Inlägg märkta ‘smärta’
Rutinerna är viktigast. Och tre andra punkter för dej att tänka på när du är i färd att sätta igång att träna:
1. Rutinerna är viktigast.
Fokusera alla dina krafter på en enda sak: Se till att komma ut. Och kommer ut gör du om du om du fäster vikt vid rutinerna: fasta tidpunkter för dina pass, nåt slags matrutiner, ordning och reda. Rutinerna är viktigast. Ja, rutinerna är i nuläget det enda viktiga.
2. Prestationer är oviktiga.
På en otränad kropp gör i stort allt ont. Så ta det lugnt. Kom ihåg att det är inte i första hand smärta som kommer att göra dej i form. Det är genomförda träningspass. Att du gör det igen och igen. Att göra det igen och igen är vad den första inledande fasen handlar om. Inte smärta.
3. Du får ta i.
Du får naturligtvis ta i. Springa, hoppa, lyfta. Du ska inte släpa dej fram, tappa koncentrationen av pur understimulans. Du ska inte beta av stilla promenader i skogen med mobiltelefonen mot örat. Det är inte det jag menar med att ta det lugnt. Du ska inte tänka i prestationer – men du ska vara där.
4. De tre budorden.
Minns mina tre budord: inte träna skadad, inte träna sjuk, inte dieta. De flesta misstag kan man göra. Man gör sina misstag, man börjar om förhoppningsvis lite klokare. Men sätter du igång att träna med sjuk- och skadekänningar, eller på en plötslig hård diet riskerar du att ställa till med riktig, permanent skada. Gör det inte.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #53: Träna lugnt så länge du vill. men åtminstone i tre månader.
27 maj 2010, kl. 13:06
Etiketter: diet, hälsam kropp, idrott, kilometer, kost, Linnas träningsskola, mat, otränad, råd, rutin, sjuk, skada, smärta, sport, tips, träna, träning, träningsskola
Postat i Linnas träningsskola |
Det är fortfarande inte så mycket som tränger sej igenom mej och mitt och mina ömkliga begär efter blå himmel, en cola i solen … Men ett och annat gör det, ändå. Som det här:
”misshandlades svårt med slag och sparkar, knivskars i ögon och underliv och utsattes för stryptag som gett henne obotliga hjärnskador, enligt åtalet mot hennes 21-årige expojkvän.”
Skulle tuffa vidare på min tur bland dagsnyheterna men kom av mej i tankarna på det här. Att skära i en annan människa. Skära i nåns kött. Nån annans. Det är berättelser om fysiskt våld som drabbar mej värst. Inte för att jag verkligen tror att våld kan rangordnas. Det beror bara på mitt eget intresse för kropp. Hyser ett sorts vördnad inför kropp som jag inte kan förklara bättre än att jag tänker på kropp som den lilla farkost vi får för att färdas i och detta är stort och märkvärdigt. Jag har svårt att titta på hur människors kroppar tillfogas skada, extra svårt att se kvinnor tillfogas skada för det är alltid just såhär riktat: bröst, könsorgan, hals. Jag kan ta mej igenom en hel von Trier-film med all hans tröttande terror riktat mot kvinnor men jag kan inte se på hur hon tillslut ska skäras i, hängas eller våldtas. Jag tittar inte på det. Jag kommer att undanhålla mina barn det så länge det går. För att det äcklar mej. För att jag då blir påmind om hur mycket det äcklar mej. Och då menar jag inte bara scenen. Jag tycker att det är äckligt att det är så många människor i den här världen som är upptagna med att skriva sina små årsvisa deckare, eller manus, eller plöja manus om hur han ska slå ihjäl henne och på vilket vis. Alla makeupartister som just nu sitter upptagna med att anlägga hennes livlösa kropp som ska ligga lite sexigt över nån löjlig poolkant i ett jävla CSI-avsnitt … För oss att låta oss underhållas av. För det är alltid bara så. Förströelse – aldrig några avsikter att säga nåt om det. Nästan som om det verkligen vore ett orealistiskt hollywoodskt tema i stil med han eller hon som mot alla odds erövrar halva kungariket.
