-

Annat som hänt idag: jag såg Agneta Sjödin bli fotograferad av en hel hög folk på vår innergård. Inte för Modernistas räkning eller så, det var bara där de var. Hon var alldeles overkligt snygg. Jag har alltid undrat hur det känns att vara snygg sådär alldeles i sej själv, utan smink och fix. (Och kom inte med det där ”men du är ju jättesnygg!”. Jag kan vara snygg men utan smink – nej. Jag har verkligen inga egna färger överhuvudtaget. Jag är inte ens vit, utan bara … färglös.)

Dagens aktiviteter: Gondolen, och en gnutta Le Rouge.
Dagens outfit: örhängena från Lidija, läppstift, ”Señorita”, från Make Up Store.
Dagens humör: Snart är det höst. Aj, aj, aj!

Vad: IsaDoras ”VibraLash” – en i den nya generationens batteridrivna vibrerande mascaror som ömsom blivit utskrattade, ömsom storhyllade. Med ett enkelt knapptryck surrar mascaraborsten igång och vibrationerna påstås ge en ”zig-zag applicering som täcker fransarna 360°”. Just denna variant går att köra i tre olika hastigheter.

Pris: 195:- på Hennes & Mauritz – tendensen att budgetmärkenas mascaror skenar i pris håller i sej.

Första intrycket: Skrämmande! Det jag befarade när jag med skakig hand närmade mej ögat med den surrande tingesten infriades direkt. Mascaran ryckte åt sej en frans och i rena förskräckelsen körde jag borsten rätt in i ögat. De närmaste dagarna vågade jag inte använda mej av vibratorn utan applicerade den i dött läge.

Andra intrycket: Från hotfullt surrande borr till bara bekväm, enkel och fullständigt harmlös. En vibrerande mascara visade sej snart vara en enkel sak att hantera, så enkel att jag inte alls förstår hur jag nästan lyckades punktera ögat med den. ”Vibralash” är ingenting med ett lager – med två en riktig bitig sak. Fäster dessutom fint i de där småfransarna i yttre och inre ögonvrån som annars brukar vara knepiga att få grepp om.

Plus: Fransarna klumpar inte. Knappt en frans hakar i en annan oavsett dubbel- och trippelapplicering vilket måste vara nåt sorts rekord för en volymmascara av den här tunga, feta kalibern. Dock bryr jag mej inte så mycket om just klibbiga fransar så det lägger bara till sisådär ett halvt plustecken till slutbetyget.

Minus: Relativt svårborttagen. Hur omsorgsfullt jag än löser och och sveper av sitter det alltid en remsa sot kvar nånstans. Ett jätteminus i min bok – jag avskyr att gnugga så att ögonfransarna ryker.

Slutsats: Den är skoj. Och den är riktigt bra. Men ”VibraLash” är inte det nya revolutionerande. Vibratorn är framförallt för att spara tid och inte så mycket mer. Och vad man ska med tre hastigheter på vibratorn till kan jag inte för mitt liv förstå.

Betyg: Tre och en halv av fem. Som mascara är den väl värd en fyra men det faktum att den är batteridriven och bara åstadkommer det de bästa mascarorna på marknaden utan dylika finesser redan åstadkommer drar givetvis ned betyget.

Mera smink och lite till: Emma Veronica Johansson känner ni kanske från svenska Top Model då hon skapade en del rubriker. Numera frilansskribent, modell och bloggare. Hennes blogg läser jag för att jag älskar att läsa om mode mer än jag gillar att göra mode. Ju mer mode, desto mindre press att frestas ge sej in i leken själv, typ. Och det står verkligen ett moln av gala runt Emma Veronica Johansson. Det här är de tunga parfymernas blogg, de tunga mejkupernas och de stora Prada-frisyrernas blogg. Glöm Gina Tricot, glöm modebloggarnas tjatiga rabattkoder och ständiga utlottningar av nån ny sketen skitgrej. Och glöm det där hemskt fräscha och nyfönade vilket är min mesta invändning mot gängse modeblogg. Emma Veronica Johansson är uttalat mot hemskt fräscht och det måste man ju också älska henne för. Såhär lyder till exempel ett av hennes skönhetsråd:

