Det här är hur jag tog mej igenom sömnbristen och allt den för med sej, huvudvärkar, illamående och annat odefinierbart spädbarnsont. Nej, inget av det fungerar för på sömnbrist fungerar bara sömn. Men ibland är det som det är och då får man gripa efter det lilla.

1. Istället för sömn: vila.
2. Ta alla möjligheter du kan till vila. Det går att vila stående också. Slå av på takten, bland de mindre trafikerade hyllorna i matbutiken, på väg genom nåt grönområde.
3. Men när du kan förstås: vila på riktigt. I fem minuter, i tre minuter. Allt räknas.
4. Om möjligt: ligg ner. Ligga är bättre än att sitta.
5. Blir du som jag stressad över vetskapen att du ligger ner klockan halv fem på kvällen? Låtsas att du är på en strand. Det är ljust. Du bara blundar ett ögonblick.
6. Snabbaste sättet att bromsa pulsen och försätta sej i vila: Släpp ned axlarna. Släpp ögonmuskulaturen. Och ta riktiga, långsamma andetag.
7. Vid plötsliga illvrål som skär genom tänkta pauser och vilor: ta ett djupt andetag. Räkna till fem. Det brinner inte.
8. Gå ut. Ljus och luft biter fortfarande bäst på nästan allt.
9. Träna, om du kan.
10. Träna snällt.
11. Får du bara sova i tröstlösa fyrtiominuters-snuttar? Träna jättesnällt.
12. Träna jättesnällt kan vara vad som helst. Mina tre första fullständigt trötthetstrasiga månader bestod till exempel min träning av en fyra kvarter lång promenad fram och till 7 Eleven om kvällarna. Så: rör dej regelbundet, hellre än mycket.
13. Har du ett barn som helst vill sitta fast på dej hela kvällarna: ta chansen att ibland fotbada samtidigt. Fungerar oväntat lugnande. Har du inget fotbad? Vad som helst, en plastback, en skurhink, går också. Men skit i produkterna. Skit överhuvudtaget i alla extramoment, allt som inte gör nån skillnad egentligen.
14. Är det mycket ledsamt att titta dej själv i spegeln? Titta dej inte i spegeln. Du gick väl inte runt och speglade dej under tågluffen heller? Det här är tågluff. Det här är militärtjänstgöring. Det här är trippelarbete. På en och samma gång. Minus sova.
15. Är det mycket ledsamt att titta dej själv i spegeln? Gå inte ut och panikshoppa smink. Få saker biter på ett trötthetshärjat ansikte och minst av allt massor av smink.
16. Istället för smink: en ansiktskräm, en fet handkräm.
17. Tänk snällt. Krämer. Varma strumpor på fötterna. Mjuka kläder.
18. Skit i det där att du nu blivit en i raden av mammor i osminkat, mjukt och mysbyxigt. Alla världens mammor har inte fel.
19. Inte misströsta över osminkat, mjukt och mysbyxigt. Dina snygga dagar kommer snart igen. Men först: ta dej igenom det här.
20. Ät.
21. Ät vad som helst du kommer över hellre än invänta måltider som inte blir av.
22. När du bara vill ha hemskt onyttigt: Välj snällt onyttigt så som choklad, glass eller salta jordnötter.
23. Har du ändå ätit en hög elakt, typ lösgodis: skit i det. Det spelar ingen roll.
24. Köp hem nån synnerligen importerad frukt ibland. En mango, en vattenmelon. Och ät den genast, annars blir det inte av.
25. Så ofta du kan: varma saker, soppor, välling, téer.
26. När ögonblicket tillslut uppenbarar sej och du har barnvakt och finner dej själv på restaurang: ät dej mätt på förrätter. Inga stora varmrätter att pliktskyldigt beta av. Inget som påminner om småbarnseffektiva storkok.
27. Till sist: stäng av saker ibland. Stäng av teve, mobiltelefoner. Ditt barn är troligen inte skyldig till mer än hälften av larmet där hemma.
28. Och i så hög grad du kan: meddela omvärlden att du har ett litet barn som inte sover. Du återkommer när du fått sova.

