Inlägg märkta ‘sömnbrist’
Vad jobbigt det var, vad mycket det var. Den här sömnbristen … när jag ser tillbaka på det här året ser jag en infernalisk huvudvärk, ögon i kors, känslan av att kroppsdelar hamnat fel, känslan av att nånting, feber, illamående, hela tiden är på väg att bubbla upp … Finns det nåt djur som lider så som människan? Vetskapen om att det går att ha såhär ont, i det här landet, den här sena timmen i människans historia, har gjort mej skrämd. Jag har blivit känslig för lidande på teve, allt det här riktiga lidandet, sjukdomar, fattigdom. Det är inte mina barn som gjort mej blödigare. Det är allt det här ontet, tvånget att resa sej trots det, vetskapen att andra reser sej trots allt det där …
Vad självupptaget det var. Jag som brukade vara så intresserad, för intresserad för mitt eget bästa, låter numera allt glida förbi: debatter och nyheter, biofilmer. Jag har inga filmer att rekommendera, inga topplistor, det här året rymmer blott jag, mej och mitt. Men under julen hittade jag en kvällstidning bland chokladaskarna och läste om alltihop, en viss otrohetsskandal, bränder, Avatar, sporthändelser, löjliga konflikter deltagarna emellan i olika dokuteveproduktioner. Så jag tror detta att vara helt försjunken i mej själv börjar släppa taget om mej, så jag ber att få återkomma på den här punkten! I vår kommer en lista, en riktig lista med bara trevliga, bra saker.
Bättre: att det var så lugnt, trots allt. Det finns plågor och så finns det plågor. De fysiska är bättre. Jag fick mycket av dem, men nästan inget av allt det jag tidigare vadat i: alla felbeslut och frustrationerna som kommer av dem, fel människor, fel vänner, grälen och intrigerna, och de ständiga uppbrotten. Finns det nån som brutit upp så många gånger som jag? Förmodligen. Men vad jobbigt det är. Jag och Pietro som förr grälat så mycket. Men just det här, bära på barn, och ordna med allt med det, kunde vi samsas kring. Det måste vara storasyskonen i oss …
Också bra: Den här bloggen, den har varit kul att skriva. Jag och skriva är för det allra mesta en disharmonisk relation ska ni veta. Men jag älskar att blogga, jag älskade det långt innan jag ens hade möjligheten, när jag satt på Expressen och skrev för jämnan satt jag och suktade efter bloggformatet, vad användbart det är, åh allt man kan göra med det. Jag älskar att bli läst och speciellt såhär, direkt och med svar och tyck från er. Tack för uppmärksamheten. Jag hade ingen aning om hur länge jag skulle skriva den här bloggen när jag startade den i våras men nu kan jag inte föreställa mej att inte göra det.
28 december 2009, kl. 17:46
Etiketter: 2009, baby, barn, blogg, fel, frustrerad, gräl, huvudvärk, intrig, mamma, ont, pojkvän, sammanfattning, sömnbrist, trött, uppbrott, vänner
Postat i privat |
Det är så mycket, så motstridigt …
-
Jag är så trött. Jag är trött på det. Jag är trött på denna tillvaro av småsmärtor, stick och tryck överallt. Känns som om jag inte upplever nåt i dess rätta färger, allt är grått, diffust …
-
Det är för mycket med barn. För mycket!
-
Jaja. Jag ställde till det. Spela roll. När allt kommer omkring. Vad skulle jag gjort om jag inte hade barn? Förmodligen inget. Ätit, legat i badet.
-
Googlar barns utveckling. Buster kan inget, inget alls. Han bara ligger där. Jag blir galen på det, han också.
-
Om han bara ville samarbeta lite. Om han bara ville sova …
-
Allt jag begär är att få sova. Och skriva. Bara lite.
-
Det ska gå! Allt går! Det går ju för andra!
27 september 2009, kl. 18:15
Etiketter: baby, barn, barns, mycket, sömnbrist, trött, utveckling
Postat i privat |
Hur gör man? Elva! Hur ska det gå till?