”Kroppen svettas mindre om man inte använder deo! Spraya ett tunt moln parfym under armarna i stället. Trevligare. Franskare. Seriöst borde du sluta duscha varje dag, det är en sommargrej! Låt kroppen ha sin naturliga gång och använd tvättlappar och rengöringsoljor i stället! De som säger att detta skulle vara ‘äckligt’ säger bara det för att de är måna att framstå som ‘fräscha’. Strunta i det och tänk på din kropp och dess hud bästa i stället. Det kan ju bara inte vara bra att skölja kroppen i uttorkande, kokhett vatten en halvtimma per dag!”

Vad: Maybellines ”Falsies”. Maybellines senaste tillskott till den lilla men mycket berömda familjen av godisfärgade mascaror. Med böjd borste, vad det nu ska vara bra för, det har jag faktiskt aldrig förstått. I övrigt inga finesser eller nymodigheter.

Pris: 119:- på Åhléns. De har nåt sorts kampanj, ska tilläggas. Ordinarie pris på annat håll tycks vara 139:-.

Första intrycket: Som inbiten Maybelline-hatare (jag avskydde ”Great Lash” så intensivt att jag aldrig ens testade ”Colossal” – för mej är Maybelline synonymt med torrt och obrukbart, ja dåligt på så många vis att jag skulle kunna rabbla mitt missnöje en hel helg eller så), var köpet bara ett utslag av snålhet och mina förväntningar således lågt ställda. Konstaterade att den gav mej fransar i alla fall och det var mer än vad jag väntat mej, klev ut och tänkte inte mer på saken …

Andra intrycket: … Så när jag väl, några dagar senare, upptäckte att oj, det här är ju en riktigt välfungerande liten mascara, kom det som en ren överraskning faktiskt. Två veckor senare är intrycket bestående. Jag får fina separerade, rätt så volymiga fransar som inte släpper ifrån sej nåt nämnvärt på en hel dag.

Plus: Efter att just ha brukat L’oréals ”Double Extension”, i varianten ”Carbon Black” som visserligen är en högst kompetent mascara men inte direkt esset av lättborttaglighet var det första jag reagerade på hur snällt ”Falsies” rann av. Svepte bort den nästan lika lätt och ledigt som de där TV-Shop-tingen brukar avlägsna smuts på golv.

Slutsats: Har du vägarna förbi Åhléns och en hundring över är detta ett bra köp. Den kostar inget och den gör sitt jobb. Men som vanligt med mascaror: den skulle gärna fått göra sitt jobb ännu bättre. Och ”Falsies” i bemärkelsen en mascara som är att jämställa med lösögonfransar? Låt mej bara kort säga: nej.

Betyg: Tre och en halv av fem mascarapoäng. Det här är inte en mascara jag kommer att minnas, det är inte en mascara jag kommer att köpa igen – men det är inte en mascara som gjorde mej besviken. Och för att vara en Maybelline-mascara gjorde den mej positivt överraskad.

2. Klev av två stationer tidigare för att suga i mej lite av ljuset (men det var det, när allt kom omkring, för kallt för).

Saker vi gör en trött men inte särskilt trött fredag: Buster tidigt i säng (det kommer vi antagligen att få ångra imorgon), ingen choklad, inga ostbågar (det var vi, trots allt, för trötta för att gå ut och hämta). Och så Let’s Dance. Älskar Let’s dance, älskar kändisarna, danserna, kläderna – hela skiten. Min favorit den här säsongen är Stefan Sauk. Alla pratar om Let’s Dance som nåt slags buskis-teve man tittar på med ett halvt öga. Jag tycker det bitvis är fantastiskt. Antagligen för att jag själv aldrig lärde mej dansa.