-

Är du mitt uppe i nån hemskt hård spädbarnsperiod? Krossad nattsömn, vita fläckar som hoppar framför ögonen, huvudvärk morgon-middag-kväll? Min variant på alla föräldraråden får bli det här: ta hand om din fysiska kropp. Du hört det förut men du har inte hört det tillräckligt många gånger. Och du har hört en massa andra, dåliga råd. Som det där att spädbarnsperioden är en sån ”kort tid”. Vilket synnerligen stressande råd. Mitt i denna extrema arbetsbelastning, detta dimmiga dygnet runt-jourande, ska man alltså också stressa över att man inte njuter, inte förmår suga in alla ögonblicken? Kort tid, det är det när ett barn är ett eller fyra eller sju år. Kort tid är det inte när varje minut ackompanjeras av ett ringande i öronen, nackspärr och plötsliga hugg i bröstet. Lyssna inte på det där. Det är bara obegåvade människor som mässar sitt ”kort tid”, som tror att det går att ägna sej åt barn bara, som antyder att alla aktiviteter utanför barn är nåt sorts moderna påfund och löjlig lyx. Att de, som inte lever under den svåra stress det innebär att inte få sova på nätterna, att de ligger i badkar och går ut och äter – det är lyx. Att du gör vad du kan för att förbli i ett stycke, så fort du får möjligheten, det är inte lyx.

Det går att inte vika ett helt år åt en annan människa. Glöm det där att du är gjord för detta. Det är en liten ful pop-patriarkal lögn. Titta dej själv i spegeln – ser det ut som att du är gjord för det här? Nä. Barn eller inte, kroppen vaknar upp med i stort samma gamla behov. Kvinnokroppar också. Behov som inte går att tillfredsställa just nu, men behov som du åtminstone kan fortsätta erkänna och göra vad du kan av nån gång ibland när den där kvarten och timmen och hela eftermiddagen tillslut uppenbarar sej. Ja, det är bara ostkanter men sen en dag har det gått ett år eller så, och så står du där, nån morgon, i duschen, och inser att du kan göra det här nu, utan att kalabaliken genast reser sej just bakom duschdraperiet. Den morgonen har jag gjort idag och den var väldigt, väldigt trevlig.

Varit på lunchrast. Fiskat upp ett par sköna ting från Lush: en duschtvål i jellyform, och framförallt nåt sorts mycket praktiska små schampokakor jag föreställer mej att jag på mina raketvändor på SATS ska ha stor nytta av.

-

Vad mycket hälsa det blivit i den här bloggen. Antar att man kan säga att det är där jag är just nu. Jag brukade bara träna. Det brukade gå bra, det brukade räcka. Sen Buster föddes räcker inte längre det. För lite sömn, för många barn. Det är som ett litet bygge som hotar att rasa hela tiden. Det är ett bygge som definitivt inte får rasa. Hur kan man ha fyra barn? Hur kan nån ha det? Nej, jag förstår det inte.

Det här är vad jag förmår. Men då måste allt stämma. Jag prioriterar bara hälsa. Äta, träna, inte frysa – för allt i världen inte frysa. Vi borde prioritera annat också. Men det går inte. Varje gång vi prioriterar annat, tittar på två avsnitt av Arkiv X istället för ett, då rasar allt. Pietro och jag går i skift. Vi ser verkligen inte mycket av varandra. Vi har sagt att vi ses till våren. Vi får se hur det blir med den saken. Vi får se vad Buster säger. Ibland när jag lyfter upp honom och han blickar ut över trasslet av tidningar och kläder och leksaker han ställer till med men inte roar sej med särskilt länge händer det att jag tänker: här är den nya kejsaren. Det är så det känns. Ingen har egentligen nånsin lyckats rucka särskilt mycket på mina rutiner. Men Buster, han har mitt nackskinn i ett stenhårt grepp. Jag spelar inte längre datorspel. Jag duschar i tre minuter – tidigare en omöjlighet. Jag lagar middag varje dag. Jag gör saker på utsatt tid. Jag gör det tråkiga först. Jag gör det roliga på mina – få – lediga dagar.

