Linna Johansson

Hosta, hosta. Här sitter jag och hostar och här har ni skälet till att jag alltid föredragit magsjukor framför de här snoriga småsjukorna: för en magsjuka tar slut medan mina snuvor alltid toppas av ett tröstlöst hostande som aldrig tar slut.

Hosta får mej att känna mej socialt missanpassad, som ett vrak och det i sin tur beror på att jag hostade mej igenom mina tonår. Jag vet inte vad det var med mej, för det tycktes bara gälla mej. Jag hostade verkligen så jävla mycket, det var jag och min hosta och jag kunde min hostas cykel utan och innan för den var alltid densamma: från det mordiska färglösa slemmet (det varade i tre-fyra dagar) som kastade mej ut i hemska hostspasmer helt utan förvarning, via det gulgröna, gurgliga, segare (det varade länge) till det avslutande hostbara bruna (mycket osnygg, högljudd men tack och lov snabb fas). Minns hur jag brukade sitta i klassrummet, frusen, och svettig om vartannat och utan aning om vad som hände därframme för alla krafter gick åt till att svälja i vild panik medan halsen vred sej ut och in, gud vad det kröp … Och jag minns en kille i klassen, han var inte särskilt road av skolan, han var typen som led sej igenom varenda minut, lektionerna, väga på stolen, ”och här kommer en jävla stencil” … och han brukade vända sej om när jag mitt uppe i detta och ge mej en blick som sa ungefär ”och så hennes jävla hosta nu också”. Och jag minns skoltoan som jag rusade till när hostan övergått i regelrätta hostattacker – jag brukade välja den nedpissade, nedklottrade i anslutning till vaktmästeriet, eftersom ”klasstoan”, den städade, krävde ”klassnyckel” av nån ”klassvakt” (en omständighet som fick till följd att ingen använde den och allra minst jag, som i de här stunderna hade ett vansinnigt, vrålande odjur i halsen).

Hade jag tur brast det ibland till, där jag stod och hulkade som om jag vore besatt av nåt – det var bara möjligt i den inledande fasen då hostandet var så aggressivt att det ibland var som om … jag kan bara likna det vid att det var som om nån hostade åt mej och då hände det att jag spydde upp slemmet, alltihop och jag tittade på det där det guppade fram och tillbaka över avloppet en-två gånger innan det gled ner. Då brukade jag sjunka ihop, helt belåten, på väg att brista ut i gråt utan att nånsin faktiskt gråta eftersom jag inte hade krafterna till det.

Men oftast gick det inte till så. Oftast var det som under den här julen: hosta, hosta hela vägen. Gud vad jag hostat mycket i mitt liv.