Vad: L’oréals ”Double Extension”, i varianten ”Carbon Black” – med extra mycket svart pigment. En så kallad tvåstegsmascara: måla på det första vita lagret och sen är det bara att sätta igång att bygga volymer. En klassiker, megakändisen av budgetmascaror.

Pris: 175:- på Åhléns. Det är med andra ord bara märket som är det budgetmässiga med den här mascaran.

Första intrycket: Efter ett eller möjligen två års fullständig kräftgång med mascaralyckan stod det omedelbart klart att detta inte var ytterligare en lättviktare till mascara. Min sexmånaders baby hade inte längre mera fransar än jag, min i övrigt sminkiga ögonmakeup saknade inte längre sina likaledes sminkiga fransar.

Andra intrycket: Det här är en kraftig sak, kanske lite för kraftig? En gång av tre kör jag fast i mascaragegga, men de övriga gör den precis som jag vill. För bara rejäla fransar: ett lager vitt och ett svart. För discofransar: ett vitt, två svarta. Applicera det svarta före eller efter att det vita torkat? Därom tvista de lärde. Min slutsats är tveklöst att det ska på före.

Minus: Den lossnar inte direkt av sej själv. Se till att du har en riktig remover till hands annars kommer den här mascaran kosta dej både en och två fransar. ”Beauty Tubes”-varianten i samma ”Double Extension”-serie utlovar apropå detta förutom jättevolym också lättborttaglighet – huruvida detta stämmer kan jag inte svara på men auktoriteter som Bjooti-Kattis och LipGloss Bitch rekommenderar just denna varmt.

Slutsats: Har du också undrat vad som hände med dina fransar? En gång långa, kolsvarta, klädda i ungdomligt klumpiga lager av nån snabbköpsmascara men nu icke längre synliga? Har du kommit på dej själv med att sakna dem, sakna dem så intensivt att du är beredd att stå ut med en och annan klump för glädjen att återse dem så som de en gång var? Då är det här mascaran för dej. ”Double Extension” är ingen sofistikerad historia. Man kliver inte ut på gatan med lätta, böljande sköna fransar men däremot rejäla och mörka.

Betyg: Fyra av fem möjliga. Det går att ha invändningar mot den här mascaran men det går inte att påstå att den inte sköter sitt viktigaste uppdrag: riktiga mascarafransar. Men den perfekta mascaran – den är fortfarande kvar där ute …

Vill inte göra nåt av det som jag måste göra, köpa saker, fixa saker.

-

Vill bara gör det jag inte kan göra … finns ett ställe, vi passerar det på väg hem från skolan, på sträckan mellan busshållsplatsen och sista övergångsstället, det luktar lussekatter och kaffe därinne, skulle vilja kliva in nångång, helt obekymrad om klockslag, barn, och bara sitta ner …

-

Men köpa saker. Fy fan vad tråkigt det är när man måste göra det. Diskmedel, proppar, nappar …

-

Behövde en mascara också, att ta mej genom juligheterna med, och tänkte göra det enkelt och billigt för mej och testa några läsares tips om L’Oréals volymmascara. Men det visade sej att deras ”Double Extension” fanns i fyra förvillande lika varianter, ”svart” och ”intensivt kolsvart”, nåt sorts tubvariant … Tvingade expediten, oinspirerad hon med, till en liten meningslös konversation:

”Du, de här mascarorna, vad är det som skiljer dem åt?”
”Hur menar du då?”
”Ja, som det här med svart och intensivt kolsvart – vad är det för skillnad?”
”Carbon Black är svartare, det är mer pigment i den.”
”Blir det mer pigment som faller av då också?”
”Va?”
”Ja, framåt eftermiddagen, man har inte massor av mascara under ögonen då?”
”Nej?”
”En del mascaror lossnar ju …”
”Va?”
”Ja, det händer att ju de här väldigt maffiga släpper ifrån sej …”
”Det har jag aldrig hört talas om.”

