Prenumerera gärna på min RSS-feed!Svepte nyss min tredje tallrik Yoggi Samoa – min favorit bland Arlas yoghurtsmaker. Har ägnat förmiddagen åt att läsa ikapp helgens händelser och fastnade för ett delikat internetgräl. I centrum för grälet: Margret Atladottir, som gjort kometkarriär som skribent och bloggare och nyligen utsågs till chefredaktör för Nöjesguiden. Rekryteringen väckte viss uppmärksamhet. Branschtidningarna gjorde otaliga intervjuer endast för att förhöra sej om huruvida hon skulle ”klara det”. Jag har aldrig träffat henne, men jag visste i samma sekund som jag såg henne på teve att hon skulle åka på specialgranskning. Hon är en av få som gör intryck, för sej med svepande, självsäkra handrörelser som om hon har ett cigarettmunstycke i handen, har svar på tal, är rolig. Nu ska hon ha avfärdat en mejlskrivare som en ”tönt”. Och frågan är redan uppe: bör hon avgå? Åh media, jag saknar dej inte!
Jag minns mejlen, denna kalla gryniga gyttja man förväntades stå med båda fötterna i. Min redaktör på Expressen gjorde tidigt klart för mej att svara på mejl, det gör man. Jag gjorde det ändå inte. De sista åren tror jag att jag raderade två tredjedelar av alla läsarmejl som hamnade i inboxen. Jag läste den första raden och visste sen hur resten såg ut. Mejlen var sällan grova. De såg ut ungefär som det till Atladottir, arroganta utan att riktigt kunna stå för det. Hade jag nån utbildning? Några gjorde stor sak av att inte kunna skilja mej och Linda Skugge åt, andra skulle tvunget inkludera ordet ”liten”. Ämnet var litet, min text liten, eller så var det kort och jag som var – liten. Trettio år gammal hade jag i läsarnas ögon inte blivit en dag äldre än de nitton då jag började. Jag önskar att jag åtminstone en gång kallat nån för ”tönt”.
Mot slutet minskade antalet mejl – brevskrivarna hade välsignats med ett kommentarsfält direkt under mina texter där de nu istället inför publik kunde utbyta åsikter kring min uselhet. Vi pratade inte om det här på tidningen. Jag såg att en och annan – oftast kvinnlig – skribent befriades från öppna kommentarer. Jag frågade aldrig efter detta. Jag hoppades väl lite naivt att kommentarerna skulle funka som illustration till vilken taskig arbetsmiljö som är vår. Att de kunde utgöra underlag för en större diskussion. Kanske nåt för PK-klubben att hugga tag i? Så blev det inte. Tvärtom, tror jag, grumlades sikten. Nu förmår ingen längre ens se hur det faktiskt ser ut, man har blivit för van. När min redaktör tillsammans med en annan kollega till mej lämnade Expressen för att starta debattsajten Newsmill var till exempel målet fortfarande det helt nyvakna ”fri debatt”. Några månader senare dryper gyttjan i kommentarsfälten. Man gör tillslut klart att man från och med nu stryker de rasistiska tillmälena. De misogyna hänger däremot kvar, som stora skämsiga fläckar alla ser men ingen säger nåt om. Som av en slump är det numera bara män som skriver där, bara män som kommenterar.
-
Nä, jag tror inte att det var det här som gjorde att jag slutade – jag vill fortfarande tro att det var romanen som drog. Men det är definitivt det som håller mej borta från spalterna trots att jag verkligen skulle behöva komma över lite pengar.
-
Känner för en Gin & Tonic.