Och så är allt på riktigt. Här idag, är det nån man, med alla sina egna kroppsdelar i behåll, hela sin egen farkost intakt att ta sej vidare i världen med, som just idag suttit av sina månader eller år medan en annan människa vaknar upp, till sin rullstol eller med sina ärr eller kroniska värk av kotor som sparkats ur sitt läge. Det låter som om jag är ute efter nåt slags tortyr eller öga mot öga-metoder. Det är jag inte. Jag tycker att det är vämjeligt att det sker alls, att en människa tar sej rätten att skära i en annan.
11 februari 2010, kl. 16:56
Etiketter: kropp, kvinnor, Lars von Trier, man, misshandel, skada, smärta, straff, våld, våldsbrott
Postat i privat |
Skador? Ska vi prata skador redan? Ja det ska vi.
-
En vanlig missuppfattning är den om att skador händer sen. Inte nu. Utan sen. För skador, det är väl brutna ben, stukade fötter? Ja. Men. Är du inte utförsåkare börjar det sällan så. Det börjar med en liten skada som blir en stor. Och småskador kan mycket väl dyka upp direkt. Här, låt mej ta hand om fyra vanliga myter och missuppfattningar åt dej som behöver lära dej mer om saken:
1. En skada gör ont.
Nej. Det behöver inte göra ont, det behöver bara kännas. Det kan vara ett tryck. Det kan vara en punkt ovanför knäskålen. Som inte gör ont. Som bara känns. Står du och småhoppar för att känna efter hur mycket det känns – du kan sluta med det. Det är nåt. Och det kommer att fortsätta vara nåt sålänge du står där och hoppar.
2. Det kan inte gälla mej, inte redan – det här är mitt andra träningspass.
Jo, det gäller dej, i synnerhet dej. Är du träningsovan belastar du troligtvis kroppen fel och innan du lärt dej att belasta den rätt kommer alla möjliga och omöjliga kroppsdelar ta smällen.
3. Men det försvinner när jag tränar!
Nej det gör det inte. Knät lider fortfarande – du bara känner det inte. Klassikern benhinneinflammation uppstår till exempel ofta på det här viset. En ihålig känsla längs smalbenet som halvvägs in i löparspåret bara försvinner i tomma intet. Poff! Borta! Nej. Stopp! Blodcirkulation och endorfiner knockar tillfälligt det mesta, också skador.
4. Men om jag använder knäskydd och så har jag hört att det ska hjälpa att hålla sej varm …
Nej, nej, nej. Skydd och bedövande preparat är för dem på andra sidan en skada, för dem med en riktig, uppslagen, bekräftad skada. Du ska inte ägna dej åt rehabilitering. Du ska se till att överhuvudtaget inte hamna där.
-
Så hur hantera skadeont? Låt mej sammanfatta budord ett såhär: Gå hem. Träningsvärk? Gå hem. Det där med att träna på träningsvärk är en onödigt avancerad sak, gör det inte. Underliga stick i vristen? Gå hem. Du ska inte belasta en kroppsdel som försöker säga dej nåt. Du ska aldrig göra det. Särskilt rygg och knän tillhör människans utsatta, mindre fulländade punkter, skulle man kunna säga. Dessa dina utsatta, ömtåliga kroppsdelar ska du behandla som tillhörde de ett nyfött barn. Inte som om de tillhörde en elitidrottare. Idrottsstjärnor sitter med sina ispåsar och hårt lindade knän för att de måste prestera där och då, för att hela deras tillvaro hänger på det. Sträckte sej deras karriärer över femtio år skulle de också ta sina sju och tio dagar. Så: Gå hem. Vila. Vila – inte massage, inte bad, värme eller tigerbalsam – är ditt bästa motmedel mot skador. Vila läker ut småskadorna innan de blir stora. Vila stjälper inga storslagna träningsupplägg, men att låta bli att vila kan mycket väl komma att göra det.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #12: Budord två
03 februari 2010, kl. 12:14
Etiketter: bad, benhinneinflammation, budord, form, känna, knä, knän, knäskydd, kondition, krop, kropp, motion, ont, redan, rygg, skada, skador, smalben, smärta, tigerbalsam, träna, träning, träningsskola, träningstisdag, värme, vila
Postat i Linnas träningsskola |
Ont? Är du rädd för att ha ont? Det har du ju redan.