-

Och sen tillbaka till måstena: julklappar till Toddan. På skolan låtsasspelar de Monopol ibland och jag var ute efter ett Monopol men på plats vid hyllan på BR Leksaker stod både Mitt Första Monopol (för lätt?), Klassiska Monopol (kanske lite tråkigt?), Disney-Monopol (vulgärt?), Simpsons-Monopol (ja? nej?) … Mera val. Valmöjligheter. Massor. Marknad. Mycket. För mycket.

-

Saker jag faktiskt är trött på: alla vanvettigt skitpositiva skönhetsbloggar. Måste allt vara det bästa som nånsin funnits? Är inte så mycket ute efter regelrätta sågningar (för den här marknaden har verkligen tagit sej, det kan jag konstatera redan nu), som jaha-upplevelser, besked om halvträffar, om de där produkterna som funkar, går an, men inte var värda mödan. Om vi vanliga gör såna erfarenheter hela tiden borde de insatta och sakkunniga göra dem ännu oftare – inte mer sällan.

Sådär, en uppdaterad, användbar badrumshylla. Får mej att känna mej som en mycket medveten människa, som en van turist på lyxhotell (snarare än tågluffare). Är trött på att taga vad jag har, rengöring som fräter, gamla saker. Men gillar inte en jättefull badrumshylla heller, utan vill ha det ungefär såhär, sju-åtta saker man använder, som inte är skitgamla, som man använder upp, lite i taget. Nu ska jag använda upp det här:

1. Den icke särskilt mirakulösa japanska mascaran, snarare den helt ordinära Fiberwig Imju. Det enda som troligtvis inte kommer att användas upp. Ska bytas ut mot nåt av stalltipsen: ”DiorShow”, eller nån från Lancôme.

2. Ögonskugga ett, två och tre i de mycket beskedliga färgerna ”white”, ”moonstone” och ”monty”. Från Makeup Store. Mycket fina, möjligen väl beskedliga? Min förkärlek för nedsvärtat, grått och blått sitter djupt.

3. En ögonskuggeprimer. Också från Make Up Store. En primer måste man ha, åtminstone om man är som mej och delar in makeup i de nödvändiga ögonskuggorna och det mindre nödvändiga resten.

4. Eyeliner från Mac, ”Fluidline”. På inrådan av en läsare. Ännu icke utprovat men dosan är helt futuristiskt skitsnygg.

5. Ögonmakeupremover från Collistar: ”Gentle Two-Phase Make Up Remover Eyes-Lips”. Ögonmakeupremover kan jag, obotlig ögonmakeup-knarkare som jag är. Den här är bra, bättre än Chanels tvåfasremover (som också är mycket bra). Tips vid avlägsnande av ögonmakeup: mjuka upp ögonmakeupen med rikligt med vatten innan du greppar bomullssrondell och remover. Då lossnar allt i två svep precis som utlovat. Med en bra ögonmakeupremover ska man inte stå där med en fet hinna över ögat som hade man gått och blivit akut närsynt.

6. Rengöring från Decléor, en ”Lait Demaquillant”. Mjuk och fin. Bort med den skitgamla från Apoteket. Varför utsatte jag min stackars hud för den? Det var dumt.

7. Dyra droppar från Decléor, ”Rose d’Orient”. Jag vet inte om de gör nån skillnad. Återkommer till det. Älskar lukten, stickig, essensig, som att komma direkt från ansiktbehandlingen utan att har gjort nån (jag hatar ansiktsbehandlingar, jag har gjort det två gånger och lidit mej igenom varje sekund. Det är dyrt och jag tvivlar på om det är så bra att under så kort tid bli utsatt för så många olika krämer och vätskor och substanser).