-

Idag är en snart en sån dag. Jag ska göra pulkabacke av den. Nyttigaste vecka nånsin och så vidare.

Fortfarande mycket trött. Varit duktig den här veckan. Stått med huvudet i olika pappåsar i garderoben för att fiska upp diverse Toddan-relaterat: skridskor och hjälm, delar av en potentiell rävdräkt till maskeraden. Ätit, tränat, ätit, tränat. Att vara i nåt sorts hyfsad fysisk form men inte få sova som man ska försätter en i en del underliga situationer. Man går, uppför trappor, ner för trappor, kliver av tunnelbanor, river åt sej ett par bananer och en Mama på 7-Eleven men står bara och tittar stumt när expediten läser upp slutsumman (ett kort men långt möte våra blickar emellan som gjorde henne, hon var mycket ung, skärrad tror jag – oh det var verkligen inte meningen!).

Är åter på kontoret för första gången på en månad. Allt är sej likt. Bortsett från att Andres Lokkos texter nu tillslut är samlade i en bok, om två, i olika påkostade utgåvor. De har tagit Modernista en smärre evighet att få ihop (om ni såg typografiarbetet skulle ni förstå varför).

-

Det är lugnt och skönt här, de sista resterna av nåt sorts mörk, mjuk, lummig julighet. Jag har just nu inte så många invändningar mot hur det är. Det skulle vara det där att få sova då. Alla klagar på att det är kallt. Jag vet inte. Är det inte alltid mer eller mindre kallt i det här landet? Jag känner som att jag kommit över det nu. Det spelar ingen roll. Men att få sova. Det skulle vara trevligt.

Tror jag blivit så övertygad om alla andras frihet för att jag var oerhört fri. Vad smärtsamma vissa minnen blivit, alla de där åren då jag inte alls visste vad jag skulle göra av min tid och sprätte iväg den på idel meningslösheter: spelade alla Zelda – en gång till, tog mej igenom alla Melrose Place – en gång till, alla de här sakerna jag gjorde två-tre-fyra gånger … Aj aj. Det gör ont i mej på riktigt.

-

Men vad långt borta det känns.

-

Har blivit besatt av guldkanter, saker vi och jag skulle kunna göra om vi bara fick minuterna till det, sitta ner, äta nåt, kanske inte prata så mycket, bara sitta, vad trevligt det skulle vara, jag som inte gillade ”trevligt”, som tyckte att allt som var trevligt var så onödigt …

-

Skiter i allt det andra jag brukade prioritera, ett ungt, rörligt, fritt och flexibelt, kaotiskt liv. Är för sargad, för trött för det. Vill ha det trevligt, bara trevligt.

-

Vill skriva nåt, till alla er som läser här. Till er som hittat hit nyligen: välkommen! För er som inte vet vem jag är, ska jag lägga upp en liten presentation. Men kort: jag är trettioett, jag brukade skriva i Expressen, jag sa upp mej, skulle skriva roman, men nån roman har det ännu inte blivit. Är glad att ha det här stället att kunna skriva av mej på. Är glad att ni finns. Jag har det här konstiga behovet att skriva och bli läst …