-
Det är ju före 23.00 jag vill slänga mej nånstans, slänga mej ner. Det är på dagarna jag går runt med ett obestämbart tryck, tryck över bröst och huvud, som gör mej ineffektiv, trögtänkt, rätt så värdelös. Och det är nästan exakt 23.00 som det släpper. Det är då allt fel blir rätt, som om min stackars kropp, tillslut, hamnar i balans, som om jag druckit ett glas vin, tänt på. Jag sträcker mej upp, bryr mej plötsligt om vad det är på teven, vill äta, vill prata. Det är vid elva jag vaknar.
-
Somnade tillslut vid halvtre, tjugo i kanske.
23 september 2009, kl. 10:36
Etiketter: elva, kväll, natt, rutin, sömnbrist, sova, teve, vin
Postat i privat |
Buster luktade gran. Han såg belåten ut. Jag plockade genast åt mej honom. Det här ska väl inte vara några problem ändå, och så vidare.
-
Men nu … ligger han och sover. Han kommer snart att vakna. Och sen igen. Och igen. Aj, nej, vill inte, vill inte.
20 september 2009, kl. 22:50
Etiketter: baby, barn, sömnbrist, sova, trött, vakna
Postat i privat |
Mitt humör … Sömnbristen har skalat bort alla mellanlägen, upp och ner, gapskratt, tårar, allt är fantastiskt eller förjävligt, härligt eller helvetiskt …
-
Träffade Jenny. Vi tog oss till Djurgården och Rosendals Wärdshus. Rosévin. En bit mat. Våra fina barn. Blåsten. Den blå himmeln. Drivorna av växtlighet i Rosendals trädgårdar. Som att vandra runt i en målning … Ah, livet, storslaget är det!
-
Tillbaka igen fann jag mej själv i trapphuset med vagn, Ica-påsar, den trasiga hissen … Bära! Igen och igen! Påsarna snodde ihop sej till en snara som ströp all blodtillförsel i fingrarna, lirkade upp dem och plötsligt hur-fan-det-nu-gick-till har jag tappat greppet om en av dem … varor på varenda trappsteg, en sprucken yoghurt, hallonen jag tänkt överraska Toddan med … Det här är outhärdligt, mitt liv, allt – alltihopa är outhärdligt.
17 september 2009, kl. 22:47
Etiketter: bära, barn, hallon, humör, Ica, Jenny, målning, Rosendals Wärdshus, sömnbrist, trädgård, yoghurt
Postat i privat |
Dagen förflöt, trots den sammantaget två timmar långa nattsömnen.
Slog undan annalkande genomklappningar med alla hurtiga ramsor jag kunde komma på: ”Tänk på att det finns de som har tre barn, fyra, massor av barn! Två barn är inget. Alla har två barn!”
Och sen: ”Inte känna efter. Inte känna efter!”
Allt susade, som hade jag fastnat i den där Air-låten, rasslet i trädkronorna, bilarna, tjattret på gatan, allt smälte ned i ett enda dövande brus. Började tänka imbecilla saker som att man kanske inte måste sova så mycket ändå, man kanske faktiskt klarar sej … Sen svartnade det, mitt i trapphuset, med en soppåse i vardera näve sjönk jag ihop under en, kanske två medvetslösa sekunder.
16 september 2009, kl. 16:04
Etiketter: baby, barn, fem, fyra, genomklappning, nattsömn, sömnbrist, tre, trött, två
Postat i privat |
Min natt. Orolig, konstant kissnödig. Tittade på siffrorna på mobilen hela tiden. Tittade på Buster. Han sov sej duktigt igenom sitt första längre pass. Sen det lite kortare. När klockan var kvart över fyra och han var inne på de sista små slumriga tupplurarna började jag gråta, en ynklig, hulkande gråt utan tårar.
-
Jag kan inte sova. Jag vet verkligen inte hur man gör längre.
-
Nu är hissjäveln trasig också.
-
Alla dessa bakslag!
-
Måste rycka upp mej! Måste!
16 september 2009, kl. 8:57
Etiketter: baby, hiss, natt, sömnbrist, sömnlös, sova, trasig, trött, vaken
Postat i privat |
Idag tog Buster oväntat sovmorgon – ibland tror jag att barn anar när deras tillvaro hänger på en allt skörare tråd. Men det hjälpte inte. Inte alls. Det var som om de två extra timmarna bara stillade ruset, den simmiga känslan av att inte veta riktigt var jag är, eller vad jag håller på med, och lämnade mej kvar med endast smärtorna, huvudvärken, trycket över bröstet – värre än nånsin. När jag och Pietro möttes i köket lät våra hälsningsfraser ungefär som vanligt:
”Jag har ont i huvudet.”