8. Påfågelörhängena. Det i särklass billigaste köpet, 79 kronor från Gina Tricot, och än så länge det mest nyttjade.

En gång var jag – nästan – med hudterapeut. Hon hette Elena, var hälften grekiska, hälften ryska, och såg ut sådär som hudterapeuter brukar göra: modellig, solbränd året om, klädde sej jämt i Missoni. Hon hade ett milt men bestämt sätt som fick mej att känna mej mycket omhändertagen. Så omhändertagen att jag fortfarande långt efter min första och enda behandling regelbundet återvände för att säga hej – och för att hämta upp ett par burkar med varierande innehåll av märket Decléor. Elena lyckades aldrig övertyga mej om att skönhetsfix på salong är nåt annat än slöseri med tid, leda – men desto roligare hade jag med alla de tuber och frostade flaskor som hon försiktigt lyfte ur sitt glasskåp fyllt av små landskap av dyrbar kosmetik.

Men det var då. Sen dess har jag undan för undan bytt delar av min skönhetskonsumtion, de delar vi kan kalla bruksvarorna: märkesschampon mot lågprisdito, de luxuösa handtvålarna med flyktiga fruktessenser från Molton Brown mot Euroshoppers helt osofistikerade. Tråkigare, men inte märkbart sämre. Övergången från dyr till billig ansiktskräm har däremot inte varit en lika smärtfri process. Apotekets blåvita tub gav mej eksem. Niveas var så fluffig i konsistensen att det var som att applicera ingenting. Ytterligare ett par lågprisalternativ testades, alla lika verkningslösa. Plötsligt stod jag, trettio år gammal, och skådade i badrumsspegeln alla kända hudproblem på en och samma gång: svidande kinder, fet panna, svartprickig näsa, torrhetslinjer kors och tvärs över hela ansiktet. Den tillfälliga lösningen blev att plocka fram den sista burken Decléor som jag sparat (antagligen som nåt sorts minnesmonument över hur jag en gång levt). Med denna burk snålade jag i månader, först genom att stryka på ett så tunt lager som det bara var möjligt, och sen när krämen nådde oroväckande låga nivåer, genom att begränsa användandet till en gång i veckan. Men nu är den slut. Jag har slickat varenda ojämnhet, smetat ur de tjockare resterna i ur locket – den är obönhörligen slut.

-

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag välja mellan ruinera oss eller stå ut med dålig hy? Jag skulle behöva namnet på den där krämen alla talar om, den billiga men skitbra.

Vad: ”Fiberwig Imju”, den japanska mirakelmascaran. På nylonfiber, att bygga höghus till fransar av. Lösögonfransar på burk, olikt allt annat du nånsin upplevt. Fick en femma i Elle. Men i nära nog ett halvårs tid förblev den ett rykte, nåt man visste allt om men inte ens skönhetsbloggarna kom över. Numera är den tillgänglig för alla, i butikerna, i webshopparna.

Pris: 220:- på Kicks (med expeditens kvittriga ”den är jättebra, jättebra!” singlandes efter mej).

Första intrycket: Få se nu, nu ska det ske … När jag målat på det första lagret yttrade jag ljudlöst min sminkhistorias troligtvis längsta ”hmmm”. Hade nåt hänt? Hade detta storartade hänt? Studerade mina fransar ur alla vinklar och vrår för att sen konstatera: Inget hänt. Ja, nåt hade väl hänt men det skulle ju hända så mycket mer. Men sen: bygga, det var ju bygga man skulle göra! Så jag satte igång att bygga och bygga … men samma tveksamma, frågande omdöme följde på varje nytt lager: ”Ja? Nej? Kanske?”

Andra intrycket: Nej. Ett lager, två lager, tre lager … Nej. Nej. Nej. Den funkar fortfarande inte.

Plus: Ett som faktiskt stämmer är den omtalade lättborttagligheten. Fiberwig Imju glider av som matresterna i diskmedelsreklamen. Med hjälp av endast vatten står man med händerna fulla av svarta fiber. Det är ju bra. Men det är ju för hur den gör sej på fransarna och inte hur den kommer av man köper en mascara.