Jag har fått kommentarer och mejl jag inte svarat på. Försökt svara efter förmåga men förmågan just nu är så halt och stukad. De flesta av er skriver om spädbarn. Om hur tajt allt blev och ni är många som känner ungefär som jag, att spädbarn är ungefär upp-ner-upp-upp-ner, det är nåt med spädbarn som gör att det liksom kryper ibland, och man vet inte riktigt vad man ska göra av den klådan, man vet bara vad man inte har lust med: hålla på och stråla hela jävla tiden, inför barnmorskor och sköterskor, mammagrupper, grannar, damer på bussen som är snälla och rara men nej, ändå ingen lust … Ibland får det här outtalade kravet på ett superlyckligt moderskap mej att tänka på pornografin och kvinnornas jätteentusiasm där och hur absolut och tvunget det är – aldrig ett stilla deltagande, bara eufori, tårar, skrik. Om jag haft ett syfte med mina små texter under de här första babymånaderna, så är det att stärka dej som helst vill utöva just det där stilla moderskapet med ungen under armen utan att för den skull vara hela världens lilla mamma.

Vill också passa på att tacka för alla tips! Det där med sömnmetoder är jag en alltför lat och inkonsekvent människa för att hålla på och fixa med. Sköldkörteln går jag på kontroller för, gammal giftstrumapatient som jag är (men sköldkörteln är en sak som ballar ur oftare än vad man kan tro så det är råd jag vidarebefordrar: gå och testa dej om sömnbehov och ämnesomsättning inte är vad du är van vid!). Och rutiner, ja, de funkar, det vet jag nu …

-

Nu ska jag snart dra mej tillbaka till helg och teve. Trevlig helg allihopa & tack för att ni läser min blogg!

-

Hostar slem. Skulle vilja sjukskriva mej. Bara en dag. Komma igen sen, stor och stark. Alla dessa möjligheter man inte alls har.

-

Satt med Toddan hela kvällen. Spelade Försvunna Diamanten, Toddan hittade diamanten redan under andra spelmarkern och vi spelade igen (nu med vissa ingrepp från min sida: diamanten placerad längst bort på S:t Helena, det blev stort drama, Toddan på tårna, skrek av upphetsning). Vi åt tekakor, vi läste serietidningar …

-

Ingenting är som att ta hand om ett spädbarn. Att göra saker med Toddan, det är lätt och ljust, det är en promenad i parken. Buster är stormar och skurar, sol ibland – men oftast inte.

2. Bitit på naglar, nagelband, fingrar, som en liten jävla ekorre. Varför, varför?

3. Skrivit. Men bara lite.

-

Vet inte vad det är med spädbarn, de utövar såna krafter på mej, jag behöver inte ens vara med Buster … Bara tanken på Buster, Buster i sin babysitter, Pietro med Buster, kanske är Buster mycket missnöjd nu … gör mej nervsvag och skakis och kissnödig.

”Du, det här var trevligt … men nu måste jag …”
”Ja, självklart, självklart.”
Där trodde jag att hon skulle släppa iväg mej men det gjorde hon inte.
”Det där nattvaket, det är ju inte att leka med”, sa hon nu på ett oroväckande släpigt vis – här skulle det pratas mer.
”Nej, fyfan, nej, roligare kan man ha …” Jag log tappert.
”Det värsta var ju att Johan vaknade inte. Min kille är en riktig sjusovare. Så det blev ju jag …”
”Jaha”, sa jag, redan irriterad på vad jag visste skulle komma härnäst:
”Alltså, innan jag fick barn var jag helt för delad föräldraförsäkring, dela lika, allt lika … men det gick inte. Johan ville verkligen men …”

Tystnad uppstod.

”Din kille”, hörde jag mej själv plötsligt säga, ”är ett as.”
Hon stelnade till. Jag vet inte riktigt varför men jag tog sats och ångade igång:
”Jag sover också tungt. Jag sover väldigt tungt. En gång bankade min lillebrolla på mitt sovrumsfönster i fem minuter … Och det här har ju naturligtvis mina barns pappor vetat om. Så ibland har jag också gjort den där grejen, legat där och bara ‘dum-di-dum-inget väcker mej’. Det är bara elakt. Ingen sover sej igenom spädbarnsgnäll. Ingen. Din kille ligger där och låtsas sova, tills dess att du går upp … fattar du inte det?”
Hon stirrade chockad på mej, som om jag just brutit mot alla etikettregler i världen och det hade jag väl också.
Vi tittade på varandra.
”Jag hör vad du säger men Johan … Johan sover som en stock”, mumlade hon tillräckligt högt för att markera att hon tänkte hålla fast vid sin berättelse men tillräckligt tyst för att också säga att hon gärna såg att vi släppte ämnet.

