d'Orient, skönhet, smink
Postat i privat |
En gång var jag – nästan – med hudterapeut. Hon hette Elena, var hälften grekiska, hälften ryska, och såg ut sådär som hudterapeuter brukar göra: modellig, solbränd året om, klädde sej jämt i Missoni. Hon hade ett milt men bestämt sätt som fick mej att känna mej mycket omhändertagen. Så omhändertagen att jag fortfarande långt efter min första och enda behandling regelbundet återvände för att säga hej – och för att hämta upp ett par burkar med varierande innehåll av märket Decléor. Elena lyckades aldrig övertyga mej om att skönhetsfix på salong är nåt annat än slöseri med tid, leda – men desto roligare hade jag med alla de tuber och frostade flaskor som hon försiktigt lyfte ur sitt glasskåp fyllt av små landskap av dyrbar kosmetik.
Men det var då. Sen dess har jag undan för undan bytt delar av min skönhetskonsumtion, de delar vi kan kalla bruksvarorna: märkesschampon mot lågprisdito, de luxuösa handtvålarna med flyktiga fruktessenser från Molton Brown mot Euroshoppers helt osofistikerade. Tråkigare, men inte märkbart sämre. Övergången från dyr till billig ansiktskräm har däremot inte varit en lika smärtfri process. Apotekets blåvita tub gav mej eksem. Niveas var så fluffig i konsistensen att det var som att applicera ingenting. Ytterligare ett par lågprisalternativ testades, alla lika verkningslösa. Plötsligt stod jag, trettio år gammal, och skådade i badrumsspegeln alla kända hudproblem på en och samma gång: svidande kinder, fet panna, svartprickig näsa, torrhetslinjer kors och tvärs över hela ansiktet. Den tillfälliga lösningen blev att plocka fram den sista burken Decléor som jag sparat (antagligen som nåt sorts minnesmonument över hur jag en gång levt). Med denna burk snålade jag i månader, först genom att stryka på ett så tunt lager som det bara var möjligt, och sen när krämen nådde oroväckande låga nivåer, genom att begränsa användandet till en gång i veckan. Men nu är den slut. Jag har slickat varenda ojämnhet, smetat ur de tjockare resterna i ur locket – den är obönhörligen slut.
-
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag välja mellan ruinera oss eller stå ut med dålig hy? Jag skulle behöva namnet på den där krämen alla talar om, den billiga men skitbra.
25 november 2009, kl. 10:01
Etiketter: ansikte, ansiktskräm, Apoteket, behandling, billig, dagkräm, Decléor, dyr, hud, hudkräm, hudterapeut, hy, känslig, linjer, makeup, Missoni, Molton Brown, Nivea, schampo, skönhet, smink, torr
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!