Slutsats: På intet vis en skitdålig mascara, den syns, den finns, ger lite längd, mer längd än volym. Men i förhållande till att kampanjen utlovat guld och gröna skogar eller åtminstone fransar som ogräs, så får man inte leverera fransar som hela mascaramarknaden redan kan åstadkomma. Inte värd pengarna, inget speciellt, en bluff, varken mer eller mindre.

Betyg: Två och ett halvt nylonfiber av fem möjliga. Och definitivt inte mer än så.

På väg hem med Toddan klev vi in på Åhléns bottenplan – det är så jävla tråkigt och fult, helt taxfreemässigt utslängt alltihop men allt finns och jag har inte tid att springa runt.

-

Gick och fingrade lite på mineralsminket tills en av i.d-kvinnorna fick korn på mej och satte av mot vårt håll och jag ryckte åt mej Toddan och smet iväg. Det är som med hudkrämen: ett för stort, för avancerat beslut för bli av, den här gången heller.

-

Från Mac köpte jag en eyeliner, på burk, i en ny, omtalad gelliknande konsistens.

-

På Make Up Store bad jag expediten sätta ihop nån liten ögonmakeup på tre skuggor och hon började genast göra stor sak av nåt slags makeuprådgivning:

”Tyvärr, jag har så lite tid …”
”Men du får makeup för samma värde, du förlorar ingenting.”
”Men jag behöver nåt nu, jag har inget…”
”Är du alldeles säker? Du skulle få hjälp med exakt vilka färger och redskap …”
”Men det här, idag, är min enda möjlighet, jag måste …”

Tillslut plockade jag åt mej inte bara skuggor, utan en primer och ett par penslar också och hon såg nästan olycklig ut när jag räckte över min fuktiga sedelbunt:

”Är du alldeles säker att du inte ska, priset på det här har vida överstigit …”

-

Springa på stan, köpa saker, är den yttersta lyxen, hinner inte kliva in förrän jag omedelbart känner att jag måste kliva ut.

-

Ska snart ta mej härifrån och kommer inte tillbaka förrän mina pengar är slut och slösade på åtminstone tre-fyra påsar fulla av pigmentiga, sköna små ting.

-

Natten till idag drömde jag följande: jag befann mej i min gamla högstadieskola, korridorer, tomma, men nånstans, hörde jag, pågick nånting, ett våldsamt ståhej, rop och skratt. Plötsligt stod jag utanför ett klassrum, bänkarna utslängda, buller, trängsel, människoryggar överallt, nån sa att Gwen Stefani var därinne, och detta, som alltid i drömmar, föreföll helt naturligt. Jag satte mej ned på en av bänkarna, för att invänta att hon klev ut och det gjorde hon också, med ett litet hov av fotografer och sminköser och pressfolk. Den här drömmen hängde sej kvar under hela söndagen – mest för att hon var så snygg tror jag.

Kan bara tipsa om skönhetsbloggar den här veckan för skönhetsgooglat våldsamt är vad jag gjort med de små styckena fritid jag numera kommer över. Inga nyheter för de införstådda men faktum är att trots det stora antalet bloggar i ämnet så finns det inte överdrivet många bra därute. Man ramlar för det allra mesta in via nån länk, ser en snygg header, men finner bara ytterligare en med tråkiga copypastade presstexter (eller, ännu värre: alltför välvilligt inställda omdömen och snabba länkar till webbshopparna som gjorda för affiliateprogrammen …). Men de här är läsvärda:

LipGloss Bitch låter uppkäftigt men är sminkbloggarnas veteran och förnuftiga mamma snarare än arga tonåring. Vilket är lite skönt. Efter att ha mascara-googlat i två dygn och på fullt allvar svävat iväg i löjliga fantasier om både en volym-, längd och fibermascara är poster som den här här just vad man behöver. Det är omfattande tyckeri, plus och minus och mindre ”jag bara måste ha”.