Hon var arg, ledsen kanske, men repade sej snabbt och började prata om nån Joan Didion-bok hon just läst, ”underbart språk, underbar ton”. Jag hatar Didion, och det sa jag till henne.

-

Jag är på ett mordiskt humör just nu. Alla gör bäst i att undvika mej.

Janne och Mischa och Lisen hade kommit hem från en vecka i Spanien. De var brunbrända och oförskämt utvilade. Vi gäspade. De dukade fram kyckling och en bricka med gudomligt goda babypaprikor. Vi åt och åt. Buster var inte riktigt nöjd med nånting – vi räckte glatt över honom. Det var kort sagt en kväll då det var väldigt tydligt vilka som hade ett spädbarn hemma och vilka som inte hade det.

Men han kommer åt Pietro. Idag tog Pietro med sej Buster till kontoret. Två timmar senare stod han i hallen igen med en blick som om han just bevittnat ett knivmord: ”Jag skulle bara svara på några mejl och skriva ut ett manus … men det gick inte … vad jag än gjorde … han vägrade …. så fort jag la honom ifrån mej … han bara skrek.” Sen började Pietro gråta.

Plötsligt minns jag hur det var. Hur jag aldrig riktigt kunde skaka av mej känslan av att Toddan såg igenom mej, underkände mej och därför var ute efter mej.

-

Det är obarmhärtigt svårt att vara förstagångsförälder. Alla som säger nåt annat bara ljuger.

-

Jag kommer inte att amma det här barnet. Jag ammade inte Toddan heller. Då menar jag att jag inte ammade överhuvudtaget. Jag skulle kunna förklara det med att en graviditet är en alldeles tillräckligt påfrestande erfarenhet för mej. Det hade varit sant. Efter förlossningen vill jag inte engagera min kropp i nya processer. Jag vill kunna kliva upp, kliva därifrån, tala om för mej själv att jag är klar, i mål. Men det verkliga skälet är min läggning rent generellt. Jag var sju år när jag fick mitt första småsyskon. Jag hade då sen länge lagt mej till med de vanor som skulle komma att prägla mitt vuxna liv: timmarna på egen hand, stängda dörrar, miniteven, serietidningarna, de banala böckerna från Barnens bokklubb. Jag kan helt enkelt inte sitta med ett spädbarn särskilt länge i sträck. Jag vill kunna gå därifrån, och jag vill kunna göra det utan att hålla reda på statusen på mina bröst.

Att på förhand välja bort amning var i min dåvarande barnmorskas ögon ett så apart beslut att hon helt öppet meddelade att hon ämnade motarbeta det med all kraft. I månader stirrade vi ut varandra, förolämpade varandra. Hon slängde den nalle med vilken hon tänkt demonstrera amningtekniker i golvet, jag upphörde så småningom att hälsa. Länge opererade hon kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl. Jag minns fortfarande hennes kapitulation, hur hennes ögon smalnade av till små ondskefulla springor och hur hon fick ur sej den fråga hon velat ställa hela tiden: men varför skaffar du barn då?

Det är framförallt i frågan om amning som jag blivit varse den avgrundsdjupa skillnaden i förväntningar på vad en mamma respektive pappa är, bör vara. Som pappa kan man närma sej sitt barn lite som man vill, komplettera en redan färdig tillvaro mellan mamma och barn. Som mamma förväntas jag bryta ned eller åtminstone bortse från nästan varje aspekt av min personlighet. Som mamma måste jag vara beredd att erbjuda allt.