Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Det var en kväll då neurotikern i mej firade nya triumfer. Hann i tur och ordning jaga upp mej för maten (”kan man lita på en jävla kyckling, tänk om jag gör alla magsjuka, tänk om alla börjar spy”), att jag var alltför nedklädd (vilket jag i jämförelse med Lidijas fantastiska kreation i guld, peruk och leopardmönstrat också verkligen var), att nåt skulle ha gått fel med onlinebokningstjänsten jag nyttjat (”de kommer inte att släppa in oss, vi kommer stå där en fredagskväll och ha ingenstans att ta vägen”).
Sen på plats rök Lidija och Ante med jämna mellanrum ihop över allt och inget – vilket är en av poängerna med att träffa dem tillsammans. Men ikväll var jag som sagt mycket neurotisk, viftade med händerna (”nej, hörni, hörni” och så vidare) och när bordsgrannar började vända sej om och en karl fick sitt beskedliga ”skulle ni kunna …?” undanröjt av Lidijas ”NO!”, började jag kvida (”gud, vi har precis kommit hit och nu blir vi genast utslängda”).
Men allt gick fint, på Riche firade man jul men ändå inte (”Vi förstår inte charmen med julbord men vi älskar att man träffas och firar in högtiderna”).
Fascinerande: att det, så fort man har druckit, är så svårt med bordsskicket, hälften utanför tallriken, oliver och flottiga pölar, öl överallt …
-
Nytt för den här gången: att inte festa in i det sista, att strunta i den sista timmen på annan plats (som alltid blir tre timmar), och som kostar så jävla mycket, med barn hemma kostar de för mycket … Lidija och jag enades kring detta men Ante har inga barn hemma och försvann iväg i mörkret.