-
Nu ska jag skriva lite om vad det är att vara människa. På riktigt människa bortom teve, middag, hund och måla naglarna. Att vara människa är att ha ont. På det ena viset eller det andra. Sjukdomar såklart, det finns verkligen för många av dem. Vardagsontet: Ont i axlar. Huvudvärkar. I mildare form: en viss seghet. En känsla av att sitta fast. I sej själv. I sitt huvud. Den ständiga insikten om att vara människa, det är att vara en situation. Papper. Bekymmer. Problem. Saker som måste göras. Ständigt detta race. Framtid att ta ställning till. Få ihop det. Orka. Blicka framåt. Det är kort sagt ett jävla slit att vara människa. Troligen har du redan ont. Inte? Människor är bra på att förtränga smärta. Hon förtränger och förtränger tills den bokstavligt talat kastar omkull henne. Du känner verkligen inte alls igen dej? Det kommer. Är det en sak du kan vara alldeles säker på så är det att det kommer. Det går inte att ta sej genom det här livet utan att förr eller senare bekanta sej med ont.
Jag vet att det finns de som hävdar att man kan leva utan att träna. Att en återhållsam kosthållning räcker för att hålla midjemåttet nere och humöret uppe. En kaka mindre. Pussa på barnen. Tro dem inte. Det där, det är den lätta arsenalen mot ontet. Träning, det är den verkliga, tunga. Smärtlindring, ditt namn är träning. Låter jag som en av de där nyfrälsta? Det är jag inte. Jag vet vad träningen inte löser. Den löser inte dåliga relationer, dålig ekonomi, dåligt nånting. Träning löser i stort ingenting. Men om inte löser så löser den upp. Att träna är som att ta sitt livs första värktablett, du vet, den gången de faktiskt funkade. Att träna är nå oasen, ta ett dopp i poolen, att komma igen, i ett lite bättre, motståndskraftigare skick. Träning funkar, igen och igen. Är det smärta du ogillar, säg hej till träning. Bättre vän mot smärta kommer du inte ha.
-
Men visst kommer det att göra ont det här också? Svar: ja. Men om smärta vill jag att du ska tänka såhär: Du väljer när. Träning ska inte vara ett ett nödvändigt ont och en enda lång smärtfest man loggar in på Facebook för att meddela omvärlden om att man tog sej igenom – igen! Träning ska inte vara en stå ut-övning, fyrtio minuters piskrapp. Så ska det inte vara. Så ska man inte göra det. Du väljer. Den här gången är ontet i dina händer. Du väljer i vilka doser. Och du kan spara det till dina allra bästa dagar. Det är inte som med allt det andra: plötsligt ont, ont vid sämsta, mest utsatta läge. Och du kommer att upptäcka att det här, att själv bestämma över ontet, också är det som gör att du kommer att upphöra att tänka på det som ont.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #5: Jag kommer att misslyckas! Det gör jag alltid med träning!
19 januari 2010, kl. 12:58
Etiketter: Facebook, förberedelse, idrott, kondition, kropp, motion, ont, övning, smärta, sport, träna, träning, träningsskola, träningstisdag
Postat i Linnas träningsskola |
Hej och godmorgon! Idag fortsätter jag med lite träningsskola, fortfarande om de mentala förberedelserna. Nu för er som kanske inte har riktiga obehag och skolgympetrauman i ryggsäcken men ändå känner inför träning som katter inför vatten: ett enda kallsinnigt usch.
Det brukar bland er, jag tar och kallar er för de ytterst träningsovilliga, finnas framförallt två invändningar mot att träna och det brukar vara: 1. ontet, mjölksyreontet, blodsmaken, flåset … 2. Rädsla för att ge sej på nåt man inte förmår upprätthålla – man har tränat förut men slutat och är rädd att det ska bli så igen.