Bjooti för att Bjooti-Kattis är ungefär som mej: framförallt road av färg och mera färg, det är rosa och rött, blått och grönt, paletter och pigment intill förbannelse. Mycket Urban Decay och annat roligare än de gamla vanliga jättekosmetikahusen. Och så är det inte så jävla allvarligt och krampartat det här med smink som det kan kännas när man står där vid nån disk på Åhléns.

Louise Adolphson däremot tar skönhet på allra största möjliga allvar. Det är ben som ska smörjas och lindas in i plastfolie, injektioner och dieter från helvetet (pommes frites och fyra timmars power walk). Hittade hit och blev kvar, för att … ja varför hela friden läser jag sånt här? För att Stureplan och dess befolkning börjat intressera mej på senaste tiden och antar jag, för att jag gillar uppriktigheten i vad det innebär att vara beautyqueen idag (istället för de där värdelösa skönhetsknepen nån Fröken Sverige utsatte en för i tonåren: bleka håret med citron, gnugga tänderna med lite salt …). Under rubriken ”beauty review” i den röriga spalt med kategorier finns här också lite matnyttigheter. Det hajpade schampoot Aussie åker i soptunnan, liksom den svindyra omtalade ögonkrämen ”Hylexin” och hårpudret ”Osis” får bara knappt godkänt. Nån Lip Plumper får däremot med beröm godkänt men eftersom priset är högt tipsar Louise helt enligt Stureplanslogik att för tre tuber ”kan man för samma summa gått och fyllt läpparna på riktigt”.

Makeupoholic är numera nedlagd men inläggen ligger kvar och är så många, så ambitiösa i både text och bild att den får vara med här. Välresearched och informativ om exakt vad man gör med globlinjer och ögonlock. Utsågs till årets sminkblogg 2008 av Veckorevyn.

-

För övrigt väntar jag fortfarande på att Anna ska starta sin egen kombinerade parfym- och beautyblogg. Hör du det, Anna?

1. En ny ögonmakeupremover från det för mej okända italienska märket Collistar: ”Gentle Two-Phase Make Up Remover Eyes-Lips”. Fick högst betyg i Amelias årliga skönhetsspecial och de brukar gå att lita på. Mycket svår att komma över dock: fick gå många varv i den där mystiska, röriga gallerian under Slussen för att slutligen hitta fram till den lilla drugstoren som är den enda butik i mitt närområde som tar in den.

2. Body Shops kroppssmör på kakao. Ska bringa lite ordning på min mage har jag tänkt, eller ärligt talat är det väl SATS som ska göra det … Men är trött på mina sterila nattprocedurer (borsta tänderna, ett glas vatten, en dos Symbicort), vill göra som Madonna och slabba in hela mej i nåt fett och trevligt om nätterna jag också.

3. Den nya japanska mirakelmascaran, Fiberwig Imju. På ”nylonfibrer”, ska enligt uppgift kunna byggas på i all oändlighet. Fick en smärre artikel tillägnad sej i Elle. Funkar antagligen inte, återkommer med utvärdering! Får bli mitt tack till er som befolkat kommentarsfälten med sminkkunskaper och som förhåller er skeptiska till den här mascaran men som ändå gärna skulle vilja veta …

Uppdatering: betyg på Fiberwig Imju här!

Jag är inte så trött längre. Är bara halvtrött men har inget som hjälper på traven, ingen mascara, ingenting, bara en badrumshylla med allt det där som blivit över, burkar med hopplösa färger och geggor och konsistenser.

-

Ska gå grundligt tillväga, inventera och googla skönhetsbloggar, anteckna och bege mej ut. Brukade gilla att felköpa, för att det gav mej skäl att stryka runt på kosmetikaplanet på NK – en gång till. Sånt har jag verkligen inte tid med nu.