”Jag mår illa.”
05 september 2009, kl. 10:42
Etiketter: baby, barn, Buster, huvudvärk, må illa, sömnbrist, sovmorgon, trött
Postat i privat |
En av de deprimerande sakerna med att få barn är att man snabbt blir upplyst om på vilka olika vis män blåser sina flickvänner. Och man antas självklart vara lika lättlurad. Jag brukar lyssna, utan att bråka, utan att invända alltför mycket, men nu är jag för trött, för nedbruten för att ta del av alla dessa anekdoter vars enda slutkläm är att det verkar, när allt kommer omkring, som om vi kvinnor liksom är konstruerade för denna vidriga spädbarnstillvaro med sönderhackad nattsömn och krossat huvud. Idag stegade en gammal kollega fram till mej, vi har inget gemensamt men vi hälsar och hon är en bra människa. Hon pratade på, jag försökte ta mej därifrån av inga andra skäl än att jag bara inte orkar nåt alls just nu.
”Du, det här var trevligt … men nu måste jag …”
”Ja, självklart, självklart.”
Där trodde jag att hon skulle släppa iväg mej men det gjorde hon inte.
”Det där nattvaket, det är ju inte att leka med”, sa hon nu på ett oroväckande släpigt vis – här skulle det pratas mer.
”Nej, fyfan, nej, roligare kan man ha …” Jag log tappert.
”Det värsta var ju att Johan vaknade inte. Min kille är en riktig sjusovare. Så det blev ju jag …”
”Jaha”, sa jag, redan irriterad på vad jag visste skulle komma härnäst:
”Alltså, innan jag fick barn var jag helt för delad föräldraförsäkring, dela lika, allt lika … men det gick inte. Johan ville verkligen men …”
Tystnad uppstod.
”Din kille”, hörde jag mej själv plötsligt säga, ”är ett as.”
Hon stelnade till. Jag vet inte riktigt varför men jag tog sats och ångade igång:
”Jag sover också tungt. Jag sover väldigt tungt. En gång bankade min lillebrolla på mitt sovrumsfönster i fem minuter … Och det här har ju naturligtvis mina barns pappor vetat om. Så ibland har jag också gjort den där grejen, legat där och bara ‘dum-di-dum-inget väcker mej’. Det är bara elakt. Ingen sover sej igenom spädbarnsgnäll. Ingen. Din kille ligger där och låtsas sova, tills dess att du går upp … fattar du inte det?”
Hon stirrade chockad på mej, som om jag just brutit mot alla etikettregler i världen och det hade jag väl också.
Vi tittade på varandra.
”Jag hör vad du säger men Johan … Johan sover som en stock”, mumlade hon tillräckligt högt för att markera att hon tänkte hålla fast vid sin berättelse men tillräckligt tyst för att också säga att hon gärna såg att vi släppte ämnet.
Hon var arg, ledsen kanske, men repade sej snabbt och började prata om nån Joan Didion-bok hon just läst, ”underbart språk, underbar ton”. Jag hatar Didion, och det sa jag till henne.
-
Jag är på ett mordiskt humör just nu. Alla gör bäst i att undvika mej.
04 september 2009, kl. 13:56
Etiketter: barn, dela, föräldraförsäkring, Joan Didion, kille, mordisk, nattsömn, nattvak, sömnbrist, sova, spädbarn, tungt
Postat i privat |
Hur trött kan man bli? Den här tillvaron börjar kännas som ett litet experiment. Igår drev jag fram hög som ett hus, med ett lätt sus i öronen. Allt gungade, trottoaren mjuk som en gräsmatta.
Idag slog blixtar ut i pannan när alarmet på mobilen ringde. På väg till tunnelbanan med Toddan var jag nära att spy på öppen gata. Men det gjorde jag inte. Och jag står fortfarande upp.
04 september 2009, kl. 8:56
Etiketter: hög, mjuk, sömnbrist, spy, sus, trött
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!