-
Idag om ontet och med ett förslag på hur du ska tänka kring ont!
19 januari 2010, kl. 11:37
Etiketter: blodsmak, flås, kondition, kropp, motion, ont, smärta, träna, träningsskola, träningstisdag
Postat i privat |
Ah, ljuvligaste förmiddagen på SATS. Ponny-t-shirten från Gina Tricot på (nära nog det enda av mina egna plagg jag fortfarande kommer i och den får numera tjänstgöra som vad som helst: fintröja, träningstrasa, nattlinne). Det luktade tigerbalsam i lokalen. Musiken: tema ”rock” (Linkin Park, Offspring, Bloodhound Gang …) Jag såg en av medlemmarna i ett pojkband jobba på sina bröstmuskler. Ingen tog notis om mej, inte en enda välmenande men numera skittröttsam kommentar om huruvida det är ”dags snart”. Jag cyklade i tjugo minuter, gick och kissade, cyklade lite till.
-
Ja, det både stramar och smärtar ibland. Jag orkar egentligen inte röra på mej längre. Ett par gånger när jag rest mej upp från cykeln har det känts som om jag hade en kniv i varje sida. Nu kvider en och annan barnmorska. Kvid på! Ni kan säkert en hel del om foglossning och moderkakor men träning kan ni inte. Efter två graviditeter vet jag att det hugger för att jag har ett helt barn i magen – inte för att det är på väg ut. Dessutom finns det inga andra sätt för mej att behålla förståndet. Stillsamma promenader de sista veckorna? Promenader? Med hela graviditeten riktad rätt ner som en blytung medicinboll? Det skulle vara skonsammare?
11 juni 2009, kl. 11:37
Etiketter: barnmorska, cykla, Gina Tricot, gravid, graviditet, hugg, promenad, SATS, smärta, träna, träning
Postat i privat |
Jag och Pietro har suttit på vår imaginära balkong (två stolar invid ett öppet köksfönster, det mot innergården), ätit varma mackor, pratat förlossning. Pietro är orolig, borde vi inte läsa på, gå på nåt slags utbildning? Jag envisas med att det inte är nån mening, att jag vet med mej att omständigheterna kring en förlossning är så överväldigande att jag ändå kommer att glömma bort allt. Rabblade åter alla detaljer kring den förra förlossningen. I korthet: allt gick som det skulle, men det var ändå mycket tråkigt. Det är en berättelse Pietro inte finner särskilt tillfredsställande.
-
Hade önskat att kejsarsnitt åtminstone varit ett tänkbart alternativ för mej men det enda jag ogillar mer än brutalsmärtor är de ihållande, gnagande halvsmärtorna efter en operation (till exempel utsatte jag mej för några år sen för det löjligaste ingrepp – avlägsnande av halsmandlarna – som andra enligt uppgift repar sej från efter en vecka, själv låg jag och grät som ett litet barn i nära nog en månad.)
05 juni 2009, kl. 18:30
Etiketter: förlossning, gravid, graviditet, halsmandlar, ingrepp, kejsarsnitt, operation, smärta, värk
Postat i privat |
Önskar att jag fann nåt som helst positivt i smärta, i att möta smärta, övervinna smärta. Men det gör jag inte, har aldrig gjort. Har knappt ens utövat idrott på det viset. De gånger jag legat i nåt elljusspår och mjölksyran panikkört har jag bara klivit av och knallat hem.
04 juni 2009, kl. 14:00
Etiketter: förlossning, gravid, graviditet, idrott, övervinna, positivt, smärta
Postat i privat |
Jag har ont i mitt högra ben. En dov smärta, som om det satt ett jättelikt blåmärke där, som om nån slagit mej rätt över smalbenet med ett järnrör. Läste en gång om nåt sorts tysta, graviditetsrelaterade blodproppar. Jag undrar om det är så här de känns?
02 juni 2009, kl. 10:10
Etiketter: ben, blåmärke, blodpropp, dov, graviditet, höger, smalben, smärta, tyst
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!